NY SYN PÅ HUR HJÄRNAN UPPFATTAR BERÖRING – och möjliga kliniska applikationer
TEORETISK BAKGRUND
Grunden för studien var ett ifrågasättande av hur man hittills studerat hudens beröringskänsel. Fram tills nu har mycket av kunskapen kring hjärnans beröringssinne kretsat kring studier inspirerade av psykofysiken, där man har eftersökt detektionströsklar av olika slag. Ur en strikt forskningsmässig synpunkt har detta varit ett korrekt tillvägagångssätt, då det syftat till att minimera okontrollerbara källor till variabilitet i forskningsdata och det har också gett oss mycket information om beröringssinnets infrastruktur, dvs vilka komponenter vårt perifera nervsystemhar för att plocka upp känselintryck. Ett möjligt problem har dock varitatt den minimering av känselintrycksom använts i studierna har förlett tankenlite när det gäller frågan om hurhjärnan normalt bearbetar och representerarkänselintryck – fokus har i storutsträckning legat på att projicera fyndenfrån studier av enskilda sensoriskaafferenter även på hjärnans nervceller. Detta kan ses som en variant på effekterav typen ”som man frågar får mansvar”.
Men i ett teoretiskt arbete av vårfranska kollega V Hayward utreddes idetalj alla typer av information som kanuppstå vid olika typer av beröring. En viktig egenskap som huden har är attden deformeras och dessa deformationerkan brytas ner i ett flertal olika komponentereller sensoriska dimensioner. De
sensoriska dimensionerna består av olikatyper av kraftvågor som vandrar genomhud och bindväv. Men det har inte tidigare varit känt huruvida dessa sensordimensioner faktiskt var representerade i nervsystemet och hjärnan. Vår nya studie visar att de är rikligt representerade, att de troligtvis är ett resultat av samlad information från olika sensortyper i huden och möjligen också djupare vävnad, och att det mycket väl kan vara dessa som är byggstenarna i hur hjärnans bearbetning av beröringsinformation är organiserad. Resultaten har potentiellt också stora implikationer för hur vi ser på all representation av information i hjärnan, där kliniska applikationer kan ligga närmare än vi anat.
