Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny tillväxtfaktor i klinisk prövning för Parkinsons sjukdom

Ny tillväxtfaktor i klinisk prövning för Parkinsons sjukdom
Inflammation och brist på tillväxtfaktorer tycks bidra till cellförlust av dopaminerga celler och därmed till progressionen av Parkinsons sjukdom, vilket bildar bakgrunden till att tillförsel av tillväxtfaktorer räknas bland potentiella protektiva behandlingar. Flera trofiska och neurotrofiska faktorer har undersökts genom åren i parkinsondjurmodeller.1 Dock har enbart två neurotrofiska faktorer (glial cell derived neurotrophic factor, GDNF, och neurturin), båda medlemmar av GDNF-familjen, kommit till kliniska försök vid Parkinsons sjukdom.

STUDIER MED GDNF OCH NEURTURIN HAR VARIT BESVIKELSER
GDNF och neurturin har testats i olika applikationsformer (intracerebroventrikulär, intrastriatal, intranigral) i parkinsonpatienter, tyvärr dock med begränsad framgång.2,3 I placebokontrollerade studier har varken GDNF eller neurturin kunnat visa någon signifikant klinisk effekt. Nyligen har inte heller administration av AAV-neurturin i både substantia nigra och striatum visat någon förbättring jämfört med placebobehandlade patienter.4 En anledning till oförmågan hos GDNF att ge en klinisk effekt, tros vara en nedreglering av GDNFreceptorer på dopaminerga celler som orsakas av alfasynuklein, proteinen som ackumuleras vid Parkinsons sjukdom.5 Resultaten från en klinisk studie med en ny tillväxtfaktor inger dock hopp om att man på sikt kan bromsa dopaminerg celldöd och stabilisera dopaminproduktionen till naturliga nivåer. Platelet derived growth factor (PDGF-BB) är en tillväxtfaktor som tycks ha potential att bli den första sjukdomsmodifierande behandlingen vid Parkinsons sjukdom i kliniskt bruk.

Läs hela artikeln som PDF

Stroke i ett internationellt perspektiv

Stroke i ett internationellt perspektiv
Hur många insjuknar i stroke i världen? Hur många lever med stroke? Hur många dör till följd av stroke? Fram till för cirka 20 år sedan var kunskaperna om epidemiologi i olika delar av världen mycket ofullständiga. Endast få välgjorda epidemiologiska studier fanns att tillgå och de flesta var gjorda i höginkomstländer (Västeuropa, USA, Nya Zeeland, Australien). Intrycket var att det såg ganska lika ut i olika delar av världen och utvecklingen såg ”lugn” ut.

STROKEKARTAN FÖRÄNDRAS – OROVÄCKANDE OCH I LÄNGDEN OHÅLLBARA TRENDER
Några nyckelpublikationer från 2000 och framåt kom att ändra bilden dramatiskt; de viktigaste publikationerna var Valery Feigins systematiska översikter (Lancet Neurology 2003, 2008), en WHO-studie om dödlighet vid stroke globalt (Lancet Neurology) och rapporter från Global Burden of Disease- projektet (2010 och framåt). Först med dessa studier fick vi en tydligare bild av hur strokesituationen i världen ser ut
– och det som kom fram var alarmerande. Några av huvudfynden från dessa studier är:
• Cirka 6 miljoner dör av stroke varje år, vilket gör stroke till den näst vanligaste dödsorsaken globalt.
• Skillnader i strokedödlighet mellan olika länder varierar flerfaldigt och är starkt kopplat till ett lands ekonomiska situation.
• Cirka 15 miljoner insjuknar i stroke varje år; antalet insjuknande (åldersjusterade tal) minskar i höginkomstländer men ökar i låg- och medelinkomstländer (low and middle income countries, LMIC)
• 75-80 % av alla stroke inträffar i LMIC.
• Två tredjedelar av alla stroke i världen inträffar hos personer som är under 65 år.
• Antalet personer som lever och tidigare haft stroke (prevalenstalet) är cirka 33 miljoner globalt; nästan hälften av dessa personer finns i höginkomstländerna.

Läs hela artikeln som PDF

Referat från Svenska Neurologiveckan 2015 i Umeå: Förstklassig utbildningsvecka med STOR BREDD

Referat från Svenska Neurologiveckan 2015 i Umeå: Förstklassig utbildningsvecka med STOR BREDD

TEACHING COURSE
Umeå välkomnade oss tillresta deltagare med björkar i mycket tidig knopp, inte mycket till värme men heller inte mycket regn – desto mer sol. Den första halvdagen på måndagen var vikt åt en teaching course för ST-läkare och temat var MS. Docent Anders Svenningsson, Norrlands universitetssjukhus, Umeå, höll ett inledande föredrag om sjukdomen och dess olika ansikten i form av primärprogressiv MS kontra skovvis förlöpande MS, dess kriterier och typiska kännetecken. Näste talare var spec. läk Katarina Fink, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, som talade under rubriken ”Vilken uppföljning behöver min MS-patient?” där hon på ett tydligt och handfast vis förmedlade hur vi yngre kollegor på bästa sätt kan ta hand om MS-patienter. Detta innefattade vilka remissinstanser som ej bör glömmas bort, vilka frågor patienten själv kan glömma att ställa och vilka skalor och undersökningsinstrument som kan vara till hjälp vid uppföljning av MS-patienter. Därefter kom en praktisk genomgång av EDSS-skalan som ju är ett viktigt arbetsverktyg inom MS-sjukvården. Förmiddagens sista föreläsning hölls av professor Fredrik Piehl, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, som pratade om nytta kontra risk med MS-behandling. Det var en givande föreläsning med handfasta riktlinjer om när behandling är till mer skada än nytta för patienten och en presentation av gott vetenskapligt underlag för dessa slutsatser.

Läs hela referatet

Blev första Svenska Neurologiveckan vad vi tänkte oss att den skulle bli?

Planerna kring ett större svenskt neurologimöte diskuterades för första gången på allvar under våra strategiska diskussioner vid vårmötet i Falun 2013. Därefter har vi i Svenska Neurologföreningen arbetat målmedvetet för att kunna förverkliga detta och vi fastslog relativt snabbt att första mötet skulle ske 2015 och att Umeå skulle stå som värdort. En av våra största målsättningar inom SNF är att understödja en känsla av att alla som jobbar inom de olika grenarna av svensk neurologi blir starkare och, inte minst, mera kompetenta om vi arbetar tillsammans. Det skall förhoppningsvis gälla oberoende av var i Sverige vi jobbar eller hur stor enhet vi arbetar på. Komplexiteten inom neurologin är nämligen så stor idag att vi mer och mer måste jobba som ett nationellt team för att kunna klara av de utmaningar vi har framför oss och för att kunna leverera så mycket nytta som möjligt till våra patienter.

Läs hela artikeln som PDF
Ta del av utvärderingen av mötet

De flesta med MS kan fortsätta arbeta och studera

I MS-sjukdomens natur döljer sig många fallgropar som riskerar att leda till arbetsoförmåga. Sjukdomens karaktär och det moderna sättet att definiera MS i olika fenotyper beroende på sjukdomsaktivitet och sjukdomsprogression1 påverkar arbetsförmågan på olika sätt. I den skovvisa MS-sjukdomen (RRMS) kan en okontrollerad aktiv inflammation vara förödande för arbetsförmågan (Figur 1). Inflammationerna leder till en instabil sjukdom och på sikt resulterar de icke-reversibla demyeliniserade lesionerna i försämrad kognitiv och fysisk förmåga, liksom MS-relaterad fatigue samt försämrad studie- och arbetsförmåga.2 Kontroll av inflammation och att förebygga axonal förlust vid aktiv MS med immunmodulerande behandling (bromsläkemedel) är av största betydelse och bör betraktas som ett terapeutiskt mål.3 I den progressiva förloppstypen (SPMS och PPMS), kan sjukdomen vara antingen aktiv eller inaktiv med eller utan progression (Figur 2).1 Immunmodulerande behandling måste fortfarande övervägas om inflammation föreligger.3 Vid progression inträder en degenerativ process, vilket antas bero på ökad axonal förlust. Risken för neurologiska funktionsnedsättningar ökar vilket resulterar i försämrad grad av Expanded Disability Status Scale (EDSS),3 och risken för arbetsoförmåga ökar påtagligt.4,5 EDSS-stegen, som definieras framför allt genom poängsättning av de funktionella systemen samt bedömning av gångförmågan, har en central roll i avhandlingen (Figur 3). Systematiska arbetsfrämjande insatser och olika arbetslivsinriktade insatser med möjligheter att anpassa arbetssituationen kan spela en viktig roll för att bevara arbetsförmågan, särskilt för dem med EDSS 3,5 eller högre.4,6 I linje med detta har man sedan mitten av 90-talet drivit en omfattande rehabiliteringskurs för personer tidigt i sjukdomen vid NeuroRehab Sävar vid Norrlands Universitetssjukhus. Syftet med kursen har varit att öka kunskapen om sjukdomen, immunmodulerande behandlingar, faktorer som påverkar studieoch arbetslivet och identifiera dessa faktorer i sitt eget studieliv eller arbete. Ett viktigt terapeutiskt mål har varit att patienten hittar strategier att leva med sjukdomen och rusta sig inför framtiden.

Läs hela artikeln som PDF