Den 9 mars är det dags för SFKs strategikurs i Stockholm! Den kommer att behandla det mycket aktuella och spännande ämnet tidig kognitiv nedsättning. Nedan kan ni se programmet som innehåller föreläsningar kring att leva med kognitiv svikt, kommunikation vid tidig kognitiv svikt och kognitionskunskap som ett redskap för adekvat bemötande!
Att mäta hjärnans funktionella integritet
Att mäta hjärnans funktionella integritet
Är det möjligt att på ett objektivt, kvantifierbart sätt mäta hjärnans hälsotillstånd på nervkretsnivå? Tillgång till ett verktyg för sådana mätningar skulle tveklöst vara mycket användbart då man till exempel skulle kunna utvärdera gradvisa effekter av behandling vid Alzheimers sjukdom eller tidigt identifiera annalkande Parkinsons sjukdom. Här beskriver Jonas Enander och Henrik Jörntell, Lunds universitet, fynden från en studie som utgör en första ansats mot ett sådant verktyg, i det här fallet i en djurmodell, men med god potential att kunna överföras till människa och den neurologiska patienten.
Men det finns ju redan metoder för bestämning av hjärnskada, vad är skillnaden gentemot existerande metoder? För att belysa skillnaden kan vi exemplifiera med NIH Stroke Scale (NIHSS). NIHSS bygger på en binär förekomst av olika symtom (det vill säga antingen finns de eller så finns de inte) som observeras externt, i patientens beteende och som dessutom kan innehålla flera element av subjektivitet (utvärdering av talets kvalitet till exempel). Om vi i stället förutsätter att det kan finnas grader i hur hjärnans funktioner påverkas beroende på skadans eller sjukdomens omfattning är just det binära elementet i utvärderingen ett problem. Existerande beteendebaserade neurologiska utvärderingsmetoder har också på ett utförligt sätt argumenterats ha begränsat värde.1 Andra framväxande neurofysiologiska markörer för återhämtning efter stroke, motor evoked potentials (MEP) med transkraniell magnetstimulering (TMS), ”silent period” efter TMS,2,3 riskerar också hamna i samma fack, det vill säga de har en binär eller låg gradering. Dessutom adresserar de inte den mekanistiska orsaken till att hjärnan fungerar sämre.
SPG-stimulering vid behandlingsresistent klusterhuvudvärk
SPG-stimulering vid behandlingsresistent klusterhuvudvärk
En ny neurostimulationsmetod har tillkommit för att be – handla svår klusterhuvudvärk. Stimulering av det parasympatiska Ganglion Sphenopalatinum minskar intensiteten i smärtan och antalet huvudvärksattacker. Metoden har en god säkerhetsprofil med för patienten acceptabla risker och postoperativa obehag. Läs mer om detta i denna artikel av Hans Ericson, överläkare Neurokirurgiska kliniken, Sami Abu Hamdeh, avdelningsläkare, Neurokirurgiska kliniken, och Mikael Magnusson, övertandläkare, Käkkirurgiska kliniken, samtliga vid Akademiska sjukhuset.
Stimulering med ström har använts sedan antiken för att behandla olika medicinska tillstånd inklusive smärta. Scribonius Largus rekommenderade i sin skrift De Compositione Medicamentorum (47 AD) att placera en darrocka på smärtande kroppsdelar, vid huvudvärk således på huvudet. Med kunskapsutvecklingen om elektricitet introducerades under senare århundranden nya behandlingsmetoder där man använde ickebiologiska strömkällor. Pionjärer inom ellära som Benjamin Franklin, Luigi Galvani och Michael Faraday har samtliga bidragit med egna förslag till elektroterapeutiska metoder. Nittonhundratalet var farmakologins århundrande då ett stort antal nya läkemedel utvecklades bland annat mot smärta och huvudvärk. Under denna tid minskade intresset för elektroterapi, men det återuppväcktes något efter att nya teorier om smärta hade lanserats av exempelvis Wall and Melzack, vilka i sin tur inspirerade kliniker som Shealy att utveckla nya metoder för att behandla smärta genom stimulering av perifera nerver och baksträngarna. Under senare år har nya metoder för neurostimulation utvecklats där små stimulatorer som är designade för att behandla specifika sjukdomar används. Stimulatorerna är anatomiskt anpassade och ger lokalt en mycket avgränsad effekt varigenom man undviker de systemiska biverkningar som orsakas av farmakologisk behandling. Ett exempel på denna nya generation av neuromodula torer är PulsanteTM Microstimulatorn, som är CE-märkt för behandling av klusterhuvudvärk.
Ridning eller rytm och musikterapi kan öka återhämtning sent efter en stroke
Ridning eller rytm och musikterapi kan öka återhämtning sent efter en stroke
Efter en stroke kan deltagande i rytm- och musikterapi eller ridning vara ett effektivt sätt att återhämta sig. Det visar en svensk studie från Sahlgrenska akademin som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Stroke. I studien ingick 123 svenska män och kvinnor i åldrarna 50–75 år. De lottades till att få rytm- och musikbaserad terapi, ridterapi eller ingå i en kontrollgrupp som fick behandling i ett senare skede. Terapierna gavs två gånger i veckan under 12 veckor. Resultaten presenteras här av Lina Bunketorp Käll, docent och leg fysioteraput, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Mölndal.
Det finns ökande kunskap från djurexperimentell neuroforskning om hjärnans unika och kraftfulla förmåga att återhämta sig efter skada. Behovet är stort att translationellt utveckla rehabiliteringsmodeller i patientverksamhet, där man tar till vara modern kunskap om hjärnans reparativa kapacitet. En förutsättning är att personen som haft stroke eller annan hjärnskada, får rätt stimulans som kan förstärka kroppens egna processer för återhämtning. Det handlar om att skapa en lustfylld situation där multimodala stimuli blandas med social samvaro och positiva utmaningar. Betydelsen av multimodal träning och stimulans utvärderas i modeller av berikad miljö både i djur och människa, och resultaten är mycket uppmuntrande. Multimodala terapier är utformade för att engagera individer med funktionsnedsättning i lustfyllda aktiviteter som exponerar dem för samtidig fysisk, sensorisk, kognitiv och social stimulans. De är attraktiva för de komplexa förhållanden som råder efter en stroke, eftersom de riktar sig mot en rad olika funktioner. Det finns också stöd för påståendet att en kombination av olika modaliteter kan ge både adderande och synergistiska effekter på hjärnplasticitet.1-3 Studier på både djur och människor har visat att social interaktion och fysisk aktivitet har var för sig effekt på en skadedrabbad hjärna, och fördelarna är betydligt mer uttalade vid kombination av de båda komponenterna.
Rutinnervstatus – ett sätt att standardisera undersökningsfloran
Rutinnervstatus – ett sätt att standardisera undersökningsfloran
För drygt tio år sedan lanserade tre svenska neurologer Rutinnervstatus, ett standardiserat sätt att genomföra en neurologisk undersökning. Nu kommer en uppdaterad version, fritt tillgänglig via nätet – Rutinnervstatus 2.0.
Undersökningar av neurologisk status har gjorts på sjukhus och vårdcentraler i Sverige i decennier. Men exakt vad som gjordes kunde skilja sig påtagligt mellan olika platser och tillfällen.
– När jag för många år sedan började arbeta på neurologisk klinik fick vi några A4-papper som sa vilka undersökningar man skulle göra. Sådana schabloner fanns på alla sjukhus, men de såg inte likadana ut. I Umeå skulle man till exempel fråga hur det var med älgjakten. Det ingick ju inte i vår schablon i Skåne. Men även vad gäller de neurologiska undersökningarna så varierade det, säger Arne Lindgren, överläkare och professor i neurologi vid Lunds universitet. inte bara saknades det en standard – det saknades ett bevisat värde för många av de undersökningar som gjordes. Tillsammans med Jan Malm, överläkare och professor i klinisk neurovetenskap vid Umeå universitet, och Lars Johan Liedholm, överläkare vid Neurocentrum på Norrlands universitetssjukhus, beslöt Arne Lindgren att sammanställa en instruktion med de undersökningar som det fanns vetenskapliga belägg för.
– Många av undersökningarna hade funnits med under lång tid och nästan alla gav någon form av utslag. Men vad hade de för värde? Vad betydde det om man såg reflexen eller inte? Det hade inte ifrågasatts tidigare. Den trista sanningen är att många vetenskapliga artiklar har slagit fast samma sak: Med tanke på hur mycket tid vi lägger ner på att lära ut speciella undersökningar och genomföra dem på patienterna, så är det förvånande hur lite av detta som är evidensbaserat, säger Lars Johan Liedholm.
