Otydlig roll för rehab-koordinatorer

Sjukvårdens rehabiliteringskoordinatorer har en så otydlig roll att de ofta får uppfinna arbetsuppgifterna själva. Inte ens vårdcentralens chef vet alltid vad de ska användas till, visar forskning vid Malmö universitet.

Ulrika Flädjemark är forskare vid Malmö universitet och har arbetat som fysioterapeut inom företagshälsovården. Foto: Magnus Jando.

– Det gör att personen måste uppfinna hjulet själv, och då gör de det efter sin egen yrkesbakgrund, säger Ulrika Flädjemark som nyligen disputerade vid Malmö universitet.

Stöd och samordning

2020 blev det obligatoriskt för regioner att erbjuda koordineringsinsatser för att underlätta för sjukskrivna patienter att återgå till arbetet. Uppdraget är tredelat: stötta patienten, samordna rehabiliteringen internt på vårdinrättningen samt att samverka med externa parter som arbetsgivare och försäkringskassa. Det övergripande syftet är att hjälpa patienten komma tillbaka i arbete. En rehabiliteringskoordinator, reko, kan till exempel ha bakgrund som arbetsterapeut, fysioterapeut eller kurator.

I studien har Ulrika Flädjemark, själv fysioterapeut med 25 års erfarenhet inom företagshälsovården, intervjuat rehabiliteringskoordinatorer om hur de upplever sitt arbete. Resultatet visar att de upplever oklarheter i hur uppdraget ska utformas, vilket även uttrycks i förhållande till hur lokal verksamhetsledning och kollegor uppfattar uppdraget. Men det finns alltid en stor vilja att hjälpa och stödja patienten.

– Konsekvensen blir att alla gör på sitt sätt och att hjälpen som ges blir olika, lokalt men också över Sverige i stort. Dessutom jobbar vissa reko heltid och andra bara en dag i veckan, vilket också påverkar insatserna som görs, säger Ulrika Flädjemark.

Effektivisering av sjukskrivningsprocessen

Bakgrunden till införandet av rehabiliteringskoordinering är den effektivisering av sjukskrivningsprocessen som ålades hälso- och sjukvården 2006. Ett par år senare infördes rehabiliteringskedjan, vilket innebär en värdering av arbetsförmåga utifrån antal dagar mer än diagnos. Om uppdraget ska bli bra framöver måste rekos roll tydliggöras, anser Ulrika Flädjemark.

Det är inte i lagtexten som det brister, understryker hon – det är i det vardagliga arbetet som frågetecknen uppstår. Eventuellt kan man, resonerar Flädjemark, vinna på att rehabiliteringskoordinatorerna jobbar nära och tydligare avlastar läkaren, i stället för att som i dag bara vara inriktade på att stötta patienten. Inom primärvården är läkarna väldigt belastade av arbete relaterat till sjukskrivningar.

– Men man kan också ifrågasätta om det är inom vården som reko ska finnas. Det är arbetsgivaren som ansvarar för en god arbetsmiljö. Tanken med reko är god men frågan är hur arbetet ska organiseras på bästa sätt, säger Ulrika Flädjemark.