Redaktion - Neurologi i Sverige

Evobrutinib är den första BTK-hämmaren som visar signifikant minskning av kroniska lesioner vid RMS

En ny analys av fas II-data för Evobrutinib visar att preparatet reducerar den akuta och den kroniska inflammationsprocessen i det centrala nervsystemet. Det innebär att man potentiellt kan bromsa tidiga indikationer på att MS-sjukdomen progredierar.

En post-hoc analys av fas II, visar att Evobrutinib, den perorala Brutons tyrosinkinashämmaren (BTKi) som kan ta sig in i centrala nervsystemet (CNS), påverkade hjärnskador associerade med kronisk inflammation i CNS. Det gör den till den första BTKi som uppvisar signifikanta minskningar av långsamt expanderande lesioner (SEL). SELs är kroniska, aktiva lesioner som skadar myelinet, och tros vara en tidig indikator på sjukdomsprogression vid MS.

Dessa data presenterades på ECTRIMS tillsammans med ytterligare data som visar att behandling med Evobrutinib minskar skovaktiviteten och antalet nya hjärnlesioner hos patienter med sämre MS-prognos det vill säga de med en högre nivå av neurofilament vid studiestart.

Dessutom presenterades den första och enda integrerade säkerhetsanalysen av en BTK-hämmare som visar att Evobrutinib tolereras väl i tre olika fas II-studier av över 1 000 patienter med autoimmuna sjukdomar, inklusive MS.

Det aviserades också att rekryteringen till den efterföljande fas III-studien av Evobrutinib inom MS, EVOLUTION, har slutförts i förtid och studien fortskrider enligt plan.

– Tidigare fas II-data har redan visat att Evobrutinib kan siginifikant minska både skovaktiviteten och den akuta inflammatoriska aktiviteten i hjärnan hos personer med MS. Nu finns det stöd för att Evobrutinib också minskar de svåråtkomliga, inkapslade, kroniska lesionerna, vilket ger ytterligare stöd för molekylens potentiella effekt på neurodegeneration och sjukdomsprogression, säger Dr Dimitri Guala, medicinsk rådgivare på Merck.

– Merck är engagerat inom neorologi med två behandlingar idag, och vi fort- sätter satsa stort inom området för att ge möjlighet för patienter att få bättre behandlingar, säper Petra Skare, medicinsk direktör på Merck AB i Sverige och på Island.

Analysen från fas II-studien utvärderade effekten av evobrutinibbehandling på SEL-volymen från baslinjen fram till vecka 48. Evobrutinib reducerade SEL-volymen jämfört med placebo på ett dosberoende sätt med den högsta effekten med 75 mg två gånger dagligen (p=0,047). I en subgruppsanalys var effekten av evobrutinib på SEL-volymen också särskilt tydlig hos patienter med mer avancerad sjukdom. SEL är ett potentiellt resultat av ackumulerande neuronal skada, särskilt axonal förlust, och uppstår oberoende av akut inflammation associerad med kontrastladdande (Gd+) lesioner. Dessa resultat, i kombination med minskningen av Gd+ lesioner som rapporterats tidigare, tyder på att Evobrutinib minskar både akut och kronisk neuroinflammation som tillsammans leder till förvärrad funktionsnedsättning.

Förutom SEL-volymmätning är bedömning av nivåer av de lätta kedjorna av neurofilament (NfL) i blod en annan biomarkör för att utvärdera sjukdomsprogression. Tidigare presenterade data visade att Evobrutinib signifikant sänker NfL-nivåerna i blodet så tidigt som i vecka 12, där nivåerna förblir reducerade till analysens slut vid vecka 24. Ytterligare en post-hoc-analys av fas II-studien visade att höga nivåer av NfL vid baslinjen kunde förutsäga förhöjd skov- och lesionsaktivitet. Evobrutinib 75 mg en gång dagligen eller två gånger dagligen reducerade skov- och lesionsaktiviteten jämfört med placebo eller Evobrutinib 25 mg en gång dagligen under 24 veckor, även hos personer med mer avancerade MS med höga NfL-nivåer vid baslinjen. Dessa initiala fynd över NfL-data kombinerat med SEL-data fortsätter att visa Evobrutinibs potentiella påverkan på sjukdomsprogression.

Den mest omfattande integrerade säkerhetsanalysen för en BTK-hämmare i autoimmuna sjukdomar presenterades också. Analysen, som använde sammanslagna data från tre fas II-studier över SLE, reumatoid artrit och skovvis MS från 1083 patienter, inkluderade olika doser: 25 mg eller 75 mg en gång dagligen, eller 50 mg eller 75 mg två gånger dagligen. Evobrutinib tolererades i allmänhet väl med liknande frekvenser av biverkningar mellan evobrutinib och placebo efter indikation och tvärsöver studier. De vanligaste biverkningarna som rapporterades var urinvägsinfektioner (9,5% mot 8,5% placebo), nasofaryngit (7,3% mot 5,5% placebo), diarré (6,2% mot 4,8% placebo) och ökning av alaninaminotransferas (ALAT) (2,9% mot 1,5% placebo). Förhöjda levervärden var asymtomatiska och reversibla vid behandlingensstop.

Välkommen till det nationella symposiet, Fokus Neurologi – MS

Tid:13:20 – 16:40

Välkommen till Fokus Neurologi – MS 2022. Nu med fokus Biomarkörer, Covid-19 infektionen och vaccination samt pediatrisk MS.
Målgruppen för symposiet är neurologer och ST-läkare som möter/behandlar patienter med MS.

För program och anmälan klicka här

Högre hjärnaktivitet efter aktiva lärandemetoder

Vilken typ av lärandemetod som används i skolan påverkar hur elevernas hjärnor aktiveras när de får göra kunskapstest vid ett senare tillfälle. En ny studie från Umeå universitet, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS, visar att elever som undervisats med aktiva lärandemetoder hade högre aktivitet i områden i hjärnan som kopplas till återaktivering av väl befästa minnen.

Vilka förutsättningar har olika lärandemetoder att stärka minne och lärande? I en nyligen utförd studie lät forskare från Umeå universitet gymnasieelever lära sig matematik och glosor med hjälp av olika inlärningsmetoder. Ena hälften av materialet lärdes in med traditionella lärandemetoder och den andra hälften med mer aktiva lärandemetoder (testbaserat lärande och kreativt matematiskt resonemang). Efter en vecka fick eleverna göra ett test i en MR-scanner där man undersökte deras hjärnaktivitet med hjälp av funktionell hjärnavbildning, fMRI. Sara Stillesjö, postdoktor vid Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap och Carola Wiklund-Hörnqvist, lektor vid Institutionen för psykologi är två av forskarna bakom studien.

– Efter en vecka klarade eleverna av uppgifterna som de lärt sig med aktiva lärandemetoder bättre jämfört med de uppgifter de lärt sig med traditionella lärandemetoder. Oberoende av ämnesområde fann vi också en högre aktivitet i områden i hjärnan som kopplas till återaktivering av väl befästa minnesrepresentationer för sådant eleverna lärt med de aktiva lärandemetoderna jämfört med de traditionella. Aktiva lärandemetoder i språk och matte verkar stimulera gemensamma processer i hjärnan som i sin tur kopplas till bättre prestation, säger Sara Stillesjö.

Studiens resultat tyder alltså på att aktiva lärandemetoder, oberoende av ämne, dels kan stimulera processer i hjärnan som är fördelaktiga för elevens prestation, men framförallt för hågkomst över tid. Med hjälp av fMRI kan forskarna studera kvalitativa aspekter av lärandemetoder som man inte kan observera på plats i klassrummet, men som ändå kan betraktas som betydelsefulla för undervisningen.

– Genom en tvärvetenskaplig ansats som kombinerar klassrumsinterventioner, studier av beteende och hjärnans funktion får vi här ytterligare stöd för hur aktiva lärandemetoder ökar förutsättningarna för ett varaktigt lärande. I förlängningen kan resultaten från studien användas som underlag för rekommendationer gällande vilken evidensbaserad undervisning som kan användas i klassrummen, säger Carola Wiklund-Hörnqvist.

Om den vetenskapliga artikeln

Stillesjö, S., Karlsson Wirebring, L., Andersson, M., Granberg, C., Lithner, J., Jonsson, B., Nyberg, L & Wiklund-Hörnqvist, C. (2021). Active math and grammar learning engages overlapping brain networks. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 118(46). https://doi.org/10.1073/pnas.2…

Kontaktuppgifter

Carola Wiklund-Hörnqvist, Lektor vid Institutionen för psykolog, Umeå universitet.
E-post: [email protected]
Tel: +46 90 786 60 69
https://www.umu.se/personal/ca…

Sara Stillesjö, postdoktor vid Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet
E-post: [email protected]
Tel: +46 76 785 2285
https://www.umu.se/personal/sa…

Johanna forskar om idiopatisk normaltryckshydrocephalus (iNPH)

Johanna Andersson läkare på Neurologimottagningen på Östersunds sjukhus. Foto: Lena Manneby

– Jag hoppas att min forskning ska öka medvetenheten om sjukdomen bland allmänheten och bland hälso- och sjukvårdspersonal. Att fler personer med misstänkt iNPH kan upptäckas och i lämpliga fall få verksam behandling. Det säger Johanna Andersson, läkare på Neurologimottagningen på Östersunds sjukhus.

Johanna Andersson är 31 år gammal och har bott i Region Jämtland Härjedalen sedan 2014. Uppvuxen i Stockholm och bodde där tills hon började studera till läkare i Umeå när hon var 19 år gammal.

– Jag tycker om att vara ute i naturen och vandra, plocka bär och svamp. Andra intressen är körsång och yoga. Jag uppskattar lugnet och naturen i Jämtland, konstaterar hon.

Varför blev det forskning för din del?

– Jag har egentligen alltid varit intresserad av att fördjupa mig och lära mig mer. Att det blev just det här området var för att jag fastnade för projektet när jag skulle göra mitt vetenskapliga arbete på termin 10 på läkarprogrammet. Det var överläkare och numera docent Katarina Laurell som var min handledare då, och som också har fortsatt vara min handledare under tidens gång. Hon var väldigt engagerad och insatt, vilket fångade mitt intresse.

Det som intresserade Johanna Andersson med projektet då var att hon själv fick vara med och träffa studiedeltagarna, samt att personer som har den här sjukdomen kan få en verksam behandling om den upptäcks.

Vad hoppas du att din forskning ska leda till eller bidra med?

Johanna Andersson hoppas framför allt att medvetenheten om sjukdomen ökar bland allmänheten och bland hälso- och sjukvårdspersonal. Att fler personer med misstänkt iNPH kan upptäckas och i lämpliga fall få verksam behandling. Detta särskilt då iNPH är ett ganska vanligt tillstånd. Det är 3,7 % av personer i gruppen 65 år och äldre som har sjukdomen i Jämtland Härjedalen enligt fynden från en utav studierna som ingår i avhandlingen.

– Förhoppningen är också att vi kan bidra till att de diagnostiska kriterierna för diagnossättning blir mer enhetliga internationellt, då det finns två olika diagnostiska riktlinjer i dagsläget som skiljer sig markant, vilket vi har belyst i ett utav arbetena. Vi har också bidragit med att belysa att personer med iNPH har sämre livskvalitet och mer depressiva symptom, samt att både symptom och röntgenmässiga tecken är mer uttalade vid 2 års uppföljning, berättar Johanna Andersson.

Bakgrund och syfte

Idiopatisk normaltryckshydrocephalus (iNPH) kännetecknas av tilltagande gångstörning, minnesnedsättning och urinträngningar, vilka utan behandling kan leda till uttalad funktionsnedsättning och vårdberoende hos äldre. Diagnosen baseras huvudsakligen på värdering av symptom i kombination med fynd från röntgenavbildningar av hjärnan.

Idag varierar sättet man ställer diagnos på mellan olika centra, och tolkningen av symtomen och av röntgenavbildningarna skiljer sig mellan olika läkare. Två olika internationella diagnostiska riktlinjer har utarbetats av en forskargrupp från Japan respektive av europeiska och amerikanska forskare. Dessa riktlinjer innehåller sinsemellan olika kriterier för att erhålla diagnosen iNPH. Det har bidragit till att diagnossättningen även varierar mellan olika länder, vilket sannolikt bidrar till varierande siffror på förekomst av iNPH mellan olika studier.

Sjukdomen är sannolikt underdiagnostiserad. Förekomsten har uppskattats till mellan 0,5 och 3 % bland personer 65 år och äldre, men det saknas fortfarande studier från den allmänna befolkningen. Det finns enbart ett fåtal studier som undersöker depression och livskvalitet bland iNPH patienter och ingen av dessa studier utgår från ett populationsbaserat material. Utöver detta är det få studier som har undersökt den naturliga utvecklingen av sjukdomen, framför allt när det kommer till röntgenmässiga tecken på iNPH.

Syftet med det här avhandlingsarbetet var därför att ta reda på förekomsten av iNPH i den allmänna befolkningen i Jämtland-Härjedalen, ta reda på förekomsten av depressiva symtom och undersöka livskvaliteten bland personer med iNPH samt att jämföra de internationella diagnostiska riktlinjerna. Utöver detta ville man se hur röntgenmässiga tecken på iNPH förändras efter 2 år.

Slutsats

Denna avhandling visar att iNPH är vanligare än vad som tidigare var känt. De med iNPH hade mer depressiva symptom och lägre livskvalitet än de utan diagnos. Överensstämmelsen i diagnossättning mellan de båda diagnostiska riktlinjerna var begränsad vilket stödjer behovet av uppdaterade, enhetliga riktlinjer.

Fördelar och eventuella nackdelar med att ägna sig åt forskning?

– Fördelar med forskning är att det är intellektuellt stimulerande. Att man får ägna sig tid åt att fördjupa sig och förbättra kunskapsläget inom ett område. Något som i slutänden förhoppningsvis kan hjälpa patientgruppen som är berörd. Utöver detta upplever jag att det är bra med variation och att man kan växla mellan klinik och forskning.

Hennes bästa tips till forskningssugna kollegor är att ta kontakt med de personer som redan ägnar sig åt forskning och börja i ett projekt som är pågående. Att nätverka och utbyta idéer kring intressanta forskningsområden och ta kontakt med FoU enheten för att diskutera hur man kan gå vidare.

– Även om man är med i ett befintligt projekt så finns det ofta utrymme för att komma med egna idéer kring inriktningen i specifika studier, slår hon fast.

Johanna Andersson disputerar med sin avhandling Idiopatiskt normaltryckshydrocefalus; epidemiologi och diagnostik, den 10/12 kl.13.00 vid Umeå Universitet.

Länk till avhandlingen i sin helhet

Snabbare och bättre behandling mot Parkinsons sjukdom med verktyget Manage PD

Många av Sveriges 20 000 Parkinsonpatienter får inte den behandling de behöver och många av de svårast sjuka får felaktig terapi. Med nya verktyget Manage PD och studien PD Pal hoppas Per Odin, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, kunna förbättra omhändertagandet av Parkinsonpatienter.

Varje år får cirka 2 000 svenskar diagnosen Parkinsons sjukdom – en neurologisk sjukdom som innebär att nervceller som tillverkar dopamin långsamt försvinner vilket leder till dopaminbrist i hjärnan. En person som har Parkinsons sjukdom får problem med motoriken men kan också kan drabbas av en lång rad av ickemotoriska symtom som inkontinens, förstoppning, smärta, depression, apati, ångest, demens och sömnsvårigheter av olika slag.

– De senaste femton åren har vi fokuserat mer på de ickemotoriska symptomen som är väldigt viktiga att uppmärksamma och behandla om man vill ge god livskvalitet. Speciellt gäller det problem som depression, ångest, sömnproblem och dagtrötthet, säger Per Odin, professor vid Lunds universitets strategiska forskningsområde Multipark och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.

Tabletter byts ut mot avancerad terapi

Idag finns inget botemedel mot Parkinsons sjukdom, bara läkemedel som kan lindra besvären. I de första stadierna av sjukdomen behandlas patienterna ofta med tabletter som innehåller levodopa – en aminosyra som kroppen förvandlar till dopamin. I takt med sjukdomsutvecklingen ger tabletterna allt sämre effekt. Växlingen mellan bra tillstånd och stelhet, mellan orörlighet och överrörlighet blir allt svårare att hantera. Nästa steg är då att gå över till mer avancerade terapier som pumpbehandling med läkemedlet L-dopa eller apomorfin alternativt djupelektrodstimulering.

Vid djupelektrodstimulering opereras en elektrod in i hjärnan. Elektroden drivs av en pacemaker som stimulerar hjärnan elektroniskt och dämpar stelhet och skakningar.

Med avancerad terapi blir det flesta patienter betydligt bättre och får högre livskvalitet. Men det är inte alla som behöver som får tillgång till den:

– I dag får ca 1 100 patienter i Sverige avancerade terapier som är en siffra vi uppskattar borde ligga på 2 – 3 000. Om man får behandling eller inte beror väldigt mycket på var man bor och vilket sjukhus man hör till. Det är fyra gånger större chans att man får avancerad terapi om man bor i närheten av det flitigaste sjukhuset jämfört med om man bor vid det minst flitiga, säger Per Odin.

Läs hela nyheten