Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Rapport från kongress i Visby: Svensk forskning om hjärnskakning inom idrotten står sig stark

Svensk Förening För Fysisk Aktivitet och Idrottsmedicin anordnade tillsammans Riksidrottsförbundet-Studieförbundet SISU Idrottsutbildarna (RF-SISU) en kongress om Hjärnskakning inom Idrotten i Visby den 28–29 augusti 2021. Niklas Marklund och Yelverton Tegner ingick i arrangörsgruppen och bidrar här med en sammanfattning av två intensiva kongressdagar.

Hjärnskakning inom idrotten – SRC efter engelskans Sports-Related Concussion – har i Sverige blivit allt vanligare de senaste åren och är inom många idrotter en av de vanligaste skadorna. Då Svenska Ishockeyförbundet firar sitt 100-årsjubileum 2022 förlades en pojkishockeylandskamp till Gotland under hösten 2021. För att uppmärksamma detta, och att svensk ishockeyläkarförening under lång tid arbetat med diagnostik och förebyggande av idrottsrelaterad hjärnskakning, beslutades att anordna en vetenskaplig konferens i Visby om aktuellt kunskapsläge och forskning om idrottsrelaterade hjärnskakningar. En styrgrupp, där artikelförfattarna ingick, bildades under ledning av Tönu Saartok från Visby. Inbjudan till konferensen utgick till idrottsorganisationer, intresseföreningar inom idrottsmedicin och medicinska teams inom idrottsrörelsen, men även till forskare inom området idrottsrelaterad hjärnskakning.

På grund av pandemin genomfördes kongressen som en hybridkongress – analogt på plats i Visby samt webb-baserat. Totalt kom närmare 200 personer att delta och de flesta aspekterna av idrottsrelaterad hjärnskakning belystes. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns många starka svenska forskningsgrupper om idrottsrelaterad hjärnskakning, men att ökat samarbete mellan de olika forskningsgrupperna är nödvändigt. Vid kongressens avslutning togs beslut om bildandet av Swedish Sport Concussion Society (SSCS) som kommer att ha stor betydelse för att ytterligare stärka den svenska forskningen om idrottsrelaterade hjärnskakningar.

INTRODUKTION OM IDROTTSRELATERAD HJÄRNSKAKNING
En idrottsrelaterad hjärnskakning är per definition en lätt traumatisk hjärnskada som uppträder i idrottssammanhang. Även om termen commotio fortfarande används, är termen hjärnskakning att föredra. I samband med skadetillfället utsätts hjärnan för ett direkt eller indirekt våld som leder till en, vanligen, övergående störning av centrala nervsystemets funktion. Till de akuta symtomen hör huvudvärk, förvirring, minnesstörning, yrsel och balansstörning, sömnproblem och att ”det inte känns 100”. Gradvis återhämtning är vanligt och normal symtomduration är 10–14 dagar för vuxna och upp till en månad för yngre och barn. Andelen med förlängd återhämtning ökar och är ett stort kliniskt problem. Termen post-komotionellt syndrom används fortfarande, men är mycket svårt att definiera och i stället används alltmer ”persisterande post-komotionella besvär”.

Idrottare med kvarstående symtom har nedsatt livskvalitet och behandlingsalternativen är otillräckliga. Trots att avbildning med datortomografi eller magnetkamera (MR) inom rutinsjukvården vanligen är normal, kan man med högupplöst MR som används inom forskningen ofta påvisa strukturella förändringar i den vita substansen. Dessutom finns hos de med upprepade idrottsrelaterade hjärnskakningar en risk för förtida demensutveckling med inlagring av demensproteiner (framför allt fosforylerat tau; p-tau) i hjärnan som i värsta fall kan leda till chronic traumatic encepalopathy (CTE). CTE har uppmärksammats stort i USA senaste 10 åren, då ett antal amerikanska fotbollsspelare drabbats av förtida personlighetsförändringar och kognitiva problem och senare obduktion uppvisat oregelbunden inlagring av p-tau i djupet av hjärnans fåror.

Unikt för en idrottsrelaterad hjärnskakning är att skadan sker då idrottaren har förhöjd kroppstemperatur – och därmed också hjärntemperatur – vilket markant kan accelerera de sekundära skademekanismerna. Ett annat karakteristikum för idrottsrelaterad hjärnskakning är risken för förnyat våld mot huvudet under den första fasen efter hjärnskakningen, då hjärnan är mycket känslig (vulnerabel). Det behövs därför förfinad diagnostik och omhändertagande av idrottsrelaterad hjärnskakning för att förhindra skadeutvecklingen och förbättra outcome för idrottare i Sverige.

Läs hela artikeln

Nya nanopartiklar hämmar amyloider i neurodegenerativa sjukdomar

Nyligen utvecklade polyoxometalatpartiklar i nanostorlek har visat sig kunna hämma och till och med disaggregera amyloida plack som leder till neurodegenerativa sjuk- domar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Denna upptäckt är resultatet av ett interdisciplinärt och interna- tionellt samarbete mellan Umeå universitet och Rijeka University i Kroatien.

AMYLOIDKASKADEN I ALZHEIMERS OCH PARKINSONS SJUKDOM Neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons är globala hälsoproblem. Dessa sjukdomar drabbar ett växande antal i den äldre popu- lationen över hela världen.1 Centralt för dessa sjukdomar är amyloidkaskaden och neuroinflammation, där den senare förvärrar amyloidbördan.2,3 Amyloider byggs spontant upp av normalt funge- rande peptider och proteiner. Men när dessa normalt fungerande polypeptider bildar amyloider, får de senare nya och strukturella och funktionella egenskaperna. Små amyloidformationer såsom oligomerer blir mycket cytotoxiska och skadar eller dödar nervceller. Långa amyloidfibriller, när de deponeras i hjärnvävnaden, stör det neuronala nätverket. Omfattande forskning runt om i världen har bedrivits med syfte att förebygga och reversera utvecklingen av amyloider. På grund av amyloidstrukturernas heterogenitet, deras stabilitet och brist på mekanismer för att avlägsna dessa ansamlingar i den åldrande hjärnan, har behandling och prevention visat sig vara väldigt svårt att upp-

nå. Många kliniska prövningar har misslyckats att ta fram effektiva sjukdomsmodifierande behandlingar och endast symtomatiska behandlingar finns tillgängliga. Det första FDA-godkända alzheimerläkemedlet adacanumab, som är en antikropp mot A-beta amyloid, blev nyligen tillgänglig även om dess effekt har begränsningar, och nya mer robusta och effektiva behandlingar behövs.

PROTEINET S100A9
Proteinet S100A9 är involverat i neuroinflammation som en alarminmolekyl, det vill säga en molekyl som utlöser olika inflammatoriska signalvägar. Om S100A9-koncentrationen ökar på grund av pågående inflammation, kan S100A9 bilda amyloider på ett koncentrationsberoende sätt, vilket leder till en nedåtgående spiral av den fortskridande amyloidkaskaden. Således kan S100A9 kopplas till både amyloidbildningen och inflammationen och bidra till den patologiska processen vid neurodegenerativa sjukdomar – den så kallade amyloid-neuroinflammatoriska kaskaden. Vi har visat att denna kaskad är central vid Alzheimers, Parkinsons och traumatisk hjärnskada.4-6 Viktigt att notera är att traumatisk hjärnskada kan spela en roll som utlösare och prekursortill- stånd för många neurodegenerativa till- stånd.6 Vi har funnit att i Alzheimers sjukdom samaggregerar S100A9 med A-beta-peptid, vilket leder till utveckling av senila plack,4 medan S100A9 vid Parkinsons sjukdom samverkar med alfa-synuklein och bildar Lewy-kroppar.5 Både plack och Lewy-kroppar är amyloidavlagringar som är karakteristiska för dessa neurodegenerativa sjuk- domar. Samaggregationen av ledande amyloidogena proteiner öppnar en möjlighet att hämma amyloidkaskaden genom att rikta in sig på en av komponenterna i denna kaskad. Därför riktade vi oss specifikt mot S100A9 med våra nyutvecklade nanopartiklar.

POLYOXOMETALATNANOPARTIKLAR
Nyligen har nanopartiklar och material i nanostorlek undersökts mycket intensivt som framtida behandlingar av amyloidrelaterade sjukdomar. Bland dem representerar polyoxometalater en stor, mångsidig och anmärkningsvärt inställbar klass av oorganiska föreningar.7 Po- lyoxometalater är polyoxianjoner av övergångsmetaller, vanligtvis närvarande i deras högsta oxidationstillstånd. Egenskaperna hos polyoxometalater kan ställas in eller ändras beroende på specifika användningsområden, exempelvis genom ändrad sammansättning, struktur, laddningstäthet, redoxpotential, surhet och löslighet. Eftersom polyoxo- metalater är molekyler med hög symmetri är deras strukturer också väldefinierade. Vi använde niob- och titanbaserade polyoxometalatnanopartiklar – Nb10 och TiNb9 – på grund av deras motståndskraft mot oxidation och reduktion, lägre tendens till variantbildning och bättre stabilitet vid neutralt och förhöjt pH. Dessa egenskaper gör dem lämpliga för biologiska tillämpningar, eftersom det finns minskad sannolikhet för spontana störningar. De har fått ökad användning som implantat i kroppen. De används också i amyloidhämningen och här har de fördelar i sin enkla struktur och stabilitet, jämfört med mycket mer komplexa och potentiellt mindre stabila proteinbaserade föreningar [Figur 1].

Läs hela artikeln

Epilepsicentrum i Göteborg

Till Centrum för högspecialiserad epilepsisjukvård, i dagligt tal Epilepsicentrum, remitteras personer från hela Sverige och även Danmark med svårbehandlade former av epilepsi.

Sedan Epilepsicentrum vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg öppnade i november 2019 har all kompetens runt epilepsi samlats under ett tak. Eller snarare två. På Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Sahlgrenska, finns ett team för vuxna patienter, och på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Drottning Silvias barnsjukhus, sluter ett annat upp runt barnen. De två teamen arbetar tätt tillsammans. Även om Epilepsicentrum är relativt nytt har epilepsisjukvården länge varit framstående i Göteborg, vilket redan tidigare lett till att högspecialiserad epilepsisjukvård utsågs till ett av två profilområden för Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Epilepsi är ett heterogent tillstånd kopplat till många andra sjukdomar. Epilepsicentrums fokus är svåra epilepsier och komplexa behandlingar, främst epilepsikirurgi men också ketogen kost, vagusnervstimulering och individuella högspecialiserade behandlingar. Vi har länge varit drivande i att barn- och vuxenvården ska arbeta tillsammans då många barn, framför allt de med svårbehandlad epilepsi, fortfarande har epilepsi då de blir vuxna, säger Centrumföreståndare professor Kristina Malmgren.

Epilepsiverksamheten vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset har under flera decennier arbetat aktivt med svenska nationella epilepsikirurgiregistret. Här finns data över de som opererats i Sverige sedan registrets start 1990, tillsammans med långtidsuppföljningar upp till 25 år.

– Patienterna följs upp regelbundet så vi ser hur det går på sikt. Personer som överväger epilepsikirurgi – vilket ju är ett oåterkalleligt ingrepp – behöver ha noggrann information såväl om chanserna för anfallsfrihet eller påtaglig förbättring både på kort och lång sikt som om riskerna för komplikationer. Vi kan nu ge sådan information grundad på 30 års svenska erfarenheter, säger Kristina Malmgren.

– För att kunna stötta patienterna måste vi även förstå de kvalitativa aspekterna bättre, hur patienternas och deras anhörigas liv påverkas, säger docent Tove Hallböök, biträdande centrumföreståndare och verksamhetsöverläkare på barnneurologen.

– Vår forskning är otroligt handfast och vi kan ge råd som är grundade på evidens. En patient som känner sig trygg mår bättre och vi jobbar även nära patientföreningar och intresseorganisationer. I ett nystartat forskningsprojekt ska vi intervjua vuxna patienter som varit anfallsfria minst fem år efter epilepsikirurgi om hur de ser på att sluta med sin medicinering. Det är en komplex bild där en del varit angelägna om att sluta med medicinen, medan andra hellre fortsätter då de är oroliga för anfallsrecidiv. I dag har vi har inget bra underlag för att ge patienterna tydliga råd.

Hälften av de opererade är helt anfallsfria efter tio år. En studie visar att fyra av tio vuxna och så många som åtta av tio anfallsfria barn då har slutat med sin medicin.

– Hos barn utan annan bakomliggande sjukdom, där epilepsifokus kan opereras bort och som blir anfallsfria har den plastiska hjärnan möjlighet att utvecklas. I en annan studie har vi visat att de som vuxna blir yrkesverksamma i samma utsträckning som alla andra. Anfallsfria vuxna fortsätter arbeta i stor utsträckning.

 

NU KAN VÅRDEN BLI MER JÄMLIK
De nationella riktlinjerna för vård av epilepsi 2019 slår fast att epilepsivården i Sverige är bristfällig och ojämlik. När patienter från hela Sverige och även Norden nu kan remitteras till Epilepsicentrum för bedömning bidrar det till ökad kunskap och spetskompetens, men också en mer jämlik vård.

– Det hålls regelbundet nationella videokonferenser där fall med svårbehandlad epilepsi diskuteras, vilket hjälper till att jämna ut tillgången till högspecialiserad epilepsivård i Sverige. Det har varit en fantastisk utveckling, säger Kristina Malmgren.

Även arbetet med att utveckla digitala vårdbesök som påbörjades före coronapandemin har utökats snabbt. Personer med svårbehandlad epilepsi som remitteras från olika delar av landet kan göra vissa vårdbesök digitalt, vilket underlättar för dem med lång resväg.

Epilepsicentrum representerar Sverige i det europeiska referensnätverket för ovanliga och komplexa epilepsier – Epi- CARE – där 28 sjukhus från 13 länder tillsammans arbetar för att förbättra Europas epilepsivård. Även här hålls regelbundna videokonferenser för att diskutera med kollegor.

– EpiCARE öppnar dörren till hela Europa. Om vi vid en nationell videokonferens diskuterat ett patientfall och kommit fram till att vi behöver fler synpunkter kring diagnostik och behandlingsförslag än vi kan ge i Sverige kan vi lyfta diskussionen till en EpiCARE-konferens. På så vis får svensk epilepsisjukvård tillgång till hela Europas expertis. Med hjälp av det europeiska nätverket kan familjer där barnet har en komplex epilepsi få en second opinion och läkaren får stöd i sitt beslut, säger Tove Hallböök.

– Just nu är EpiCARE i färd med att lansera ett register för ovanliga och komplexa epilepsier där länder i hela EU ingår. På så sätt kan vi lättare identifiera exempelvis ovanliga genetiska tillstånd. Tillsammans har vi ett patientunderlag för randomiserade kontrollerade studier av nya behandlingar där det inte finns tillräckligt många deltagare i enskilda länder men däremot inom EpiCARE:s upptagnings- område. Detta skapar bättre förutsättningar för att identifiera nya behandlingsmöjligheter, säger Kristina Malmgren.

Läs hela reportaget

Vid Parkinsons sjukdom ökar kostnaderna med sjukdomens svårighetsgrad

Hittills har få studier gjorts som undersökt den ekonomiska bördan av Parkinsons sjukdom i relation till sjukdomens svårighetsgrad. I en nyligen publicerad studie kopplades läkar- och patientrapporterade uppgifter om sjukdomsbördan från ett patientregister samman med administrativa data kring utskrivna recept och alla patientbesök i primärvård och specialiserad öppen- och slutenvård. Författarna fann att Parkinsons sjukdom är förknippad med höga kostnader, som ökar avsevärt allt eftersom sjukdomen progredierar.

PARKINSONS SJUKDOM I DEN ÅLDRANDE BEFOLKNINGEN

Parkinsons sjukdom är en kronisk och progressiv neurologisk sjukdom som inte kan botas. Med en åldrande befolkning ökar förekomsten av Parkinsons sjukdom, och under den se- naste generationen har den globala bördan av Parkinsons sjukdom mer än fördubblats.1 Parkinsons sjukdom är för- knippad med stora samhälleliga kostnader2,3 och har en stor inverkan på hälsorelaterad livskvalitet (HRQoL)4 vilken för- sämras när sjukdomen fortskrider. Sjukdomen kännetecknas av motoriska symtom som skakningar, stelhet och svårigheter med gång, balans och koordination, men också icke-motoriska symtom såsom dregling, förstoppning, ortostatiskt blodtrycksfall, röstproblem, depression, ångest, sömnproblem, hallucinationer och demens. I svåra stadier kan personer med Parkinsons sjukdom ha svårt att ta hand om sig själva och behöver då omfattande formell vård – hemtjänst, hemsjukvård, institutionsvård – och informell vård, det vill säga obetald vård utförd av familj och vänner.

Hittills har få studier undersökt den ekonomiska bördan av Parkinsons sjukdom i relation till sjukdomens svårighetsgrad, inte minst utifrån ett samhällsperspektiv där både direkta och indirekta kostnader inkluderas. I en nyligen publicerad studie i Acta Neurologica Scandinavica5 analyserades kostnader och resursanvändning vid Parkinsons sjukdom utifrån svårighetsgrad mätt med Hoehn & Yahr-skalan. Detta är en vanlig skala för klassificering av sjukdomsprogression med skalsteg från (1) ”Endast motoriska symtom i ena kroppshalvan” till (5) ”Rullstolsburen eller sängbunden om inte hjälpt”.6 Kostnaderna presenterades också som procentandel av vaken ”off”-tid, vilket hänvisar till perioder på dyg- net med dåligt svar på levodopabehandling, vilket orsakar förvärrade sjukdomssymtom. Dessa svårighetsnivåer är i linje med nuvarande hälsoekonomiska modelleringspraxis för interventioner vid Parkinsons sjukdom, där Hoehn & Yahr och off-tid är de mest använda måtten på hälsostatus.

UNIKA SVENSKA DATA
Studien baserades på det svenska patientregistret för Parkinsons sjukdom, PARKreg, länkat till administrativa register.5 PARKreg har utvecklats av SWEMODIS i samarbete med Svenska Neuroregister sedan 2012 och innehåller information om diagnos, behandlingar och utfall i form av kliniska data och patienternas HRQoL. PARKreg innehåller för närvarande information om 8 200 patienter med Parkinsons sjuk- dom. Registret ger en unik möjlighet att analysera real-world data eftersom observationer i PARKreg speglar svensk klinisk praxis (det vill säga datan uppstår när patienter besöker sin neurolog, i motsats till en protokollstyrd studie).

Sveriges system med unika personnummer gör det möjligt att koppla kvalitetsregister, som PARKreg, till andra register med administrativa data på individnivå. Detta skapar en unik kombination av patientrapporterade uppgifter om HRQoL, läkarrapporterade data om klinisk svårighetsgrad och i stort kompletta administrativa data kring resursanvändning, kostnader, behandlingsmönster och samsjuklighet.

I vår studie inkluderades patienter i PARKreg med idiopatisk Parkinsons sjukdom i Region Skåne, en relativt stor region som utgör cirka 13 procent av den totala svenska befolkningen. Uppgifterna kopplades till det nationella läkemedelsregistret som innehåller nära 100 procent av alla uthämtade läkemedel på recept och Region Skånes vårddatabas som innehåller alla vårdbesök i primärvård och specialiserad öppen- och slutenvård.

Patientrapporterade data om formell vård, informell vård, transporter och sjukskrivningar samlades in från PARKreg. Uppgifter om formell vård omfattade bland annat information om patienten vistats på ett äldreboende, uppskattat antal timmar per vecka med hemtjänst eller personlig assistans, antal besök i hemsjukvården och användning av elrullstol eller elskoter under det senaste året.

Uppgifter om informell vård omfattade antalet timmar per vecka som en familjemedlem hade avstått från arbete eller fritid för att ta hand om sin anhöriga. Information om transporter omfattade antal, typ och längd på transporter till vårdbesök under det senaste året. Patientrapporterade data om långtidssjukskrivningar och sjukersättning samlades också in.

Vårdkontakter omfattade alla kontakter med primärvård, specialiserad öppenvård och slutenvård som registrerats med diagnoskoder för Parkinsons sjukdom. Kontakterna omfattade besök, slutenvård, brev och telefonsamtal med alla slags vårdprofessioner som läkare, sjuksköterskor och fysioterapeuter. Alla uthämtade läkemedel på recept av antiparkinsonläkemedel inkluderades.

Läs hela artikeln

Startar Alzheimers sjukdom inuti nervcellerna?

Amyloid-beta-peptiden är essentiell i utvecklingen av Alzheimers sjukdom. Men de amyloida placken är nog inte lika viktiga. Det menar Tomas Roos, doktorand vid Lunds universitet och ST-läkare inom neurologi vid Skånes universitetssjukhus i Lund, som här berättar varför.

Alzheimers sjukdom är en progressiv neurodegenerativ demenssjukdom. Den börjar vanligen med sämre korttidsminne som i början kan avskrivas som vanlig glömska. Minnet fortsätter dock att försämras och även exekutiv förmåga och orientering förfaller, detta kallas mild kognitiv svikt. Alzheimers sjukdom går sedan över i manifest demens då dagliga aktiviteter som att handla eller laga mat inte kan utföras självständigt, minnesproblemen är påtagliga och till sist, i sjukdomens sena stadier, blir även tal och grundläggande motorik påverkat. I slutet är den sjuka helt och hållet beroende av andra.

Över 30 miljoner människor lider av Alzheimers sjukdom, cirka 100.000 bara i Sverige, och med en globalt åldrande befolkning kommer siffran öka. Alzheimers sjukdom är och kommer vara en enorm börda, framför allt i lidande men även i form av stora vårdkostnader för samhället.

AMYLOID-BETAS ROLL VID ALZHEIMERS SJUKDOM

Neuropatologiskt kännetecknas Alzheimers sjukdom av två olika proteinaggregat. Neurofibrillära trassel (neurofibrillary tangles) av proteinet tau inuti nervcellerna och amyloida plack, som huvudsakligen består av peptiden amyloid-beta utanför cellerna. Alla dominant nedärvda former av Alzheimers sjukdom beror antingen på en större amyloid-beta-produktion och/eller amyloid-beta som har lättare att aggregera. I kontrast till detta kan mutationer i tau orsaka neurodegenerativa sjukdomar men inte Alzheimers sjukdom. Vidare, är en sänkning av amyloid-beta-mängden i likvor en av de första biomarkörförändringarna vid Alzheimers sjukdom, många år innan demensutveckling. På basen av detta formulerade man amyloid-kaskadhypotesen. Nämligen att deponeringen av de amyloida placken var grundorsaken till Alzhei- mers sjukdom som i sin tur orsakade tauinlagringen, synaps- förlusten och neuronförlusten som gav demens. Det finns dock frågetecken kring amyloid-kaskadhypotesen.

Mängden amyloida plack i hjärnan hos den sjuka har svag till ingen korrelation till graden av demens och lokalisationen av placken har ingen korrelation till fenotypen av sjukdomen. Det finns till och med många med stora mängder plack i hjärnan utan större kognitiv påverkan; dock kommer nog dessa människor utveckla kognitiv nedsättning med tiden. Man har också utvecklat djurmodeller för Alzheimers sjukdom, framför allt möss. Dessa möss har genmodifierats för att uttrycka mänskligt amyloidprekursorprotein (proteinet som amyloid-beta-peptiden klyvs ifrån, ofta kallat APP) och flera alzheimerorsakande mutationer. Mössen utvecklar plack tidigt och rikligt, mycket mer än hos människor. Mössen blir också kognitivt påverkade men inte i närheten av lika dåliga som vi människor blir.

Det är alltså tydligt att amyloida plack på egen hand inte verkar orsaka så stor skada. Under det senaste decenniet har man också utvecklat många experimentella antikroppsbehandlingar riktade mot amyloid-beta. Många har framgångsrikt reducerat placken men ingen av dem har haft någon vidare effekt på demensutvecklingen. Den senaste, aducanumab, fick ett kontroversiellt godkännande av FDA (amerikanska läkemedelsmyndigheten). Adu- canumab hade misslyckats att nå sin primära end-point, att stävja demensutvecklingen, men post-hoc-analys visade en möjlig liten effekt. Det är minst sagt misstänkt när enbart en subgrupp som analyseras post-hoc får positiva resultat. Oavsett, så är aducanumabs rapporterade effekt mot demens fortfarande sämre än den hos acetylkolinesterashämmare som redan används som symtomatisk lindring.

Läs hela artikeln