EPILEPSI – en omfattande historia
Redan på 3–400-talet f.Kr. var epilepsia den gängse termen i Grekland för den sjukdom vi än i dag benämner epilepsi. Sjukdomens historia innefattar religiösa, medicinska, etiska och politiska sidor. På 1900-talet sker stora förändringar inom alla dessa områden. Följ med på en medicinhistorisk resa med Anders Cronlund.
För 3000 år sedan var epilepsi, liksom flertalet sjukdomar, känd i Mellersta Östern. En av de äldsta texterna tar upp kliniska observationer och behandlingar som diet (en vidare omfattning än dagens term), hygien och läkeörter vid sidan av böner och besvärjelser. Den grekiska läkaren Hippokrates, som verkade cirka 400 år f.Kr., anses vara den som avförde andar och demoner som orsak och ansåg att sjukdomens ursprung fanns i hjärnan. Trots detta levde religiösa och magiska förklaringar kvar i Europa långt in på 1800-talet. Behandlingarna har varierat över århundradena. Under medeltiden gavs personer med epilepsi blod från avrättade, mördare och soldater – ont skall med ont fördrivas? Mer medicinskt motiverade insatser har utgjorts av diet, trepanering, brännmärkning (kauterisation), intag av örter/ örtextrakt, åderlåtning samt laxering. De två senare var följder av den under århundraden förhärskande humoralpatologin, ofta kallad fyrsaftsläran. Överskott av slem i hjärnan skulle avlägsnas från kroppen. En översikt av använda läkeörter får man via bevarade föreläsningsanteckningar i botanik vid Uppsala universitet från mitten av 1600-talet. 550 arter behandlades under rubriken Om växters krafter och egenskaper. Ett 30-tal arter anges vara aktiva mot epilepsi, varav flera vanliga svenska växter som åbrodd, daggkåpa, kamomill och gråbo. Ibland skall
