Lars Edvinsson har valt att gå sina egna vägar
En kandidat för Nobelpriset i medicin? Ja, det tycker i alla fall många kollegor om Lars Edvinssons upptäckt av hur neuropeptiden CGRP spelar en nyckelroll vid migränoch Hortons huvudvärk. I sommar väntar hans parallella område, strokeforskning, på de första kliniska försöken.
– Det är som detektivarbete fast inom neurobiologi. Det blåser nya vindar, säger han.
Han är en flitig pendlare, Lars Edvinsson, professor i experimentell kärlforskning vid Lunds universitet. Två dagar i veckan finns han på plats vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Som klinikchef vid danska Center of Excellence in Stroke Reseach och Glostrup Research Institute – som han för övrigt var med och grundade 2007 – har han en toppmodern forskarpark till sitt förfogande i vartdera landet.
– Bron är väldigt förnuftig. Det tar en timme att resa från dörr till dörr. Någon tanke på att flytta från Lund har han inte, även om universitet i USA lockar med rejäla forskningsanslag. I Lund har han alla de informella nätverk som rätt vad det är leder
till nya tankar och samarbeten. Han och familjen bor kvar i den lägenhet som köptes i slutet av 1970-talet, nära och bra till universitetssjukhuset. Visst talas det mycket jobb därhemma (”Jag är lite miljöskadad, jag lever ju i detta”). Hustrun Marie-Louise forskar om hjärtsvikt och yngste sonen Jacob jobbar med sin avhandling runt smärtmekanismer och migrän i Köpenhamn.
– Den äldsta sonen Johan jobbar inom försvarsmakten och är mycket forsknings- och samhällsintresserad. Han började läsa biomedicin, men kom på att hans hjärta fanns inom ett annat fält, säger Lars. Lars forskning om hur neurotransmittorn CGRP är förknippad
till migrän gav honom stiftelsen Forska!Sveriges utmärkelse 2018. Sedan dess har amerikanska läkemedelsmyndigheten, FDA, godkänt sex migränmediciner som är ett direkt resultat av upptäckterna. Vissa medel lindrar det akuta anfallet, andra tas förebyggande. Men vi tar det från början.
LIVET SOM LÄKARE STARTADE I LUND
Lars Edvinsson växte upp Malmö med ett passionerat förhållande till handboll och fotboll, något som hållit i sig. Pappan drev en bensinstation och modern en konfektyraffär; familjen kände väl till slitet med att jobba sju dagar i veckan. De bestämde sig för att stötta Lars då han efter gymnasiet ville studera till läkare och bli släktens första akademiker.
– Ett jättefint minne är hur far telegraferade antagningsbeskedet till mig under en skidsemester i Österrike. Jag blev jublande glad, precis som när jag första dagen gick på grusgången upp mot Anatomen i Lund. Yes, där började livet. Jag har kanske inte jobbat mindre än vad mina föräldrar gjorde, men jag gör det av lust och hängivenhet till forskningen och läkaryrket.
Efter två terminer sökte han sommarjobb och provade först lyckan inom neuroanatomi, en kurs som läkarstudenternaprecis avslutat. Lars knackade på. ”Jag tycker hjärnan är spännande, finns det något för mig här som jag kan forska på?” ”Inom det här området är allt färdigforskat, det finns inget mer att göra”, blev svaret, men Lars fick rådet att istället söka sig till histologen.
– Där undersöktes innehållet i nervtrådar och det var ett enormt driv. Det fanns plats för mig och jag arbetade inledningsvis tillsammans med en neurokirurg som mätte trycket i hjärnan; han undersökte hur förutsättningarna för patienter med vattenskalle kunde förbättras. Jag hade fallenhet och löste några av hans problem, så efter sjätte terminen hoppade jag av studierna och började forska på heltid.
