Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya insikter om hur neuroner genereras i hippocampus

Nya insikter om hur neuroner genereras i hippocampus

Astrocyter i hippocampus reglerar nybildning av hjärnceller i hippocampus, bland annat via sin kommunikation med neurala stamceller. Nyligen har forskare vid Göteborgs universitet i samarbete med forskare i Finland, Kanada och Slovenien identifierat nanofilament-proteinet nestin som en ny viktig faktor för regleringen av denna kommunikation.1 Integreringen av nya neuroner i hippocampus nervbanor kan påverka stabiliteten av etablerade minnesbilder men samtidigt också underlätta etablerandet av nya minnesbilder. Doktor Ulrika Wilhelmsson och professor Milos Pekny beskriver här hur minne och inlärning relaterar till mängden nytillkomna neuroner, och hur det påverkas av proteinet nestin i astrocyter.

Nybildning av neuroner är starkt begränsad i den vuxna hjärnan, men i några neurogena områden, framför allt hippocampus, bildas nya neuroner kontinuerligt livet ut från neurala stamceller i vävnaden.2 I hippocampus finns stamcellerna i subgranulära zonen av gyrus dentatus där de delar på sig och bildar progenitorceller som vidare genererar dotterceller som mognar ut till neuroner. Processen från celldelning till en mogen neuron som är integrerad med fullt utväxta dendriter och axoner tar ungefär en månad hos möss, men i primater kan det ta 6 månader eller längre. De nybildade, ännu ej helt mogna neuronerna har fullt utvuxna dendriter och axon med synapser, men innan de mognar ut helt har de en annorlunda signalering jämfört med de befintliga neuronerna i gyrus dentatus. De omogna neuronerna har nämligen en lägre tröskel för att aktiveras av elektriska impulser och signalerar starkare till andra neuroner.

Rådande konsensus inom forskningsfältet är att de omogna neuronerna i hippocampus är viktiga för minne och inlärning genom att bidra till en bättre separering av spatialt eller temporalt snarlika minnesbilder. Detta sker via en feedback-inhibering, det vill säga deras signalering leder till att färre mogna neuroner i gyrus dentatus aktiveras av en specifik minnesbild och att de ej aktiveras av en annan liknande minnesbild.3 Dock kan en hög neurogenes med många omogna neuroner också leda till att tidigare minnesbilder trängs bort till förmån för etablerandet av nya minnesbilder, något som i forskningsfältet kallas för kognitiv flexibilitet.4,5 Sammantaget kan mängden nybildade ännu ej mogna neuroner i hippocampus påverka hur väl vi kan skilja på snarlika minnesbilder, men också hur tidigare minnen trängs bort till förmån för etablerandet av nya.

NESTIN OCH NYBILDNING AV NEURONER
Nanofilamentproteinet nestin uttrycks i många typer av odifferentierade celler, det vill säga stamceller och pluripotenta celler under tidiga utvecklingsstadier. Därför har nestin länge används som en markör för att identifiera odifferentierade celler i vävnadssnitt och i cellodlingar. För att kunna studera funktionen av nestin vid embryonal utveckling, skapade professor Nagys forskargrupp i Toronto transgena möss som saknar nestin. Deras studier visade att avsaknad av nestin inte hade någon betydelse för utvecklingen av musembryon till vuxna möss.6 I den vuxna friska hjärnan uttrycks nestin framförallt i neurala stamceller som finns i de neurogena områdena i hippocampus och vid de laterala ventriklarna, men nestin uttrycks också av en del astrocyter i hippocampus. Astrocyter finns i alla delar av CNS och är i antal den dominerande celltypen i människans hjärna.

Deras primära funktioner är att förse neuronerna med en optimal miljö och att forma neuronernas nätverk genom att styra nybildningen av synapser och reglera styrkan hos befintliga synapser. Vår forskargrupp vid Göteborgs universitet fokuserar på astrocyters funktion vid regeneration och plasticitet i den vuxna hjärnan och vi har använt de transgena mössen som saknar nestin för att ta reda på om nestin har någon funktion vid neurogenes i den vuxna hjärnan. För att utvärdera hur neurogenesen påverkades av avsaknaden av nestin följde vi nybildningen av neuroner från neurala stamceller. Vi spårade nybildade celler genom att injicera vuxna möss med en tymidinanalog (BrdU) som inkorporeras i DNA-strängen vid celldelning, för att sedan detektera dessa celler och deras dotterceller på vävnadsnitt med hjälp av immunohistokemisk infärgning. Sex veckor efter injektioner med BrdU jämförde vi antalet celler som innehöll BrdU och uttryckte proteinmarkörer för neuroner (NeuN och calbindin) i hippocampus på vävnadsnitt från kontrollmöss och från möss utan nestin [Bild 1]. Det visade sig att möss utan nestin hade 60 procent fler nybildade neuroner i hippocampus jämfört med kontrollmössen.

Läs hela artikeln

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Att erbjuda dansträning som ett komplement till den sjukvård som redan erbjuds personer med Parkinsons sjukdom, vore en förhållandevis billig, och samtidigt lustfylld metod som är helt fri från biverkningar. Det konstaterar Åsa Elowson, leg fysioterapeut, som genomfört en studie av dansträning för personer med Parkinsons sjukdom. Läs mer i denna artikel.

Parkinsons sjukdom är en kronisk, progredierande neurologisk sjukdom. I Sverige finns omkring 22.000 personer med Parkinsons sjukdom och varje år insjuknar cirka 2.000 personer. Utmärkande för sjukdomen är skakningar (tremor), förminskade och långsamma rörelser (hypokinesi/bradykinesi), stelhet (rigiditet) och nedsatt balans (postural instabilitet). De icke-motoriska symtom som ofta förekommer är oro, depression, apati, fatigue, sömnstörningar och förstoppning. Även kognitiva funktioner kan vara påverkade vid Parkinsons sjukdom, såsom minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Det finns flera studier som visar att ångest/ oro är vanligt hos personer som diagnostiserats med Parkinsons sjukdom. Oro/ångest ses som ett av de vanligaste icke-motoriska symtomen. Det är vanligare hos denna patientgrupp såväl i jämförelse med den övriga befolkningen som med andra personer som har kroniska sjukdomar. Personer med Parkinsons sjukdom måste även hantera de psykosociala aspekterna som kronisk sjukdom medför, såsom social isolering och att bli allt mer identifierad med sin sjukdom. Orsaken till sjukdomen är att dopaminsystemet långsamt försämras på grund av att de nervceller som tillverkar dopamin sakta bryts ned. Vanligaste behandlingen för personer med Parkinsons sjukdom är levodopa som syftar till att öka dopaminhalten i hjärnan, vilket hjälper till att kontrollera symtomen. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom, men i stort är könsfördelningen rätt jämn och den vanligaste debutåldern är 55 till 60 år.

FYSIOTERAPI FÖR PERSONER MED PARKINSONS SJUKDOM
Enligt svenska riktlinjer för fysioterapi vid Parkinsons sjukdom inriktar sig fysioterapi på att bibehålla och förbättra aktivitetsförmågan vad gäller förflyttningar, balans, gång, fysisk aktivitet och fall.1 Den träning som utförs är i huvudsak: styrketräning, konditionsträning, gång- och balansträning, förflyttningsträning där ”cueing” ingår, samt fallpreventiv träning. Cueing är en metod som syftar till att hitta strategier för att personen ska kunna släppa på eller gå runt låsningar i framför allt ben och fötter vid gång, så kallat frysning-fenomen. Icke-motoriska symtom, bland annat oro/ångest och depression, har ofta en nyckelroll vad gäller livskvalitet hos personer med Parkinsons sjukdom. Beträffande behandlingsmetoder vid icke-motoriska symtom, har det tidigare konstaterats att fysisk aktivitet har inverkan på dessa symtom.2 I de europeiska riktlinjerna för fysioterapi vid Parkinsons
sjukdom finns både dans och tai chi med som behandling.

DANS
Dans är ett konstnärligt uttryck, vilket innebär att det är mer än bara fysisk aktivitet. Varje rörelse har en mening och det konstnärliga uttrycket och det estetiska i dansen har stort värde. I dansträningen är det bland annat rörelse, rytm, röst, lekfullhet, styrka och mjukhet som övas, både var och en för sig och/eller flera tillsammans.3 I improviserad dans är varje person medskapare till sin rörelse, vilket ger en kreativ och konstnärlig dimension som fördjupar upplevelsen av rörelsen.4 Dansare har kunskapen om hur kroppsrörelse kombineras med känslor och tankar för att skapa en upplevelse av nuet och att med dansen utveckla balans, styrka och taktkänsla. I dansträningen gör var och en sin rörelse och uttrycker sig med kroppen i samvaro med andra.5 Att dansa betyder att ta kommandot över kroppen och över situationen.

Dans omfattar såväl motoriska, kulturella, sociala, emotionella som estetiska aspekter. Dans kan bygga identitet och självförtroende genom att den ger en form åt inre bilder/tankar och känslor, som kanske inte kunnat uttryckas med ord.4 Dessutom är dans något som sker i en gemenskap med andra personer. Dans i grupp kan locka individer ur isolering av den anledningen att det skapas sociala och känslomässiga band, samtidigt som känslor av välbefinnande väcks genom att interagera med andra. Exempel på processer som sätts i gång i kroppen med dansen är att:
• kroppsminnen bearbetas
• personen får kontroll över kroppen och därmed över situationen
• autonom reglering (parasympatikus aktiveras och sympatikus lugnas ned)
• personen speglas genom den kroppsliga rörelsen
• det sker ett uppbrott från mental fokus och i stället sker en förankring i det kroppsliga
• det kan ske en kroppskontakt och beröring med andra personer
• lust och rörelseglädje uppstår
• det sker en samstämmighet mellan kroppens inre och yttre verklighet
• psykologiska processer aktiveras
• dansaren påbörjar ett uttryck och utforskande av känslor genom kroppsspråket
• det pågår ett uttryck av kroppsliga förnimmelser och känslor bakom ord.4

Läs hela artikeln

Om doftsinnet och demens

Om doftsinnet och demens

Doftsinnet gör att vi kan uppfatta luftburna molekyler som färdas genom luften, från blommor, restaurangkök och hav, till våra näsor, där de påverkar nervcellernas receptorer och skapar aktivitet i våra hjärnor. Doftsinnet aktiveras också då vi äter och dricker, när doftmolekylerna färdas upp genom svalget och ut genom näsan, vilket gör att vi kan känna alla nyanser i en vällagad måltid.

Doftsinnet anses ofta framför allt vara en källa till känslomässiga upplevelser. Vi kan tänka på hur doften av våra barn och barnbarn, partners eller husdjur kan skapa en känsla av närhet, hur en ostädad offentlig toalett kan få oss att rynka näsan i avsky, eller hur blotta lukten av tandläkarens mottagning kan försätta vissa personer i skräck. Men på senare år har det mänskliga doftsinnet fått en annan viktig roll; som ett fönster till den åldrande hjärnan. Doftsinnet kan vittna om den åldrande hjärnans hälsa och hjälpa oss att förutse vår framtid. Ett exempel är Ingrid Popa, en tysk-rumänsk kvinna som levde i staden Mühlbach, Transsylvanien. Ingrid märkte att hennes doftsinne gradvis försämrades. Hon kunde inte längre känna matens kryddning eller doften av blommor. Hon pratade om det med sin familj och med läkare i vänskapskretsen, men fick höra att det var naturligt, något som hände på ålderns höst. Efter en tid började dock även hennes minne och orienteringsförmåga försämras. Tio år efter att Ingrid Popa förlorade doftsinnet fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.

HUR MITT ENGAGEMANG STARTADE
Mitt intresse för doftsinnet väcktes när jag som student i Umeå fick lära känna forskaren Steven Nordin. Steven hade specialiserat sig på doftsinnet och hur det hängde samman med Alzheimers sjukdom. Han hade forskat vid San Diego State University tillsammans med Claire Murphy, en av doftpsykologins pionjärer. De hade funnit att doftnedsättningar var tydliga hos personer med ganska mild grad av demens. Claire, Steven, och andra medarbetare i San Diego-laboratoriet hade även funnit att personer med genvarianten ApoE4, en högriskvariant för Alzheimers sjukdom som ökar sjukdomsrisken fyrfaldigt, också hade försämrat doftsinne, trots att de inte hade insjuknat i demens. Steven bedrev forskning som jag tyckte var särskilt viktig. Vid denna tid jobbade jag vid sidan av studierna som sjukvårdsbiträde på ett äldreboende. Där såg jag vilka hemska effekter som demenssjukdomarna fick, med äldre som inte kände sig trygga; de kunde inte förstå att de numera bodde på äldreboendet, och istället regelbundet gav de sig ut på irrfärder, letandes efter sitt egentliga hem. Steven ville fortsätta forskningen i Umeå, och letade efter medhjälpare.

Kunde man mäta doftsinnet för att förstå vilka äldre som kommer att utveckla demens? Om så var fallet, skulle ju dofttester kunna bli standard i demensutredningar, vägleda bromsmedicinering och på så sätt hjälpa till att i tid rädda de som annars skulle komma att drabbas. Jag började jobba med Steven och blev 2003 doktorand under hans handledning. En svaghet med forskningen vid denna tid var att den ofta baserade sig på små patientgrupper som redan diagnostiserats med demens. Det var alltså oklart om ett nedsatt doftsinne faktiskt kunde användas för att förutsäga framtida demensutveckling hos personer i den allmänna befolkningen. Eftersom demensrisken också berodde på ett antal andra faktorer, exempelvis utbildning och hälsa, var det vid denna tidpunkt oklart om doftsinnet kunde tillföra något ytterligare. Min avhandling handlade om försämringar i
doftsinnet och dess relation till demensrisk. Jag använde mig av data från Betulastudien, ett storskaligt projekt som påbörjades 1988 i Umeå under ledning av Lars-Göran Nilsson, och som rekryterade tusentals deltagare ur folkbokföringen för att säkerställa att deltagarnas resultat skulle avspegla befolkningen. En liknande studie, den så kallade Kungsholmensstudien, påbörjades senare i Stockholm. Lyckligtvis innefattade båda dessa studier test av doftsinnet! Tack vare Betulastudien och Kungsholmensstudien har jag och mina kollegor, framför allt Steven Nordin i Umeå och Maria Larsson vid Stockholms universitet, kunnat förstå allt mer om hur doftsinnet hänger ihop med demens.

Läs hela artikeln

The International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders – NICE 22–26 SEPTEMBER 2019

The International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders – NICE 22–26 SEPTEMBER 2019

MDS 2019 gick av stapeln i Nice och samlade i år cirka 6.000 delegater från hela världen. Örjan Skogar, MD, PhD, fanns på plats och har bidragit med ett mycket innehållsrikt referat. Av platsskäl har vi helt enkelt valt att dela upp artikeln i två delar. Del 2 publiceras i Neurologi i Sverige nr 1–2020.

Nice, platsen för årets MDS-kongress, ligger vackert längs Medelhavet och mitt i staden finns den 7 kilometer långa strandpromenaden, Promenade des Anglais. Nice kantas av stränder utefter hela vägen med många olika typer av besökare från hela världen. Bland arkitektur, konst, kultur och shopping återfinner man Vielle Ville, ”Gamla staden” och strax norr om denna ”Palace of Congresses and Exhibitions Nice Acropolis”, platsen för mötet. Till årets kongress var drygt 6.000 delegater anmälda, enligt receptionisten vid incheckningen. Temat var ”Translating the Science of Movement Disorders into Clinical Practice”, ett nästan visionärt tema i en värld med inte minst genetisk forskning.

DET FRANSKA NEUROLOGISKA ARVET
Inför året hedrades det franska neurologiska arvet med en separat utställning, ”Paris and other places, French pioneers of movement disorders” sammanställd av Christopher Goetz,
Olivier Walusinski och Christian Riederer. Originalskrifter fanns att beskåda och intressant är det ju också att få ansikten bakom namnen och syndromen. Non-Motor-Symptoms vid Parkinsons sjukdom beskrevs de facto redan 1839 vid Hôpital Saint-Antoine, såväl drooling, urogenitala symtom och kognitiv svikt beskrevs. Vid ett annat Parisbaserat sjukhus beskrevs nattliga illusioner av en ledande psykiater, Benjamin Ball (1833–1893). Fotografen Jules Bernard Luys (1828–1897) publicerade 1865 en tänkt anatomisk korrelation mellan thalamus och
nucleus subthalamicus – den första att beskriva samband mellan thalamiska centra och basala ganglier. Georges Gilles de la Tourette var en av Charcots favoritelever. Han levde under andra halvan av 1800-talet och arbetade med hypnoticism, hysteri, tics och kramper. 1885 beskrev han tillståndet som kom att få bära hans namn där ekolali och koprolali var tydliga fenomen. Tourette själv blev sorgligt nog skjuten av en kvinnlig patient från La Salpêtrière, avled ej av detta, men väl några år senare.

HONORARY MEMBERSHIP AWARD
”In our own words: Travelling the career path in Movement Disorders, about Leadership and Mentorship”. Cynthia Comella, MD, utsågs 2019 till detta pris och föreläste med inlevelse om temat ledarskap. Ett område som i tider som vi lever i manar till eftertanke och reflexion. Rekommenderad läsning: ”Leadership in Movement Disorders, expert Advice and Crucial Career Moments”, Susan Schneider, Cynthia Cornella and editors.

ÅRETS BÄSTA REVIEWARTIKEL 2019
För den parkinsonintresserade läsaren och med focus på de prodromala faserna rekommenderas ”Mediterranean diet adherence is related to reduced probability of prodromal Parkinson’s disease”, Maraki MI, Yannakoulia M, Stamelou M, et al. Mediterranean diet adherence is related to reduced probability of prodromal Parkinson’s disease. Mov Disord. 2019;34(1):48-57.

Läs hela referatet

35th ECTRIMS meeting in Stockholm 2019

35th ECTRIMS meeting in Stockholm 2019

European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis (ECTRIMS) avhöll sin årliga kongress i Stockholm i september. På plats fanns Magnhild Sandberg, docent i neurologi och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, som här bidrar med en rapport från den 35:e ECTRIMS-kongressen, med mer än 10.000 deltagare.

Årets vetenskapliga höjdpunkt rörande multipel skleros (MS) och MS-forskning ägde rum i Stockholm i år. Det måste genast sägas, att årets ECTRIMS var en stor framgång för den lokala svenska organisationskommittén! ECTRIMS är den största internationella vetenskapliga kongressen inom MS, och den har vuxit så enormt att det inte är många städer som i dag klarar av att vara värd! Med 10.000 deltagare krävs det både stort kongresscentrum och många hotellrum! Stockholm klarade detta med glans! Jag tänker ofta tillbaka till det allra första ECTRIMS i början av 1980-talet – innan själva namnet fanns – då deltagarna var färre än 100 och vi fick plats i ett klassrum i Nijmegen! Ett vanligt önskemål bland deltagarna är att kongressen förlängs! Med hänsyn till den enorma forskningsaktiviteten inom området skulle man utan vidare kunna fylla åtminstone fyra dagar, ja till och med fem dagar. Nu skall allt hinnas med på tre dagar, vilket leder till fem, ibland sex parallella sessioner, och man tvingas till omöjliga val mellan en rad attraktiva ämnen bland 345 ”oral presentations” inklusive ”Hot Topics” och ”Educational Courses”, och därtill 1.300 posters och 200 e-posters!

Medan jag skrivit, har jag läst och läst igen väldigt många publikationer. Som den lundensare jag är, kan jag inte låta bli att citera Falstaff Fakir: ”Mycket läsa gör dig klok – därför läs varenda bok”!

KLINISK FORSKNING, EPIDEMIOLOGI DEN KLINISKA FORSKNINGEN STÅR SIG GOTT!
Det diskuterades en rad nya epidemiologiska data. Antalet personer med MS har länge setts öka, och år 2016 uppgavs antalet till 2.221.188,1 en imponerande eller kanske snarare komiskt exakt siffra! Det är främst bland kvinnor som MS ökar och särskilt i länder inom nordliga breddgrader; female/ male ratio har ökat från 1.93 till 4.55 (p<0.0001) mellan 45° N och 83° N.2 Denna ökning av female/male ratio gäller också i Sverige, som det svenska MS-registret visar.3 Det är personer med relapsing-remitting MS (RRMS), som blir fler, medan incidens av primärprogressiv MS (PPMS) minskar.4 Sjukdomen har också ändrat karaktär de senaste decennierna, vilket sannolikt hänger samman med våra sjukdomsmodifierande behandlingar. Helen Tremlett, välkänd epidemiolog från Vancouver, visade att patienterna i Ontario (Canada) år 1989 nådde EDSS 6.0 efter 15 års sjukdom,5 medan motsvarande siffra i Sverige år 2017 är efter 30 års sjukdom.6 Liknande siffror redovisades från andra länder i Europa och Canada. Personer med MS lever också längre; ”survival probability” har ökat med 33 procent.7 Enligt det danska MSregistret började ”excess mortality” minska redan innan vi fick tillgång till sjukdomsmodifierande behandlingar. Survival probability är nu nästan den samma som i befolkningen i stort.8

Läs hela referatet