En tuff vardag för neurologin i Halmstad
För sju år sedan hade man 24 vårdplatser, god sjuksköterskebemanning och en välfungerande öppen-och slutenvård. Idag är matematiken inom sektionen stroke/neurologi på Hallands sjukhus delvis en annan. Hälften så många vårdplatser, svår sjuksköterskebrist i slutenvården och en i det avseendet oviss framtid. Men trots ständiga neddragningar kämpar personalen oförtrutet på för att kunna ge regionens invånare god neurologisk vård. ”Idag handlar det främst om att försvara verksamheten, och vi är fortfarande stolta över det vi gör”, konstaterar överläkaren Peter Thomasson-Sommer, som får medhåll av sina engagerade medarbetare.
Neurologisektionen på Hallands sjukhus är i år värdar för Neurologiveckan i Halmstad den 13–17 maj. Neurologiveckan är en fortbildningskonferens som arrangeras av Svenska Neurologföreningen. För sju år sedan gjorde Neurologi i Sverige ett stort reportage om neurologisektionen och dess omfattande verksamhet i Region Halland med sina tre sjukhus i Halmstad, Varberg och Kungsbacka.
När överläkaren Peter Thomasson-Sommer intervjuades 2017 var han full av tillförsikt.
– Ja, då var läget ett annat än idag. Vi befann oss i en utvecklingsmässigt expansiv fas och kunde bland annat visa på för den tiden fina resultat när det till exempel gäller att minska ”dörr till nål-tiden”, den tid det tar för en strokepatient att komma under behandling.
För att undvika bestående eller livshotande skador är varje minut efter en stroke livsviktig. Att man kunde förkorta tiden fram till behandling i både Halmstad och Varberg var resultatet av det fungerande samarbetet mellan sjukhusen. Ett samarbete som är avgörande för en sammanhållen vårdkedja.
– Vi var stolta och framåtblickande då för sju år sedan men under senare tid har det mest handlat om att hålla näsan över vattenytan, konstaterar han. Sedan regionpolitikerna och sjukhusledningen drog i nödbromsen i höstas har framför allt situationen i slutenvården försämrats. Idag har vi 12 vårdplatser jämfört med 24 för sju år sedan. Och belastningen på öppenvården har ökat utan att resurserna tillåtits motsvara de ökade förväntningarna på vården. Exempelvis gavs inom den neurologiska dagvården förra året drygt 800 behandlingar, en ökning med mer än 20 procent om man ska jämföra med 2017, säger han och fortsätter:
– De specifika funktionerna som kontaktsjuksköterska för tumörteam och sjuksköterska inom Parkinsons- team har snävats in. Och detta sker i en situation där vi egentligen skulle behöva expandera. En relativt ny och kraftigt växande patientgrupp är personer med kronisk migrän, en folksjukdom där vi idag har möjlighet att hjälpa många tack vare modern behandling, men där vår nuvarande resurstilldelning inte räcker till.
Peter Thomasson-Sommer tycker att det känns djupt otillfredsställande att omständigheterna tvingar fram en neddragning av antalet vårdplatser och att pressen ökar på fasta sjuksköterskor med hög, specifik och närmast oersättlig kompetens inom både sluten-och öppenvård.
– Men personalförsörjningen inom hälso-och sjukvården kommer att vara en stor utmaning för hela samhället framöver, spår han.
Sedan 1974 har den neurologiska verksamheten styrts av regionalt samarbete och ett teamarbete som har utvecklats efterhand.
– Vi har under många år systematiskt förbättrat det övergripande samarbetet och vi har utvecklat saker, som till exempel stroke-processen tillsammans, men nu är det lite handbromsen i vad gäller omsättning på verksamhetsnivå, konstaterar han.
– Idag kan strokepatienter hamna någon annanstans på sjukhuset där våra specialistteam inte har överblicken. Det kan innebära en risk för sämre vård. Vi befinner oss tyvärr i ett sluttande plan där vi hela tiden får släcka bränder i stället för att utveckla vår specialistverksamhet. Det råder stor brist på neurologer i Sverige sedan länge, men vi har ändå en relativt god bemanning i Halland.
Han understryker att sektionen fortfarande har en hög kompetens men att det också är en speciell utmaning att ha verksamhet i en delad region, Västra Götaland och Halland.
– Vi känner fortfarande en övervägande stolthet över vårt arbete men också en tilltagande oro över sårbarheten i systemet. För att inte belasta slutenvården måste öppenvården fungera och då måste vi ha tillräckligt många sjuksköterskor.
