Den neurologiska forskningen och vården av patienter med neurologiska sjukdomar har ett starkt fäste i Umeå. Även om en stor del av forskningen har sina tentakler ute i världen och väcker internationell uppmärksamhet så är det ofta på hemmaplan, i den västerbottniska myllan, som underlagen hämtas. Detta försök att belysa verksamheten på neurologen i Umeå startar därför inne på kontoret hos Parkinson-sjuksköterskan Mona Edström. Hon har under de senaste sju åren varit inblandad i projektet NYPUM – Ny Parkinsonism i Umeå. I bokhyllan på väggen bakom henne trängs nästan 500 pärmar. En för varje patient i regionen som under en femårsperiod visat symtom på Parkinson.
– Efter diagnosen har prov på spinalvätska tagits tre gånger under fem år. En rad andra undersökningar och patientintervjuer har också genomförts, säger hon. Ansvarig för forskningen är professor Lars Forsgren. Han kan konstatera att kartläggningen byggt upp en helt unik informationsbank om Parkinsons sjukdom och hur den utvecklas hos olika individer.
– Det märkliga är att förekomsten av Parkinson visat sig vara en av de högsta i världen här i Umeå, i nivå med Färöarna och Aberdeen där det också är höga nivåer. Då måste man förstås ställa sig frågan om sjukdomen är dubbelt så vanlig här, eller om vår metodik gör att vi fått det resultatet genom att faktiskt lyckats dammsuga Umeå med omnejd så framgångsrikt. Jag har inte svaret på den frågan, säger Lars Forsgren. Klart är dock att projektet gör att neurologen i Umeå förbättrat möjligheten att ställa korrekt diagnos och att Lars Forsgren med kollegor fått ett unikt material att arbeta med.
– Men inte bara vi som forskar direkt om Parkinson, även dietister, sjukgymnaster, logopeder och andra kan hitta mycket intressant information i vår epidemiologiska studie, säger Lars Forsgren.
Neurologkliniken på Norrlands Universitetssjukhus
Myastenia gravis förr och nu
Vid myastenia gravis (MG) har signalöverföringen från nerv till muskel (neuromuskulär transmission) hämmats av en autoimmun påverkan. Sjukdomen yttrar sig som ökad uttröttbarhet i muskler och ibland förlamning i viljemässigt innerverad tvärstrimmig muskulatur. Svagheten ökar vid fysisk och psykisk ansträngning. Symtomen varierar mellan patienter och hos en och samma patient. Symtomökning ses ofta premenstruellt, i puerperium, i klimakterium och i samband med infektioner. Vissa mediciner kan försämra myasteni. Incidensen är uppskattningsvis 1–2 fall per 100 000 invånare varje år och prevalensen cirka 14 fall per 100 0001. Sjukdomen kan uppkomma i vilken ålder som helst. På senare år har man sett en markant ökning hos äldre. Kvinnor drabbas något oftare än män. Sjukdomen skiljer sig inte i olika åldersgrupper eller mellan könen. Patienter och deras nära anhöriga har ökad frekvens av andra autoimmuna och endokrina sjukdomar. Avvikande brässhistologi ses hos 90 procent av patienterna. Cirka 70 procent har kvarvarande tymusvävnad med groddcentra som innehåller B-lymfocyter (hyperplasi), 10–15 procent har tumör i tymus (tymom) och resten har normal eller atrofisk bräss. Över 90 procent av patienter med generaliserade symtom och cirka 70 procent med fokal myasteni har i serum antikroppar mot nikotinergt acetylkolinreceptor- protein (AChR-ak). En del av de seronegativa patienterna kan ha antikroppar mot andra strukturer i neuromuskulärt kontaktställe. AChR-ak förstör receptorer men bara tio procent av antikropparna blockerar acetylkolinets
bindning till receptorn. AChR-ak är symtomframkallande men antikroppshalten korrelerar inte till sjukdomens svårighetsgrad. Det finns seronegativa patienter med svåra symtom och patienter i full remission med höga antikroppsvärden. Prognosen för myasteni har förbättrats med åren och sjukdomen förkortar inte längre livet. Hos de flesta blir sjukdomen lindrigare med åren. Remissioner (subjektiv och objektiv symtomfrihet utan kolinesterashämmare) är inte ovanliga. Det finns flera översikter över MG och rikligt med information på nätet (till exempel www.euromyastenia.org)2,3.
Neurologiska kliniken i Lund
Neurologi i Sverige besöker kliniken en kylslagen dag i mars. Vi blir emellertid snabbt varma, åtminstone i sinnet, när vi presenteras för vår värd. Verksamhetschefen Håkan Widner, överläkare och professor, hälsar oss hjärtligt välkomna och hans entusiasm över verksamheten är smittande. Inte minst när han, efter intervjun, inlevelsefullt visar oss runt på den så kallade strokelinjen och ytterst pedagogiskt visar de olika stationerna och förklarar dess funktioner längs vägen. Vi slår oss ner i Håkan Widners tjänsterum, som präglas av ett febrilt arbetstempo. Böcker och papper kors och tvärs, på längden och på tvären. Håkan Widner, ett internationellt toppnamn i branschen, försvinner nästan ur sikte när han slår sig ner vid datorn för att kontrollera en faktauppgift.
– Jag har varit klinikchef här i ungefär två och ett halvt år. Innan dess var jag ansvarig för Parkinsonteamet och läkemedelsansvarig. Född i Göteborg, uppvuxen i Malmö, utbildad i Lund. Jag har verkat på arton sjukhus och genom forskningen har jag i princip varit jorden runt. Så har jag haft ett antal år i Stockholm och i USA, berättar Håkan Widner om sin bakgrund. Vi ber honom en smula överrumplande beskriva Neurologiska kliniken i Lund med tre ord. Svaret kommer dock blixtsnabbt: Vårda. Värna. Förnya. Vilket följs av ett eftertänksamt:
– Jag skulle väldigt gärna ha med ordet förmedla också. Vilket vi härmed gärna bjuder på.
Neurologiska kliniken vid Akademiska sjukhuset, Uppsala
Jämfört med andra kliniker på anrika Akademiska sjukhuset i Uppsala är neurologiska kliniken – neurologen – av mellanstorlek. Räknat som universitetsklinik är det en av de minsta. Men verksamheten är vittförgrenad och det finns så mycket att berätta att de planerade fyra intervjupersonerna till slut blir hela nio. På en kombinerad landstings- och universitetsklinik kretsar naturligtvis en hel del kring de många forskningsprojekt som pågår, ofta i frontlinjen inom flera behandlingsområden, bland annat Parkinsons sjukdom, MS och stroke. Den akademiska delen utgörs av institutionen för neurovetenskap. Men på frågan vad som skall föras fram som det allra viktigaste kännetecknet på verksamheten vid neurologkliniken blir svaret – patientvården. – Grunden i vår verksamhet är att varje morgon se till patienternas behov och försöka bedöma vilka som behöver komma hit för behandling, säger överläkare Eva Kumlien.
Nio tankar om neurologisk rehabilitering
I samband med att jag accepterade att bli medlem av det medicinska redaktionsrådet fick jag förfrågan att framställa ett eget bidrag till premiärutgåvan. Jag skriver då om en aspekt av den kliniska neurosjukvården som kan upplevas som perifer i förhållande till ämnets kärnverksamheter, men som likafullt utvecklats till att ha ett stort gränssnitt till många av ”vardagsneurologins” diagnosgrupper. Jag avser medicinsk rehabilitering i allmänhet, och neurologisk rehabilitering i synnerhet. Under de senaste decennierna har rehabiliteringsmedicin allt tydligare profilerats i riktning mot just neurospecialiteterna och ingår nu formellt i den familjen. På flera håll i landet
utgör rehabiliteringsmedicinska kliniker en del av neurocentrumbildningar. Flera av rehabiliteringsmedicinens akademiska företrädar
– däribland undertecknad – har en bakgrund som neurolog. Andra har kommit till specialiteten via neurokirurgi eller klinisk neurofysiologi. Nyare upplagor av läroböcker i ämnet har innehållsligt konvergerat från att tidigare ha berört rehabilitering av allt möjligt, till en allt tydligare fokusering på två huvudsakliga teman: långvarig smärta och neurorehabilitering. Eftersom även smärtproblematik väsentligen inbegriper neurobiologiska strukturer och processer, framstår ämnets utvecklingsriktning alltså som tämligen entydig. Givetvis föreligger även rehabiliteringsbehov vid en lång rad skador och sjukdomar utanför neuroområdet, exempelvis inom ortopedi, invärtes sjukdomar, geriatrik och reumatologi, liksom vid tillstånd som leder till syn- och hörselnedsättning. Trenden är att rehabiliteringsinsatserna i sådana fall sköts inom respektive organspecialitet. Slutligen inbegriper även allmänmedicinen i ökande omfattning rehabiliteringsmedicinska inslag. För rehabiliteringsmedicinen har de neurologiska tillstånden blivit de dominerande.
