Epilepsi i arbetslivet
Epilepsi i arbetslivet
Personer med epilepsi kan i arbetslivet möta såväl omotiverade begränsningar som bristande förståelse. Inom epilepsisjukvård är arbets livsrelaterade frågor vanliga. Individuell bedömning är avgörande och sjukvårdens insatser kan ha stor betydelse. I denna artikel redogör Johan Zelano för hur epilepsi kan påverka förmågan att arbeta, principer för riskbedömning och sjukvårdens roll i rehabilitering.
I oktober 2019 stämde fackförbundet Kommunal en av Sveriges regioner för diskriminering. Enligt stämningsansökan hade en anställd fått ett epileptiskt anfall, varpå dennes provanställning omedelbart och dramatiskt avslutats med hänvisning till personens epilepsi – som funnits sedan barndomen. Regionen dömdes i februari 2020 av Arbetsdomstolen
till att betala 80.000 kr i diskrimineringsersättning. För den som arbetar med epilepsi i sjukvården är arbetslivsrelaterade frågor vanliga. I en kommande bok, Epilepsi i arbetslivet (publiceras våren 2020, Studentlitteratur), har jag sammanfattat en del vetenskaplig litteratur på området, praktiska råd och relevanta regelverk.
Bokens huvudbudskap kan sammanfattas som att individuell bedömning är avgörande och att sjukvårdens insatser kan ha stor betydelse för att mildra negativa konsekvenser av epilepsi i arbetslivet. Det finns sällan standardlösningar, eftersom epilepsi är en mycket heterogen sjukdom. Epilepsi kan påverka arbetsförmågan, men måste inte göra det. Hög anfallsfrekvens kan innebära arbetsoförmåga, men gör det inte i alla fall. Omvänt kan arbetsförmågan vara nedsatt också hos den som är anfallsfri. Sammantaget riskerar personer med epilepsi därför att i arbetslivet möta såväl omotiverade hinder som bristande förståelse för faktiska begräsningar. Redan på 1980-talet genomfördes stora attitydundersökningar hos arbetsgivare som visade att epilepsi väckte frågor och oro om anställbarhet och säkerhet. Motsvarande undersökningar där personer med epilepsi tillfrågades visade att upplevelse av arbetslivsrelaterade problem
var vanliga. Bland de vanligaste märks uteslutning från aktiviteter på arbetsplatsen, stigma och nedsatt prestationsförmåga till följd av läkemedelsbiverkningar eller anfall – vilket kan ge
en negativ stresspiral. Att inte få köra bil är också ett konkret hinder i många arbeten.
