Samarbete för oss framåt – fördjupningsmöte om Parkinsons sjukdom i komplikationsfas
Samarbete för oss framåt – fördjupningsmöte om Parkinsons sjukdom i komplikationsfas
Den 1–2 februari hölls 2018 års Parkinsonfördjupningsmöte, som fokuserar på nyheter kring vård av parkinsonsjuka i komplikationsfas, då tablettbehandling inte längre ger tillräcklig effekt. Dessa årliga möten riktar sig till sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och logopeder och anordnas av Vårdföreningen Movement Disorders (VfMD).
Mötet inleddes med att VfMDs ordförande Arja Höglund hälsade deltagarna välkomna. Därefter följde en rad föredrag med fokus på utmaningar och strategier vid avancerad terapi ur ett multidisciplinärt perspektiv.
UPPDATERING PARKINSONS SJUKDOM ÖVER HELA SJUKDOMSDURATIONEN
Neurolog Anders Johansson från Karolinska Universitetssjukhuset i Solna berättade att man nyligen har utvecklat nya diagnoskriterier för Parkinsons sjukdom. Enligt dessa ska patienter med parkinsonism uppfylla minst två av fyra understödjande kriterier och inget av nio motsägande kriterier. Då kan en definitiv diagnos ställas – för en sannolik diagnos accepteras två av de motsägande kriterierna.1 Sjukdomstiden delas in i olika faser. Under den första stabila fasen är symtomen relativt lindriga och behandlingen har bra effekt. Under komplikationsfasen återkommer symtomen mellan doseringarna. Efter hand uppstår även ofrivilliga rörelser (dyskinesier), och senare även ON–OFF-fluktuationer, det vill säga snabba, oförutsägbara svängningar mellan god och dålig rörlighet. Hur länge faserna pågår varierar mellan olika patienter. Behandlingen av Parkinsons sjukdom bygger i första hand på att öka tillgången på dopamin. Framför allt används levodopa, som omvandlas till dopamin i hjärnan, men även dopaminagonister, som aktiverar dopaminreceptorerna genom att verka på samma sätt som dopamin, samt COMT-hämmare eller MAO-B-hämmare som minskar
nedbrytningen av dopamin. All behandling behöver utvärderas regelbundet eftersom behoven förändras och eftersom flertalet läkemedel även kan förvärra vissa symtom. Utöver läkemedelsbehandling behövs rörelseträning, utprovning av hjälpmedel och anpassning i hemmet. Likaså kan kostrådgivning vara till nytta, liksom tal- och sväljningsträning och stöd från kurator och psykolog. Därför rekommenderas numera omhändertagande i ett parkinsonteam, som kan tillgodose patientens olika vårdbehov.
DEEP BRAIN STIMULATION
Göran Lind, neurokirurg från Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, redogjorde för utvecklingen av djup hjärnstimulering (deep brain stimulation, DBS). Han berättade att man längre tillbaka i tiden kunde lindra parkinsonsymtom genom att bränna vissa partier i hjärnan, men att man på 1950-talet istället började operera in elektroder som åstadkom samma effekt genom elektrisk stimulering. En viktig fördel med denna metod är att den är reversibel – när stimuleringen stängs av försvinner såväl effekten som eventuella biverkningar. För att veta var i skallbenet det är säkert att gå in monterar man en så kallad stereotaktisk ram på patientens huvud och undersöker hjärnan med magnetkamera.
Därefter identifieras målområdet i hjärnan och en bana för elektroderna beräknas. För att leda elektroderna rätt fästs en båge med ett riktinstrument i den stereotaktiska ramen. Operationen genomförs vanligen under lokalbedövning, så att man kan stämma av effekterna med patienten. En allvarlig risk med DBS är hjärnblödning, men det inträffar alltmer sällan och drabbar i dag mindre än 1 procent av patienterna. Även infektioner är numera sällsynta. Biverkningar som försämrad talförmåga, gång och balans kan orsakas av att stimuleringen även påverkar andra hjärnområden; även depression anses kunna utlösas på detta sätt. För närvarande kommer den elektriska stimuleringen via elektroder från en neuro-pacemaker som opereras in under huden vid nyckelbenet, men nya pacemakers är under utveckling som är så små att de kan läggas under skalpen. Andra förbättringar på väg in i kliniken är bland annat återuppladdningsbara system som gör att man slipper batteribyte, liksom självstyrande system som anpassar graden av stimulering efter patientens behov och aktivitetsnivå.
