Parkinsons sjukdom – Träning hjälper mot gång- och balansproblem
Balanskontroll syftar till att upprätthålla kroppens stabilitet och hållning, vilket är viktigt för de flesta av vardagens aktiviteter. För att göra detta möjligt krävs ett precist samspel mellan flera av kroppens system (motoriska kommandon, sensorisk information och kognitiva funktioner). I detta samspel kontrolleras kroppens tyngdpunkt i relation till understödsytan vid samtliga rörelser, även vid stillastående. Sådana justeringar är möjliga tack vare att muskler aktiveras i noggranna sekvenser och med hjälp av feedback från de sensoriska systemen (visuella, vestibulära och somatosensoriska) av pågående rörelser och kroppsposition. Därtill bidrar det kognitiva systemet till att rörelser och våra justeringar anpassas till utformningen av miljön, att vi simultant kan processa flera uppgifter samt hjälper oss med en ständigt uppdaterad riskbedömning över situationen. Med hänsyn till detta komplexa samspel är det inte konstigt att balanskontrollen försämras om något av kroppens system degenereras. I Sverige är fallskador ett stort folkhälsoproblem som årligen medför att omkring 1.600 personer avlider och att 300.000 personer behöver akutsjukvård enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Äldre personer med Parkinsons sjukdom är en särskild riskgrupp för fall, där den samlade forskningen har påvisat att uppemot 2 av 3 faller under en tremånadersperiod och av dessa fall leder 25% till skador.
Parkinsons sjukdom – Träning hjälper mot gång- och balansproblem
CP – Nytt vårdprogram
CP – Cerebral pares är det vanligaste rörelsehindret bland barn och ungdom. Cirka 2 på 1.000 föds med denna funktionsnedsättning. Det är en livslång funktionsnedsättning som kräver ett komplext omhändertagande av många olika vårdgivare.
MÅL OCH SYFTE MED VÅRDPROGRAMMET
Det reviderade vårdprogrammet ska kunna användas av alla, inom både kommun och landsting, som möter unga med CP. Syftet är att kunna identifiera problem i god tid och sätta in behandling innan problemen blir för stora. Programmet är också tänkt att jämna ut eventuella skillnader i omhändertagandet. Genom tidig identifikation och åtgärd av eventuella svårigheter hoppas man kunna öka hälsa och livskvalitet för dessa barn och ungdomar även i vuxen ålder.
KÖRKORT
Körkort är viktigt för ungas självständighet. Särskilt viktigt uppfattas det för dem som har svårigheter att ta sig fram eller resa kommunalt, såsom unga med CP. Många med spastisk CP har synfältsdefekter som gör bilkörning olämplig och tidigare upptäcktes detta inte sällan i samband med körkortsprövning. Ett av programmets mål är därför att alla barn med CP och normalbegåvning i god tid, vid cirka 10 års ålder, innan körkort blir aktuellt, ska bedömas när det gäller synförmåga och synfält. På så sätt kan de barn som visar sig ha synfältsdefekter eller andra synmässiga hinder för körkort i god tid få kännedom om detta.
Alzheimers sjukdom – Var står forskningen idag?
Alzheimers sjukdom (AS) är i sin sporadiska form den i särklass vanligaste demenssjukdomen. Den utgör ca 70% av demensfallen. Sjukdomen präglas dels av den speciella kognitiva symtomutvecklingen, dels av en komplex neurodegenerativ process. Ur neuropatologisk synvinkel är AS en proteinopati med två huvudsakliga särdrag: intracellulära inklusioner av proteinet tau och extracellulära inlagringar av proteinet β-amyloid (Aβ). De förstnämnda bildar s.k. neurofibrillära nystan, de sistnämnda amyloida (senila) plack. Dessa patologiska proteinaggregat uppträder vid skilda tidpunkter i den neurodegenerativa processen och på olika predilektionsställen i hjärnan, varifrån de sedan sprids till andra hjärnområden enligt ett systematiskt mönster. Onormalt tau ses allra först i noradrenerga neuron i hjärnstammens locus coeruleus, varefter olika komponenter i limbiska systemet drabbas. Högre associationscortex påverkas inte förrän i sena patologiska skeden och det är i regel först då som patienternas symtomgrad motsvarar gängse kriterier för demens. Notabelt är också att tauförändringar uppträder ungefär tio år före de första observerbara inlagringarna av Aβ. Både tau och Aβ är måltavlor för en intensiv läkemedelsutveckling, som i Sverige omfattar både experimentella studier och kliniska prövningar av olika substanser. Här ingår bland annat aktiva och passiva vaccinationer, gammasekretashämmare, neurotrofiner, mitokondriemodulering, statiner och omega-3-fettsyror. De AS-läkemedel som använts hittills (Figur 1) lindrar symtomen men hejdar inte sjukdomsprocessen. Förutom en mängd randomiserade kliniska prövningar pågår prekliniska studier av en rad substanser som har potential att modifiera sjukdomsprocessen.
Neurolog- och strokeenheten, Danderyds Sjukhus
Neurolog- och strokeenheten, Danderyds Sjukhus
Kommunikation är något handfast och konkret på Neurolog- och strokeenheten på Danderyds sjukhus. Vi har blivit utlovade att vara med under en övning med en patientsimulator. Men först slår vi oss ner hos överläkare Claes Martin, uppenbarligen en varm förespråkare av samarbete och kommunikation över klinikgränserna. Neurologmottagningen där han är processledare för neurologi, ingår i Neurocentrum Danderyds Sjukhus, ett samarbete mellan Neurologenheten, Strokeenheten, Nationellt Respiratoriskt Centrum (NRC), Rehabiliteringsmedicinska Universitetskliniken och Neuroradiologen vid Danderyds sjukhus. Samarbetet ger mångfasetterad kompetens och tillgång till stora resurser. Rehabiliteringskliniken allena har 400 medarbetare och är landets största rehabiliteringsmedicinska klinik.
– Kliniker koncentrerar sig ofta bara på ett sjukdomsspektrum medan patienten kan ha mer komplexa medicinska behov. Med samlad kompetens i ett centrum får patienten bredare utbud av vård under samma tak och slipper gå mellan olika kliniker för att få sina behov tillgodosedda. Det ger bättre vård, säger Claes Martin. SNABBT OMHÄNDERTAGANDE MED ”BRA IN” Bredvid sitter kollegan Ann-Charlotte Laska, disputerad strokeöverläkare tillika processledare för Strokeenheten. Enheten korades till Sveriges bästa strokeenhet 2007 och ambitionerna är alltjämt högt ställda, även om tiderna har förändrats.
Kirurgisk behandling av SMÄRTA
I SBU rapporten ”Metoder för behandling av långvarig smärta” från 2006 anges att 20% av befolkningen lider av måttlig till svår långvarig smärta. Smärtan leder till omfattande konsekvenser för individen och samhället. Det dagliga livet påverkas med risk för isolering, depression och ekonomiska problem. Långvarig smärta är en av de vanligaste anledningarna till kontakter med primärvården. Förutom det individuella lidandet belastas samhället av stora sjukvårdskostnader och produktivitetsbortfall. I Sverige beräknades kostnaden år 2003 för långvarig smärta till 87,5 miljarder kronor. I en senare studie från 2012 rapporterades en nära fyra gånger högre total kostnad (32 miljarder €) för patienter med en diagnos som är relaterad till smärta.1 Den senare summan motsvarar en femtedel av skatteuttaget. Vid en undersökning av europeiska allmänläkare framkom det att behandling av kronisk smärta var en av de största utmaningarna som samtidigt hade låg prioritet (Figur 1).2 Varför uppfattas det som svårt? Sannolikt delvis för att smärta är ett symtom och inte en sjukdom. Det är ofta svårt att identifiera orsaken varför det saknas kurativa behandlingar. Kronisk smärta leder till förändringar i nervsystemet som även kan observeras med moderna avbildningstekniker. På grund av förändringarna kan smärtan te sig atypisk. Den breder ut sig över stora anatomiska områden och kan anta annan karaktär. Det är vanligt att psykologiska och sociala problem utvecklas. Patienten kan uppleva sig missförstådd och efter många sjukvårdskontakter ha en misstro mot läkare. Läkaren kan i sin tur misstro patienten som presenterar en atypisk sjukdomsbild och misstänka att det primära syftet är sjukskrivning eller ekonomisk ersättning förutom frustrationen att inte kunna erbjuda en förklaring till eller bot av patientens lidande. Varför uppfattas kronisk smärta som lågt prioriterat? Dels tycker man att området ges för lite tid under utbildningen. Man upplever bristande kunskap och har ett dåligt självförtroende om sin förmåga att behandla kronisk smärta. Dels tycker man att det finns en brist på adekvata riktlinjer och utvärderingsinstrument. För andra sjukdomstillstånd som kan ha kronisk smärta som symtom, till exempel hjärt-kärlsjukdom, diabetes och många cancersjukdomar, finns tydliga riktlinjer och dessutom instrument med vilka man kan värdera sjukdomens svårighetsgrad och effekten av behandling. Sammanfattningsvis är kronisk smärta svår att behandla av en enskild terapeut med en begränsad uppsättning av verktyg. I stället har multidisciplinära team som besitter hela paletten av behandlingsmetoder betydligt bättre förutsättningar till ett bra och varaktigt resultat. Kirurgi är en del av en sådan multimodal verksamhet.
