Komplementärmedicinska behandlingsmetoder konsumeras i hög utsträckning över hela världen1 och omfattar ett varierat utbud av behandlingsmetoder2 som har det gemensamt att de är icke-farmakologiskt inriktade. I västvärlden diskuteras alltmer det problematiska i den polyfarmaci som erbjuds våra patienter, inte minst de äldre och patienter med komplicerad sjukdom. I en strävan att optimera den farmakologiska terapin anställs apotekare på våra sjukvårdsinrättningar som går igenom läkemedelslistor tillsammans med läkare, med patienter och anhöriga. Kan vi möta patienternas behov av symtomlindring på flera sätt? Sedan tusentals år har olika former av massageterapier existerat. De återfinns i olika kulturer, i gamla kinesiska skrifter, på grottmålningar och i egyptiska skrifter3, 4.
Systemtänkande saknas i Svensk spinalvård
Traumatiska skador på ryggmärgen finns beskrivna redan i de flertusenåriga så kallade Edwin Smith papyrus. Förutom noggranna medicinska fallbeskrivningar som korrekt och detaljerat beskriver symtomatologin vid sådana skador, finns där också ett avslutande och övergripande råd till läsaren/ den behandlande läkaren, nämligen att ”an injury to the spinal cord is an ailment not to be treated”. Signifikansen av denna lakoniska konklusion är väl värd att betänka: författaren menar inte endast att ryggmärgsskador inte går att behandla, utan något mycket starkare än så, nämligen att ryggmärgsskador inte ska behandlas. Förklaringen är enkel. Vid tiden för författandet av dessa papyrusrullar, innebar nämligen varje försök till behandling av ryggmärgsskadan i sig, liksom av någon av alla de komplikationer den gav upphov till, endast till att den skadades plågor förlängdes ett antal veckor eller månader, innan den oundvikliga döden ändå inträdde. I själva verket kunde rådet att inte behandla ryggmärgsskador sättas som rubrik för dessa patienters öde ända in i modern tid.
Rätt använd kompetens ger effektivare vård vid MS
Att leverera sjukvård av högsta kvalitet är en utmaning på många plan. Det räcker inte med att inneha hög medicinsk och paramedicinsk kompetens. Vårdinsatserna skall också organiseras effektivt och är ofta beroende av andra kliniker innan den når patienten i form av hög tillgänglighet och effektiv behandling mot sin sjukdom. Det hela försvåras även av att sjukvårdsorganisationen ofta bygger på ett föråldrat tänkande om vem som måste göra vissa arbetsuppgifter och ibland finns dessutom inslag av revirtänkande mellan olika specialiteter som försvårar effektiva samarbetsformer. Omhändertagande av personer med MS (multipel skleros) kan indelas i flera faser som alla har sina speciella utmaningar när det gäller att åstadkomma effektiv och högklassig vård. Det är inte alltid säkert att sjukvårdens grundläggande organisation är optimal för alla dessa situationer. För att kunna möta patienternas behov på ett så bra sätt som möjligt har vi jobbat med tre strategier, vilka inte med automatik är inbyggda i sjukvårdsorganisationen av i dag. I samtliga fall innebär våra lösningar tydligt ökade befogenheter för våra MS-sjuksköterskor.
Normaltryckshydrocefalus – Underdiagnostiserat demenstillstånd med goda behandlingsresultat
Inför kongressen ”Hydrocephalus 2006” i Göteborg gjordes en enkätundersökning av allmänläkares kännedom om normaltryckshydrocefalus (NPH). Undersökningen genomfördes som en telefonintervju och visade att endast ett fåtal av allmänläkarna ansåg sig ha god kännedom om NPH. Det var välkänt att datortomografi (DT) av hjärnan är ett viktigt led i utredningen och att behandling av NPH med ventrikuloperitoneal eller ventrikuloatrial shunt är effektiv. Förklaringen till den bristfälliga kunskapen kan vara att allmänläkarna gör så få demensutredningar (i genomsnitt en utredning i månaden) och därför genomsnittligen ser 1,3 NPH-patient per år, vilket förstås inte är tillräckligt för att upprätthålla den kompetens man fick under utbildningen. Det är inte bara allmänläkare som har bristfällig kännedom om NPH, utan även neurologer. Läser man Harold O Conns sjukhistoria1 får man en väldigt illustrativ beskrivning av hur illa det kan gå med diagnostik och behandling om man drabbas av idiopatisk NPH – och sköts av inkompetenta neurologer. Harold Conn, som var professor emeritus i hepatologi vid Yale University School of Medicine, insjuknade vid 68 års ålder, strax efter pensioneringen, med gångbesvär som långsamt tilltog under de följande åren. Han diagnostiserades av neurologkollegorna vid Yale med ”Parkinson’s Disease-like syndrome” grundat på klinik och en MR som tolkades som cerebral atrofi (figur 1). Det skulle dröja tio år med frekventa besök hos neurologerna innan han, av en yngre neurolog på annan ort, fick diagnosen NPH och blev framgångsrikt behandlad med en shuntoperation. Harold Conn övergav leversjukdomarna och ägnade sitt återfunna liv åt ”att göra NPH till en välkänd term för såväl läkare som lekmän”, med ett antal fina publiceringar inom ämnet.
