Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Snabb och effektiv framställning av mänskliga astrocyter underlättar forskning om svåra neurologiska sjukdomar

Snabb och effektiv framställning av mänskliga astrocyter underlättar forskning om svåra neurologiska sjukdomar

Forskare vid Lunds universitet har utvecklat en ny bättre metod för att odla fram mänskliga astrocyter från embryonala stamceller. Den nya metoden är både enklare och avsevärt snabbare än tidigare tillvägagångssätt och kommer att underlätta forskning på astrocyters roll i neurologiska sjukdomar. Studien, som genomfördes på Stamcellscentrum inom det strategiska forskningsområdet StemTherapy, beskrivs i denna artikel av forskargruppledaren Henrik Ahlenius vid Lunds universitet.

Astrocyter är den vanligast förekommande typen av gliaceller i det centrala nervsystemet hos däggdjur. Länge trodde man att dessa celler enbart hade en stödjefunktion i hjärnan som support för nervceller. Under de senaste årtionden har det dock framkommit att dessa celler har flertalet viktiga funktioner, är nödvändiga för hjärnans normala funktion och är involverade i många om inte alla neurologiska sjukdomar.1 Bland annat tillhandahåller astrocyter näring till nervceller, de tar upp överflödiga signalsubstanser för att begränsa neurotoxicitet, de kommunicerar via kanalförbindelser, koordinerar nervcellsaktivitet, skickar kalciumsignaler genom att reglera sina nivåer av intracellulärt kalcium samt stödjer bildningen av synapser. Astrocyter kan även kontrollera vattenbalans, via vattenkanaler, och blodflöde vid sina kontakter med blodkärl vilket är en del av blod-hjärnbarriären. Astrocyter bidrar även till immunförsvaret i hjärnan; de kan till exempel svara på skador och inflammation i hjärnan genom att frisätta signaleringsmolekyler, så kallade cytokiner.

Forskning på astrocyter har till stor del begränsats till musmodeller eftersom det är svårt att få tillgång till mänsklig hjärnvävnad och att det är mycket komplicerat att odla fram dessa celler från människa. Studier har visat att det är stora och fundamentala skillnader mellan mänskliga och musastrocyter. Bland annat är mänskliga astrocyter mycket större, morfologiskt mer komplexa och kontaktar avsevärt mycket fler synapser än astrocyter i möss. Det är därför mycket viktigt att utveckla nya metoder för att framställa mänskliga astrocyter. Pluripotenta celler såsom embryonala stamceller (ESceller), utvunna från det tidiga fostret, och inducerat pluripotenta stamceller (iPS-celler), skapade från somatiska celler som till exempel hudceller, har förmågan att mogna ut till alla olika typer av celler i kroppen.2,3

Sedan dessa ES-/iPS-celler isolerades och framställdes för första gången har flera metoder utvecklats för att odla fram olika typer av celler, bland annat astrocyter. De traditionella metoderna är dock oftast komplicerade och mycket tidskrävande. Det kan ta flera månader att få fram funktionella astrocyter från mänskliga ES-/iPS-celler.

Läs hela artikeln

Balansträning kan minska antalet fall vid måttlig till svår MS

Balansträning kan minska antalet fall vid måttlig till svår MS

Ett tidigt och ofta förekommande symtom vid multipel skleros (MS) är nedsatt balans, vilket kan förklaras med att balansen är beroende av så många olika system och funktioner i kroppen. Nedsatt balans kan leda till fall. Balansträning med hjälp av konceptet CoDuSe har visat sig förbättra balansen, minska antalet fall och förenkla vardagen för personer med måttlig till svår MS. Läs mer i denna artikel av Anna Carling, leg. sjukgymnast och medicine doktor vid Örebro universitet.

Fallfrekvensen för personer med MS är hög, över 50 procent av personer med MS som fortfarande har förmågan att gå ramlar inom en tremånadersperiod.1 Risken för fraktur är även högre hos personer med MS, jämfört med friska kont roller.2 Att förbättra balansen och på så sätt minska antalet fall är därför av stor vikt. I en översikt3 har det rapporterats att personer med MS har en nedsatt förmåga att bibehålla ett stillastående, att sträcka sig utanför sin understödsyta samt att reagera på oväntade stimuli.3 Ytterligare har det framkommit att även förmågan att hålla balansen då uppmärksamheten är delad är nedsatt.4 För att förbättra balansen för personer med mild till måttlig MS skapades ett träningskoncept som kallades CoDuSe.5 Detta koncept innefattar tre olika kärnkomponenter; bålstabilitet (Core stability), delad uppmärksamhet (Dual task) samt sensoriskt utmanande övningar (Sensory function). Deltagarna tränar i grupp under ledning av fysioterapeut 2 gånger per vecka under 7 veckors tid, varje tillfälle är 1 timme långt. Konceptet utvärderades i en randomiserad-kontrollerad studie som inkluderade 87 personer med mild till måttlig MS. Efter träningen fanns det en statistiskt signifikant förbättring av deltagarnas dynamiska balans, mätt med Bergs balansskala, till förmån för träningsgruppen.5 Även antalet fall minskade statistiskt signifikant från före jämfört med efter träningen.6
Tidigare forskning gällande balans och fall hos personer med MS har främst inkluderat personer som inte har så stor  fysisk påverkan av sjukdomen (personer med ett lägre Expanded Disability Status Scale [EDSS] poäng). En systematisk översikt har jämfört effekten av träning för personer med måttlig till svår MS (högre EDSS) i 19 olika artiklar, ingen av dem utvärderar specifikt balansträning.7

Då balansen kan förbättras av träning för personer med mild till måttlig MS är det av intresse att undersöka om liknande effekter kan uppnås även för personer med måttlig till svår MS (EDSS 4,0–7,5).

SYFTE
Syftet var därför att utvärdera effekten samt upplevelsen av CoDuSe-balansträning för personer med måttlig till svår MS.8,9

Läs hela artikeln som PDF

Personen i fokus – fördjupningsmöte om Parkinsons sjukdom i komplikationsfas

Personen i fokus – fördjupningsmöte om Parkinsons sjukdom i komplikationsfas

Under två vackra vinterdagar i slutet av januari anordnades 2019 års Parkinsonfördjupningsmöte, som fokuserar på nyheter om vård av parkinsonsjuka i komplikationsfas, då tablettbehandling inte längre ger tillräcklig effekt. Mötet arrangeras av Vårdföreningen Movement Disorders (VfMD) och riktar sig till sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och logopeder.

Mötet inleddes med att deltagarna hälsades välkomna av två representanter för VfMDs styrelse: Karin Persliden, DBS-sjuksköterska vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, och Mikaela Karlstedt, sjuksköterska och doktorand vid Karolinska Institutet. De berättade att styrelsens tre huvudprojekt under det gångna året varit att vidareutveckla den nationella Parkinsonskolan, att upprätta ett bibliotek med forskningsinstrument och att utarbeta en kompetensbeskrivning för parkinsonsjuksköterskor.

PARKINSONPROGRAMMET VID NEUROREHAB SÄVAR
Neurorehab Sävar utanför Umeå är en högspecialiserad rehabiliteringsklinik för personer med Parkinsons sjukdom och andra neurologiska sjukdomar eller följdtillstånd efter stroke. Här erbjuder man bland annat teamrehabilitering i grupp för personer med relativt nydiagnostiserad Parkinsons sjukdom, det vill säga de som haft diagnosen i ett eller ett par år. Om det berättade fysioterapeut Krister Johansson, sjuksköterska Malin Grahn och arbetsterapeut Karoline Ollman. Grupperna består av 5–7 deltagare. Programmet innefattar en rehabiliteringsperiod på 3–6 veckor utifrån individens behov, en rehabiliteringsplan och uppföljning efter tre månader. Under rehabiliteringsperioden bor deltagarna på kliniken fem dagar i veckan.
– Programmet bygger på delaktighet och patientcentrering, och vi arbetar för att involvera närstående redan tidigt i sjukdomen, sade Krister Johansson. Någon gång under rehabiliteringsperiodens andra vecka anordnas Närståendedagen, då deltagarna får bjuda in en av sina närstående. Under dagen ges information om Parkinsons sjukdom och dess konsekvenser, om träningsmöjligheter och om hur det är att vara närstående. Dagen brukar vara väldigt lyckad och många uppskattar att få träffa andra i liknande situation och utbyta erfarenheter.

Läs hela referatet

 

International Congress of Parkinson’s disease and movement disorders (Hongkong, 5–9 oktober 2018, del 2 )

International Congress of Parkinson’s disease and movement disorders (Hongkong, 5–9 oktober 2018, del 2 )

MDS 2018 gick av stapeln i Hongkong och samlade i oktober cirka 4.000 delegater från hela världen. Örjan Skogar, MD, PhD, fanns på plats och har bidragit med ett mycket innehållsrikt referat. Av platsskäl fick det delas upp i två artiklar. I förra numret av Neurologi i Sverige publicerades Del 1 och här kommer Del 2.

Neurokirurgi: Update
Patricia Limousin, Jose Obeso och Andres Lozano var föreläsare i detta ämne. Med bättre imaging-tekniker, övergång till att i ökad utsträckning ha sövda patienter istället för vakna, peroperativ MRI, förbättrade möjligheter till internetbaserade lösningar för programmering och justering samt med mindre och laddningsbara batterier har det skett tekniska innovationer de senaste åren. Till detta kommer förfinad teknik till riktad stimulering i olika riktningar från varje pol. Sist men inte minst den för patienterna så ofta önskade MR-guided focused ultrasound (FUS)-behandling. Även så kallad ultrahög frekvensstimulering har gett positiva resultat. 2016 presenterades resultat av en randomiserad studie med focused ultrasound thalatomi vid essentiell tremor (Toronto, Canada). Kontrollerna fick så kallad sham-behandling. Tremor-score minskade ordentligt första månaden och kvarstod väsentligen i 12 månader i aktiva gruppen. Ingen effekt i sham-gruppen. Boutet et al har presenterat fler resultat 2018 i tidskriften Brain. Med imaging- teknik har man mycket exakt kunnat lokalisera var i VIM respektive. nucleus ventro caudalis man ska applicera energin för bäst outcome. Även lokalisationer där man hade erhållit bieffekter som påverkan på tal, pares eller parestesi har nogsamt identifierats. Posteriorventrala kanterna av VIM ger bäst outcome.

MRI-baserad programmeringsteknik har möjliggjort att patienter är nedsövda vid klassisk DBS. Utvecklingen går mot att fMRI kan utgöra en hjärnsignatur för framgångsrik programmering, det vill säga man kan redan peroperativt med fMRI se slutresultatet avseende effekter på symtomen. Man är på väg mot en effektiv skuggmarkör på klinisk outcome och kan spara tid i framtiden på reprogrammering postoperativt.

Freezing of gait
Junior Lectures Awards är alltid spännande att ta del av. Eli Matar, PhD candidate från University of Sydney, redogjorde för freezing of gait. Både patienter och vårdgivare känner till utmaningarna i detta ibland så svåra tillstånd. Just dörröppningspassageproblem har i detta arbete utgjort grunden för en digitaliserad studie. Vi känner till att kortikala system via striatum, GPi , STN och thalamus med inflytande från cerebellum (MLR) och vestibulära kärnor utövar inflytande på centrala spinala generatorer för gångcykeln. Med ”virtual reality” VR, kan hindren för studier delvis övervinnas. Flera studier i tidskriften Brain har publicerats med denna teknik som grund. 19 patienter med freezing of gait studerades.

Med 3TMRI-avbildningsteknik och virtuell dörröppning framför ögonen och med dynamisk fotregistrering kan man studera tidpunkten för maximal fotstegslatens och hur detta korrelerar med upptaget i CNS. En reducerad så kallad BOLD-signal i supplementära/ presupplementära motorarean var korrelerad med en ökad latens vid virtuell passage av en dörröppning. ”Hyperdirect pathway” från pSMA (cortex) till STN utgör det intressanta området. I konklusionen nämner denne unge forskare möjligheten att detta område kan utgöra mål för framtida behandlingar av tillståndet.

Läs hela referatet som PDF

American Epilepsy Society 2018 Annual Meeting

American Epilepsy Society 2018 Annual Meeting

Amerikanska Epilepsisällskapets (AES) årliga kongress hölls i år i New Orleans, Louisiana. Detta är en av världens största sammankomster inom epilepsi; på plats fanns Johan Zelano, specialistläkare och docent, som bidrar med detta referat.

Mötets större sessioner har fortbildningsfokus och handlar nästan uteslutande om klinisk handläggning, medan mindre symposier behandlar pågående forskning. För en europeisk besökare är den stora medverkan av diagnosspecifika patientorganisationer och stiftelser intressant. Måhända speglar de en annan samhällsmodell, där främjande av epilepsisjukvård är beroende av tongivande företrädare. En resa till USA är alltid spännande. Man förnimmer både på och utanför mötet en stark tro på handling. RUN HIDE FIGHT är exempelvis turistbyråns råd (i prioriteringsordning) till besökare i New Orleans om man skulle hamna i en våldsam situation. Något att sortera in bland neurologlivets övriga användbara minnesramsor. Många sessioner gällde intrakraniella EEG-registreringar, särskilt stereo- EEG, vilket används allt mer i epilepsikirurgiska utredningar världen över.

I grunden finns ett behov av att identifiera och avgränsa den epileptogena zonen – en teoretisk konstruktion som avser den minsta yta som måste tas bort  för anfallsfrihet. För att kartlägga detta med intrakraniellt EEG kan elektroder på hjärnans yta eller djupelektroder användas och ett metodskifte pågår. En föreläsare berättade att hans center över de senast åren gått från 90–95 procent subdurala elektroder till 90–95 procent djupelektroder/SEEG. Man fick se många fina bilder på roterande kärlträd i 3D. Resultaten är i flera fall förbluffande. Flera föredragshållare presenterade fall där SEEG möjliggjort kirurgi och resultatet blivit livsförändrande. Många föreläsare berörde också riskhantering och riskkommunikation, som blir högst konkret inom epilepsikirurgi. Ett patientfall handlade om en ung person med icke-lesionell enormt funktionshindrande epilepsi, där den preoperativa utredningen indikerade 22 procents sannolikhet för anfallsfrihet. Patienten blev anfallsfri (vilket ju är ett binärt utfall).

Ett trevligt föredrag handlade om high frequency oscillations (HFO), snabba vågformer på EEG som kan ses med specialinställningar och används för att hitta den epileptogena zonen. För några år sedan var HFO väldigt hett, men nu verkar fältet invänta resultat från två pågående studier i Frankrike respektive Nederländerna. Konceptet är teoretiskt tilltalande, men klinisk nytta återstår till stor del att visa. Man har de senaste åren också funnit ”very fast HFO” (>500 Hz), som kan vara ännu mer specifika.

Läs hela referatet