American Academy of Neurologi Annual Meeting
American Academy of Neurologi Annual Meeting
Amerikanska neurologföreningens årliga konferens, AAN, hölls den 3–10 maj i Philadelphia. Konferensen är allmänneurologisk och utbudet av intressanta föreläsningar och mini-kurser kan verka överväldigande. Johan Zelano, specialistläkare och docent, fanns på plats och bidrar med detta referat.
Inför avresa fanns möjlighet att göra ett diagnostiskt test online, vars utfall resulterade i förslag på föreläsningar man borde besöka. Vissa anpassningar behövdes eftersom systemet ibland föreslog liknande sessioner på olika dagar, men det var ändå en rolig detalj som underlättade planeringen. I det gigantiska konferenscentret inleddes föreläsningarna klockan sju varje morgon. En imponerande starttid för amerikanerna – mindre så för oss européer som vid det laget redan varit uppe några timmar. AAN borde kanske fundera över om starttiden är lite för ambitiös, deltagarantalet på vissa morgonkurser var lågt. Standardformatet är två timmar långa sessioner, vilket kanske är i längsta laget. Men kvaliteten på anförandena var genomgående hög och nivån perfekt anpassad för den allmänt intresserade neurologen. Ett genomgående tema var svårigheter med en ökande mängd diagnostiska testdata. På en kurs om sömnsjukdomar hade panelen märkt en stor ökning av remisser med frågor om tolkning av MSLT-resultat, vilket är mycket svårt om patienten tar CNS-aktiva läkemedel eller om det saknas aktivitetsmätning. Budskapet inskärptes att testet bara ska utföras vid optimala betingelser, efter-som man tyckte sig se en ökning av felaktiga narkolepsidiagnoser. De flesta kurser hade också subspecialitetsövergripande innehåll, vilket gjorde att åhöraren nästan alltid fick något ut av dem. På en annan sömnföreläsning diskuterades exempel vikten av att ”alltid” misstänka sömnapnésyndrom. Studier har visat förbättring av såväl migrän som epilepsi om detta behandlas.
Flera muskelsjukdomskurser var bra, men möjligen något överlastade med ta-beller med mutationer och bilder på cellmembranproteiner. Fältet förefaller avancera punktmutation för punktmutation. Ett underhållande föredrag handlade dock om basal utredning av misstänkt muskelsjukdom. På amerikanskt manér var denna ganska extensiv och MR verkade användas på samma sätt som vi tar anamnes och mäter CK i Sverige. Man fick därtill en rolig inblick i regionala skillnader i USA. Föreläsaren berättade hur hon efter flytt från Boston till Kalifornien häpnat över mängden 70-åriga män som kom till hennes mottagning med klagomål över att de bara kunde springa 30–40 miles (cirka 5–6 mil) per vecka. I dessa fall – nog ovanliga i Sverige – fann hon MR användbart som screeningmetod. Dess-utom var det bra som underlag i diskussion med patienten om att förändringen nog inte berodde på sjukdom. AgeingAthelete Syndrome kanske är något att lägga på minnet.
