Hur mår neurologen?
Hur mår neurologen? – nya insikter i amerikanska neurologföreningens arbete mot utbrändhet
De senaste åren har arbetsrelaterad ohälsa hos läkare uppmärksammats allt mer. Sjukskrivningar av psykiatrisk orsak ökar. En studie från Stockholms universitet (Bejerot 2011) fann att en rad arbetsmiljöfaktorer associerade med utmattningssyndrom försämrats för läkarkåren sedan 1990-talet. Allt färre läkare upplever stöd från ledningen, möjlighet att påverka och balans mellan arbete och fritid. Studier av utbrändhet bland amerikanska läkare kan ge insikter för att motverka denna utveckling även i Sverige, menar Johan Zelano, specialist i neurologi och vice ordförande i Svenska neurologföreningen.
Läkares ohälsa har de senaste åren uppmärksammats även i USA och i Neurology har man kunnat följa amerikanska neurologföreningens (AAN) arbete med ”physician burnout”. Artiklarna är tankeväckande och ger spännande inblickar i amerikanska neurologers vardag. Anslaget är befriande handlingskraftigt. Man har hittat ett problem, undersökt det och föreslår nu motåtgärder. För fem år sedan förutspådde AAN framtida brist på neurologer och frågade sig hur rekryteringen skulle kunna öka. Reklamslogans stod inte att finna i undersökningar som jämförde medicinska specialiteter. Amerikanska läkare rapporterar överlag ökande ohälsa de senaste åren, men just neurologi är extra drabbat. I en ledare 2014 konstaterade Dr. Busis att ”Neurology is the only medical speciality that has both one of the highest rates of burnout and the poorest work-life balance”. En arbetsgrupp tillsattes och rapporterade förra året resultaten från en stor enkätstudie.
RESULTAT FRÅN DEN AMERIKANSKA ENKÄTSTUDIEN
Av totalt 4.000 neurologer svarade omkring 40 procent. Bortfallsanalyserna var ambitiösa och bekräftade måhända vissa fördomar. Män och strokeläkare var minst benägna att svara på en enkät om arbetsrelaterad ohälsa, medan kvinnor och barnneurologer var överrepresenterade. De svarande hade arbetat i genomsnitt 17 år och en tredjedel arbetade på en universitetsanknuten klinik (”academic practice”). Arbetstiden uppgavs i genomsnitt till 56 timmar per vecka, varav ungefär 42 timmar i klinisk verksamhet. Inkomstformerna fördelade sig på lön plus bonus (42%), enbart lön (38%) och helt produktionsbaserad ersättning (28%). Neurologer på universitetsanknutna kliniker arbetade fler timmar per vecka, men hade färre timmar i klinisk verksamhet. Övriga neurologer hade fler nätter i beredskap (median två per vecka) och träffade patienter i en imponerande takt – i genomsnitt 52 patienter per vecka, jämfört med 29,5 patienter per vecka för universitetsanknutna neurologer.
I AANs diskussioner beskrivs utbrändhet (”burnout”) som ett syndrom bestående av tre delar: Utmattning (exhaustion), avtrubbning (depersonalization) och låg känsla av yrkesmässig tillfredställelse (career satisfaction/accomplishment). Dessa domäner bedömdes i enkäten. En majoritet av de svarande skattades ha hög grad av utmattning, 40 procent hög grad av avtrubbning och 20 procent låg känsla av tillfredställelse. Hela 60 procent uppvisade hög grad av antingen utmattning eller avtrubbning. Omkring två tredjedelar uppgav att de var nöjda med sitt jobb och skulle välja att bli neurologer på nytt. Åtta av nio uppgav att arbetet var meningsfullt. De svarande fick också bedöma sin livskvalitet. Medianvärdet på en tiogradig skala var sju, men omkring en tredjedel uppgav låg livskvalitet. Två tredjedelar tyckte att arbetet inte gav utrymme för god balans mellan arbete och fritid.
