Restless legs syndrome, RLS, betraktas i dag som en sensorimotorisk, sömnstörande, neurologisk sjukdom. Tillståndet beskrevs sannolikt för första gången i medicinsk litteratur redan 1672 av Thomas Willis, mest känd som upptäckare av circulus Willisii. År 1849 beskrev professor Magnus Huss i sitt arbete ”Alcoholismus Chronicus” en klassisk bild av RLS, för vilken han rekommenderade opium. Intressant eftersom vi fortfarande använder opiater i behandlingen av RLS. Begreppet ”restless legs syndrome” myntades först 1945 i en avhandling av Karl-Axel Ekbom1. Dessvärre saknar vi än i dag någon bra svensk översättning av namnet. Rastlösa ben indikerar för många en mental påverkan som upplevs som orättvis. ”Rörliga ben” föreslog en av mina patienter nyligen, kanske inte så dumt. 1978 publicerades för första gången data som visade en terapeutisk effekt av L-dopa mot RLS. Akpinar i Istanbul hade noterat att RLS-symtom förvärrades av dopaminantagonister och lindrades av opiater. Detta var början på den dopaminerga eran som under sent 80-tal drog igång RLSforskningen på allvar.
Neurosjukvården på Sahlgrenska – ”Snabbspår” räddar hjärnceller – och liv
I juni 2009 samordnades strokesjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset genom sammanslagning av strokeenheterna på neurologen, internmedicin och geriatrik.
– Vi var först i Sverige med det här upplägget. Fördelarna började märkas omgående, berättar Karin Fröjd, överläkare med geriatrisk inriktning som är ytterst ansvarig för Sahlgrenskas neurosjukvård. Före sammanslagningen fick 60 procent av strokepatienterna vård på strokeenhet. Ett halvår senare hade andelen ökat till 90 procent. I dag är den 95 procent. Eftersom stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken, efter hjärtinfarkt och cancer, och dessutom den vanligaste orsaken till handikapp bland vuxna är strokesjukvården i dag verksamhetsområdets enskilt största sektion.
kirurgisk behandling av epilepsi underutnyttjad
Få behandlingsmetoder inom medicinen har visat sig vara så effektiva som epilepsikirurgisk behandling av medicinskt refraktär epilepsi1. I en randomiserad kontrollerad studie av patienter med temporallobsepilepsi där resultaten av kirurgisk behandling jämfördes med läkemedelsbehandling var 58 procent av de opererade patienterna anfallsfria efter ett år jämfört med 8 procent i gruppen som enbart behandlats med läkemedel2. Om man översätter detta till NNT, number needed to treat, blir siffran 2, det vill säga mer än varannan patient blev anfallsfri. Att resultaten av kirurgi är bestående har visats i flera studier. Bästa resultat uppnås för temporallobsepilepsi där hälften av patienterna förblivit anfallsfria i upp till 10 år efter operation3.
Geriatriska kliniken på Huddinge Sjukhus – Litet som förr i modern tappning
Att arbeta på geriatriska klinikens administration vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är ungefär så långt man kan komma – åtminstone geografiskt på Huddinge sjukhus. Från sjukhusets huvudingång går man rakt in så långt det går. Innan näsan slår i väggen styrs stegen till höger och man vandrar till vägs ände. Väl där tar man hissen allra högst upp till nionde våningen. En sista vänstersväng leder till R94 och korridoren som huserar staben för geriatriska kliniken. I änden på den korridoren syns bara molnen i ett fönster. Extremt läge, med andra ord. Extremt ont om tid har de som arbetar här. Intervjuerna går på löpande band mellan olika möten och fotografen får köra extra snabba slutartider. Men med glatt humör delar de olika specialisterna med sig av det som finns att lyfta fram om verksamheten, som är spridd på olika håll i sjukhuset.
Den sannolikt sista kartläggningen av MS obehandlade förlopp
Den franske neurologen Jean- Martin Charcot beskrev 1877 MS-patienter som inte utvecklar någon påtaglig symtomatologi (cas frustes) och reste frågan om spontan utläkning (la guérison) är möjlig. Det finns tyvärr en mängd definitioner på benign MS. De vanligaste baseras på EDSS 2 eller 3 (expanded disability status scale) efter tio eller femton års sjukdom1. Med längre uppföljningstid får dock en ökande andel av dessa ”benigna” patienter allvarliga sjukdomsmanifestationer. Med hjälp av en mycket lång uppföljning (omkring fem decennier) av ett representativt material siktar vi här in oss på frågan om MS kan komma in i ett livslångt inaktivt skede innan ett allvarligt handikapp utvecklats.
