Gåtan postcovid öppnar för radikala samarbeten
I Linköping sjösätts en radikalt tvärvetenskaplig ansats till covid-19 och postcovidsyndromet där man hoppas dels kunna bidra till en ökad kunskap och förståelse för sjukdomen, dels tjäna som en modell för en utveckling av nya spännande forsk ningssamarbeten över gränserna mellan natur vetenskap och humaniora.
Kvaliteten på dina forskningsresultat grundläggs av frågorna du ställer. Det vet Richard Levi, specialist i neurologi och överläkare och adjungerad professor i Rehabiliteringsmedicin vid Linköpings universitet och Universitetssjukhuset i Linköping och Kristin Zeiler, professor vid Tema teknik och social förändring och föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, också vid Linköpings universitet. För att kunna vässa frågorna kring postcovid, har de därför inlett ett samarbete – inte bara över institutionsgränser, utan också mellan universitetet och Region Östergötland. Projektet är ett samarbete mellan forskare på Rehabiliteringsmedicinska kliniken och Röntgenkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping samt forskare vid Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, Centrum för medicinsk bildvetenskap och visualisering och fyra olika institutioner på Linköpings universitet.
– Vi vill föra samman kliniska, biomedicinska, sociopolitiska, filosofiska och patientperspektiv för att undersöka postcovid som en hälsoutmaning. Tvärvetenskap där den här typen av perspektiv kombineras, är fortfarande ovanlig men oerhört central i det 6-års projekt vi fått finansiering för från Vetenskapsrådet, berättar Kristin Zeiler som leder projektet.
Filosofi och rehabiliteringsmedicin?
Samarbetet ligger inte så långt borta som kan tro.
– Rehabiliteringsmedicin har alltid förutsatt ett intresse av patienten i en social kontext. Det ligger i ämnets natur att ha ett holistiskt synsätt på patienten och nu tillämpar vi det på en infektion som visade sig kunna ha påtagliga effekter på hjärnan, förklarar Richard Levi.
NEUROREHABILITERINGENS ROLL VID COVID
Mars 2020 översvämmades sjukhusen av patienter med covid-19.
– Vi hamnade i ett vacuum och fick släppa allt som inte var akut, minns Richard Levi. Dels för att vår kliniks vårdplatser behövdes till annat, dels för att kunna täcka upp det behov av vårdpersonal som krävdes inom akutsjukvården. Någon månad gick och en bild av covidinfektionens konsekvenser började framträda. Intensivvårds- och infektionsläkarna kontaktade rehabiliteringsmedicin med sina observationer.
– Vi fick veta att patienterna inte återhämtade sig som förväntat. De mådde dåligt och vissa hade neurologiska symtom som vid hjärnskada. Då förstod vi att rehabiliteringsmedicin hade en egen roll att spela i covidvården.
