Svenska Neurologiveckan 2017 i Göteborg
Svenska Neurologföreningens Neurologivecka arrangerades för tredje gången den 8–12 maj i Göteborg, med Sahlgrenska Universitetssjukhuset som lokal arrangör. Veckan bjöd, föga överraskande, på neurologisk fortbildning av högsta klass, kollegialt samkväm och varierad väderlek värdig västkusten. Här är en sammanfattning av Johan Zelano, Ulrika Lindgren, Caroline Ingre och Anneli Ozanne.
Mötets officiella tema var ”Spaning i framtiden” och formatet var det numera välbekanta, med halvdagar fördelade på diagnossällskap och lokal arrangör. Kongresslokal var Chalmers Lindholmens konferensanläggning på Norra Älvstranden, en expansiv stadsdel förbunden med stadskärnan genom avgiftsfri färja. Denna användes bland annat för transport till välkomstmottagningen som hölls i Chalmersska huset vid hamnkanalen. Representanter för Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen välkomnade mötesdeltagarna som också fick sig lite lokal historia till livs. Chalmersska huset byggdes efter en stor stadsbrand i Göteborg 1802 och speglar med sina över tusen kvadratmeter – för ett ensamhushåll – den enorma förmögenhet William Chalmers gjorde sig som överliggande superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton. Vid hans död 1811 var Sahlgrenska sjukhuset en stor förmånstagare i testamentet, men pengarna räckte också till att grunda nuvarande Chalmers tekniska högskola.
MÅNDAG 8/5
ST-DAGEN
Neurologiveckan inleddes under måndagen med en ST-eftermiddag på temat neuroonkologi. Ett fyrtiotal ST-läkare från olika delar av landet samlades för att ta del av utbildningsprogrammet. Anja Smits, neurolog, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, inledde med en presentation kring bakgrund, epidemiologi och klassifikation av hjärntumörer med tyngdpunkt på låg- och högmaligna gliom. Man går mer och mer mot att klassificera tumörtyp med molekylär diagnostik som tillägg till den histopatologiska diagnostiken och behandlingen blir mer individanpassad. Under 2016 publicerade WHO en ny klassifikation av tumörer i centrala nervsystemet, som tar hänsyn till både tumörens genotyp och fenotyp. I den svenska kliniska vardagen har undersökning av genen för IDH (isocitratdehydrogenas) blivit standard och frånvaro av mutation talar för en högmalign tumör även om histologin ser lågmalign ut. Ytterligare diagnostik som används innefattar analys av codeletion i 1p/19q som föreligger i oligodendrogliom. Liksom tidigare undersöks metyleringsgraden av MGMT-promotorn (metylguanin-DNA metyltransferas) och en hög grad av metylering talar för bättre svar på behandling med alkylerande cytostatika. Ytterligare markörer och genetiska förändringar används också allt mer, men många är än så länge främst i forskningssyfte, exempelvis EGFR (epidermal growth factor) och p53. Efter detta följde grupparbete med utgångspunkt i patientfall indelade i låg- och höggradiga gliom. Utöver noggrann genomläsning av artiklar som skickats ut på förhand och kompendier, blev det diskussion kring handläggningssätt på olika sjukhus, både rent medicinskt men även i omhändertagandet med tumörteam, avdelningsplatser med mera. Asgeir Jakola, neurokirurg, och Katja Werlenius, onkolog, båda från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, bildade sedan en multidisciplinär panel tillsammans med Anja Smits. Patientfallen som förberetts i grupparbetet diskuterades i helgrupp med svar och genomgång av panelen. Det blev givande diskussioner kring handläggning av äldre patienter med högmaligna gliom med eller utan metylering av MGMT-promotorn, vikten av resektion och betydelsen av patientens egen åsikt om behandling. Även nya rön om att äldre patienter kan vara betjänta av en kortare strålbehandling i kombination med temozolomid jämfört med ordinarie längd av strålbehandlingen diskuterades. Slutligen uppmanades ST-läkarna att delta i neuroonkologisk verksamhet, exempelvis multidisciplinär tumörrond, på hemmakliniken och att följa egna patienter över tid med stöd av äldre kollegor.
