Tankar kring post covid-syndromet
Covid-19-pandemin pågår fortfarande över hela världen och kunskapsläget om denna nya virussjukdom ökar exponentiellt. Här bidrar Richard Levi, adjungerad professor och överläkare, Rehabiliteringsmedicinska kliniken, Universitetssjukhuset i Linköping, med sina personliga reflexioner från en svensk sjukvårdsregion efter den tredje pandemivågen.
Cirka ett och ett halvt år
har när detta skrivs förflutit sedan de första fallen med covid-19 lades in på sjukhus i den region där jag arbetar (Region Östergötland). Sedan dess har Sverige upplevt tre pandemivågor, och det är en öppen fråga i skrivande stund om det kommer fler. Redan i det avgränsade svenska perspektivet har denna pandemi utmärkts av sin karaktär av ”rörligt mål”, där förutom successivt ökande epidemiologisk, virologisk, klinisk och vetenskaplig kunskap, även fluktuerande och divergerande sociopolitiska och socioekonomiska överväganden bidragit till tvära kast i såväl professionens som allmänhetens förhållningssätt till covid- 19 och vad som bör göras.
Vidgar man perspektivet till den globala arenan, blir bilden än mer kalejdoskopisk och bitvis motsägelsefull. Även om covid- 19 är en ny bekantskap, är epidemier och pandemier samt de mer eller mindre rationella reaktionerna på dessa ingen nyhet. Utpekandet av syndabockar, konspirationsteorier, floran av etiologiska spekulationer, pendlandet mellan
alarmism och trivialisering – allt detta finns välbelagt från många katastrofalt spridda infektionssjukdomar genom århundradena. (Ett illustrativt skönlitterärt exempel är Albert Camus’ roman ”Pesten”, vilken varmt rekommenderas).
I denna betraktelse skulle jag vilja fokusera på en specifik aspekt av pandemin så här långt – nämligen på sjukdomens långsiktiga konsekvenser. Under den första pandemivågens
förs ta månad, var av naturliga skäl fokus nästan uteslutande inriktat på omhändertagandet av svåra akuta sjukdomsfall. Tidigt stod det klart att covid-19 kunde vara dödlig, och belastningen på akut och intensivvård blev omfattande. Parallellt bedrevs nationellt och internationellt intensiv aktivitet för att samla empiri och etablera en state-of-the-art-kunskapsbas hur bäst behandla sjukdomen i akutskedet.
Ett flertal behandlingsförslag dök upp. Flera mönstrades bort, andra blev accepterade och implementerade. Nästan allt kretsade initialt kring två faktorer: smittspridning och antal döda. Vi som till vardags sysslade med rehabilitering fick stänga ner vår normala verksamhet och ställa oss till förfogande i den akuta covidvården.
