Följsamhet till medicinering vid Parkinsons sjukdom – Varför gör inte patienten som jag ordinerar?
Följsamhet till medicinering vid Parkinsons sjukdom – Varför gör inte patienten som jag ordinerar?
Bristande följsamhet till medicinering är ett generellt problem, men är särskilt påtagligt vid läkemedelsbehandling av Parkinsons sjukdom. Detta kan leda till sämre effekt, sämre livskvalitet och ökande sjukvårdskostnader. Läs mer i denna artikel av Johan Lökk, professor och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Parkinsons sjukdom har funnits sedan biblisk tid men det var inte förrän på 1800-talets början som sjukdomen beskrevs av engelsmannen och kirurgen James Parkinson och benämndes ”the shaking palsy”. Franske läkaren Charcot bidrog 60 år senare med att addera fler symtom till sjukdomens karaktär och däri även autonoma symtom. Sjukdomen är inte ovanlig och drabbar ungefär 3 procent av personer över 65 år i befolkningen, vilket gör att det är den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers sjukdom. Orsaken är trots den långa historien ej känd, men man vet dock att en viss ärftlighet finns i vissa fall av sjukdomen. Man vet dock numera en hel del om sjukdomsprocessen, patogenesen, bland annat med en progressiv död av vissa delar av nervcellerna i basala ganglierna centralt i hjärnan innehållande dopaminnervceller med signalsubstansen dopamin. Denna minskning av dopaminproduktionen leder till de typiska parkinsonsymtomen och även icke-motoriska symtom, samt så småningom i samband med behandling även komplikationer i form av överrörelser, fluktuationer, dosglapp och ”on-off”. Behandlingen av Parkinsons sjukdom handlar, som så ofta vid ett bristtillstånd med tillhörande symtom inom medicinska området, om att tillföra bristämnet, i detta fall dopamin, för att lindra symtomen.
Efter det att sjukdomen för 200 år sedan hade karakteriserats fanns egentligen ingen adekvat behandling. Efter ett par decennier introducerades dock behandling med antikolinerga läkemedel som dock har en annan verkningsmekanism än de senare framtagna dopaminerga läkemedlen. Dessa kom för cirka 50 år sedan bland annat genom förtjänstfulla arbeten av den svenska senare Nobelpristagaren Arvid Carlsson. Man insåg då att man måste ge en variant av dopamin – levodopa – som kan passera in i hjärnan till skillnad från rent dopamin som ej passerar blod-hjärn-barriären. Under de därpå följande decennierna togs det fram andra mediciner för att öka produktionen av dopamin (levodopa), minska dess nedbrytning (enzymhämmare) eller imitera dopamin (dopamin-agonister). Allt med syftet att höja dopaminnivåerna i hjärnan och försöka efterlikna det normala toniska flödet av dopamin.
De flesta mediciner mot Parkinsons sjukdom intas som tabletter eller kapslar och innebär ofta administrationstillfällen flera gånger dagligen och dessutom med olika mediciner som gör behandlingen komplex och individuell. De flesta dopaminerga tabletter intas 3–4 gånger/dag men vid progredierande och avancerad sjukdom 6–8 gånger/dag. Det leder ofta till att patienten ibland eller ofta glömmer ta sina mediciner eller tar medicinen på fel tid; följsamheten – adherence
– till ordinerad medicinering blir ej bra. Det har då visats att dålig följsamhet, så kallad non-adherence. till medicinering leder till sämre effekt av terapin, sämre livskvalitet och även ökade sjukvårdskostnader. Problem med non-adherence gäller generellt vid behandling av sjukdomar men är särskilt påtaglig vid farmakologisk terapi av Parkinsons sjukdom då sjukdomen är kronisk och progressiv med livsvarig medicinering, som ofta kräver intag av flera preparat, individuellt doserade och tidssatta.
