Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Tau-PET – en framtida diagnosmetod?

Tau-PET – en framtida diagnosmetod?
Aggregation av proteinet tau är förknippat med en mängd neurologiska sjukdomar, så kallade tauopatier, där den vanligaste är Alzheimers sjukdom. Tau-PET är en lovande av bildnings metod som kan förbättra diagnostiken, men också ha stor betydelse vid ut veck – lingen av nya behandlingar. I denna artikel beskrivs tau-PET av Ruben Smith, ST-läkare i Neurologi, Skånes universitetssjukhus.

Tau eller MAPT (microtubule-associated protein tau) är ett protein som i sin ursprungliga funktion är inblandat i att stabilisera mikrotubuli och därmed underlätta intracellulär transport. Proteinet uttrycks i stora mängder i nervceller.1 Det har visat sig att aggregation av tau är av betydelse för en mängd sjukdomar som benämns ”tauopatier”. Den utan tvivel vanligaste av dessa är Alzheimers sjukdom, men även följande sjukdomar ingår bland tauopatierna: Progressiv supranukleär pares (PSP), kortikobasal degeneration (CBD), vissa former av frontotemporal demens (FTD) och mutationer i genen som kodar för tau (MAPT-genen). Efter att messenger-RNA (mRNA) för tau har bildats i cellkärnan kan mRNA klippas (splicas) till olika isoformer, innehållande antingen tre (3R) eller fyra (4R) repeat-sekvenser. De olika tauopatierna orsakas av ansamling av olika blandningar av dessa 3R- och 4R-isoformer. Patologin vid Alzheimers sjukdom består av en blandning av 3R- och 4Rtau, medan progressiv supranukleär pares och kortikobasal degeneration är mer rena 4R-tauopatier och frontotemporal demens är mer en ren 3R-tauopati. Nivåerna av tau har kunnat uppmätas i cerebrospinalvätska sedan drygt två decennier och har visats vara förhöjda vid Alzheimers sjukdom, vilket tillsammans med bestämning av beta-amyloidnivåerna i dag kan användas diagnostiskt vid Alzheimers sjukdom.2 Nivåerna av tau i cerebrospinalvätskan är dock väsentligen oförändrade vid både kortikobasal degeneration och progressiv supranukleär pares.3 Tau-nivåerna i cerebrospinalvätskan är inte heller helt specifika för neurodegeneration vid tauopatier, utan de ökar även vid annan nervcellsskada som efter stroke, trauma och vid Creutzfeld-Jakobs sjukdom. Under de senaste åren har det skett en mycket snabb utveckling vad gäller så kallade radioligander som binder till tau för användning vid positronemissionstomografi (PET). Det finns nu forskningsmässigt flera användbara molekyler för att spåra aggregerat tau. De mest använda är 18F-AV-1451 och 18F-THK5351. Dessa radioaktiva spårämnen har visat sig binda in mycket starkt till den typ av blandade 3R- och 4Rtauansamlingar som förekommer vid Alzheimers sjukdom, där två tauproteiner bildar ett spiralformat filament (paired helical filament).

Läs hela artikeln som PDF

200 år med Parkinsons sjukdom

Nya EpilepsiAppen kan ge BÄTTRE KONTROLL

Nya EpilepsiAppen kan ge BÄTTRE KONTROLL
Det har tidigare saknats ett bra verktyg för att översiktligt registrera epilepsianfall, medicinering och välbefinnande. Nu finns en ny svensk mobilapplikation – EpilepsiAppen. Mirja Neideman, barn- och ungdomssjuksköterska på Neurologimottagningen, Sachsska barn- och ungdomssjukhus, Stockholm, beskriver bakgrunden till utvecklingsarbetet och ser gärna att sjukvården rekommenderar sina patienter att ladda ner och använda appen i sin smartphone.

Vår vision var att via en mobilapplikation underlätta för personer med epilepsi att kunna registrera sin vardag. Förhoppningsvis kommer sjukvården att rekommendera patienterna att använda EpilepsiAppen så att man tillsammans med epilepsipatienten får en helhetsbild av hur de mår. Fokus har länge legat på att behandla epileptiska anfall. Vi har inte frågat oss hur patientens egentligen mår och hur deras vardag fungerar. För drygt två år sedan lanserade vi epilepsiwebben.se. Denna webbplats kom till efter att vi, som då arbetade på neuropediatriken vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Huddinge, kände ett behov av adekvat patientinformation riktad till ungdomar som har epilepsi. Webbsidan innehåller information om epilepsi, hur det är att leva med epilepsi och unga personers livsberättelser.

TELEFONEN HAR MAN ALLTID MED SIG
Tidigare har det inte funnits ett bra verktyg för att överskådligt registrera anfall, medicinering och välbefinnande. Många som har epilepsi lider av minnessvårigheter och koncentrationsstörningar, vilket kan bero på både epilepsin och behandlingen. Detta kan göra det svårt att komma ihåg att ta sin medicin samt om man tagit den. Det finns även andra aspekter som kan vara orsaken till varför patienten inte tar sina mediciner, såsom depression, ångest och förnekelse. För att patienterna och sjukvården ska få en bättre helhetsbild är en smartphone ett bra verktyg. Genom telefonen kan man få påminnelser och registrera data. Vi ville göra en mobilapplikation där patienten själv kan registrera anfall, få medicinpåminnelser och registrera sitt välbefinnande och sedan följa detta över tid i en loggbok.

Läs hela artikeln som PDF

Ögoninflammation efter epileptiska anfall

Ögoninflammation efter epileptiska anfall
En svensk forskargrupp har nyligen i djurstudier visat att epileptiska anfall hos råttor leder till inflammation med gliacellsaktivering i näthinnan. Inflammationen kan minskas med hjälp av antikroppsbehandling intratekalt mot ett protein som verkar på mikrogliaceller. Det är än så länge okänt om gliacells aktivering förkommer hos patienter med epilepsi och om det i så fall påverkar synen. Christine Ekdahl Clementson, docent och ST-läkare, Matilda Ahl, doktorand, och Una Avdic, doktorand, presenterar sina fynd i denna artikel.

Flera experimentella studier på djur har visat att epileptiska anfall kan ge en inflammation i hjärnan. Det finns med andra ord anledning att misstänka att epileptiska anfall kan ge en inflammation i hjärnan även hos människor. Denna teori stöds till exempel av de fynd som ofta observeras i bortopererad hjärnvävnad från patienter med epilepsi. Där kan man inte så sällan se en inflammatorisk reaktion med aktiverade gliaceller. Gliaceller är nervcellernas stödjeceller och det är också gliaceller som kontinuerligt lyssnar av och ska upptäcka främmande ämnen eller skador i hjärnan. När gliaceller aktiveras i större omfattning kan detta beskrivas som en inflammation i hjärnan. Vilken del av inflammationen som är skadlig och vilken del som är viktig för läkning och homeostasen i hjärnan är däremot inte självklart. Det pågår just nu mycket forskning kring just dessa mekanismer vid ett flertal neurologiska sjukdomar.

KOPPLINGEN MELLAN HJÄRNAN OCH ÖGONEN
Vår forskargrupp har börjat studera områden i hjärnan som ligger utanför epileptiska fokus för att se om även dessa områden kan uppvisa inflammation och gliacellsaktivering. Ett av våra projekt har nu visat att råttor som har epileptiska anfall i temporalloben utvecklar en typ av inflammation i näthinnan i ögonen. Näthinnan har ingen direkt koppling till temporalloben, utifrån vad man hittills känner till, utan signalerna behöver kopplas om via synapser mellan nervceller i ett par steg innan de når ut till näthinnan. Anledningen till denna gliacellsaktivering i näthinnan är än så länge okänd.

Läs hela artikeln som PDF

PEROXIREDOXIN förlänger livet genom att guida chaperoner till skadade proteiner

PEROXIREDOXIN förlänger livet genom att guida chaperoner till skadade proteiner
Ny forskning från Göteborgs universitet har ökat kunskapen om hur celler åldras. Studierna kan få betydelse för förståelsen för uppkomsten av sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Denna spännande cellforskning beskrivs här av Sarah Hanzén, doktorand, Institutionen för kemi och molekylärbiologi och Katarina Vielfort, PhD och forskare, Institutionen för biomedicin, båda vid Göteborgs universitet.

Åldrande karaktäriseras av en gradvis försämring av kroppens funktioner som yttrar sig i allt ifrån rynkor och grått hår till nedsatt effektivitet hos olika organsystem och minskad förmåga att motstå sjukdomar. I kroppens celler uppstår det konstant skador av olika slag, vilka kontinuerligt måste repareras. Att kroppen åldras hänger bland annat samman med att effektiviteten hos cellens reparationssystem minskar med tiden, vilket leder till en ansamling av skador som slutligen gör att cellen förlorar sin funktion och dör. Studier på senare år framhåller ett antal faktorer som parallellt påverkar cellulärt åldrande; detta inkluderar nedsatt funktion hos organeller såsom mitokondrier och vakuoler/lysosomer, toxiska DNA-strukturer och skadade/aggregerade proteiner.

ICKE-FUNKTIONELLA PROTEINER KAN AGGREGERA
Ett protein består av en kedja med aminosyror som har veckats ihop i en tredimensionell struktur. Denna struktur, det vill säga proteinets nativa form, är helt avgörande för proteinets funktion. Proteiner som förlorat sin nativa form är ofunktionella och tenderar att klumpa ihop sig och bilda så kallade proteinaggregat. Proteinaggregat kan interagera med olika komponenter i cellen och på så sätt störa olika cellulära processer, vilket kan vara förödande för cellen. Proteinaggregat ackumuleras med ålder i flertalet modellorganismer och har kopplats till flera sjukdomar som påverkar nervsystemet, till exempel Alzheimers, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom. Det finns olika typer av faktorer som kan ge upphov till proteinskador, exempelvis värme, pH-ändringar och reaktiva oxidanter. Väteperoxid (H2O2), som är en biprodukt från cellens syreomsättningsprocesser, är en instabil molekyl som oxiderar olika makromolekyler i cellen såsom DNA och proteiner. I vissa fall är proteinoxidering nödvändigt för proteinets struktur och funktion, men oftast förstör oxideringen proteinets struktur och bidrar till dess aggregering. Både väteperoxid och oxidativt modifierade proteiner har setts öka med ålder.

Läs hela artikeln som PDF