Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Att erbjuda dansträning som ett komplement till den sjukvård som redan erbjuds personer med Parkinsons sjukdom, vore en förhållandevis billig, och samtidigt lustfylld metod som är helt fri från biverkningar. Det konstaterar Åsa Elowson, leg fysioterapeut, som genomfört en studie av dansträning för personer med Parkinsons sjukdom. Läs mer i denna artikel.

Parkinsons sjukdom är en kronisk, progredierande neurologisk sjukdom. I Sverige finns omkring 22.000 personer med Parkinsons sjukdom och varje år insjuknar cirka 2.000 personer. Utmärkande för sjukdomen är skakningar (tremor), förminskade och långsamma rörelser (hypokinesi/bradykinesi), stelhet (rigiditet) och nedsatt balans (postural instabilitet). De icke-motoriska symtom som ofta förekommer är oro, depression, apati, fatigue, sömnstörningar och förstoppning. Även kognitiva funktioner kan vara påverkade vid Parkinsons sjukdom, såsom minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Det finns flera studier som visar att ångest/ oro är vanligt hos personer som diagnostiserats med Parkinsons sjukdom. Oro/ångest ses som ett av de vanligaste icke-motoriska symtomen. Det är vanligare hos denna patientgrupp såväl i jämförelse med den övriga befolkningen som med andra personer som har kroniska sjukdomar. Personer med Parkinsons sjukdom måste även hantera de psykosociala aspekterna som kronisk sjukdom medför, såsom social isolering och att bli allt mer identifierad med sin sjukdom. Orsaken till sjukdomen är att dopaminsystemet långsamt försämras på grund av att de nervceller som tillverkar dopamin sakta bryts ned. Vanligaste behandlingen för personer med Parkinsons sjukdom är levodopa som syftar till att öka dopaminhalten i hjärnan, vilket hjälper till att kontrollera symtomen. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom, men i stort är könsfördelningen rätt jämn och den vanligaste debutåldern är 55 till 60 år.

FYSIOTERAPI FÖR PERSONER MED PARKINSONS SJUKDOM
Enligt svenska riktlinjer för fysioterapi vid Parkinsons sjukdom inriktar sig fysioterapi på att bibehålla och förbättra aktivitetsförmågan vad gäller förflyttningar, balans, gång, fysisk aktivitet och fall.1 Den träning som utförs är i huvudsak: styrketräning, konditionsträning, gång- och balansträning, förflyttningsträning där ”cueing” ingår, samt fallpreventiv träning. Cueing är en metod som syftar till att hitta strategier för att personen ska kunna släppa på eller gå runt låsningar i framför allt ben och fötter vid gång, så kallat frysning-fenomen. Icke-motoriska symtom, bland annat oro/ångest och depression, har ofta en nyckelroll vad gäller livskvalitet hos personer med Parkinsons sjukdom. Beträffande behandlingsmetoder vid icke-motoriska symtom, har det tidigare konstaterats att fysisk aktivitet har inverkan på dessa symtom.2 I de europeiska riktlinjerna för fysioterapi vid Parkinsons
sjukdom finns både dans och tai chi med som behandling.

DANS
Dans är ett konstnärligt uttryck, vilket innebär att det är mer än bara fysisk aktivitet. Varje rörelse har en mening och det konstnärliga uttrycket och det estetiska i dansen har stort värde. I dansträningen är det bland annat rörelse, rytm, röst, lekfullhet, styrka och mjukhet som övas, både var och en för sig och/eller flera tillsammans.3 I improviserad dans är varje person medskapare till sin rörelse, vilket ger en kreativ och konstnärlig dimension som fördjupar upplevelsen av rörelsen.4 Dansare har kunskapen om hur kroppsrörelse kombineras med känslor och tankar för att skapa en upplevelse av nuet och att med dansen utveckla balans, styrka och taktkänsla. I dansträningen gör var och en sin rörelse och uttrycker sig med kroppen i samvaro med andra.5 Att dansa betyder att ta kommandot över kroppen och över situationen.

Dans omfattar såväl motoriska, kulturella, sociala, emotionella som estetiska aspekter. Dans kan bygga identitet och självförtroende genom att den ger en form åt inre bilder/tankar och känslor, som kanske inte kunnat uttryckas med ord.4 Dessutom är dans något som sker i en gemenskap med andra personer. Dans i grupp kan locka individer ur isolering av den anledningen att det skapas sociala och känslomässiga band, samtidigt som känslor av välbefinnande väcks genom att interagera med andra. Exempel på processer som sätts i gång i kroppen med dansen är att:
• kroppsminnen bearbetas
• personen får kontroll över kroppen och därmed över situationen
• autonom reglering (parasympatikus aktiveras och sympatikus lugnas ned)
• personen speglas genom den kroppsliga rörelsen
• det sker ett uppbrott från mental fokus och i stället sker en förankring i det kroppsliga
• det kan ske en kroppskontakt och beröring med andra personer
• lust och rörelseglädje uppstår
• det sker en samstämmighet mellan kroppens inre och yttre verklighet
• psykologiska processer aktiveras
• dansaren påbörjar ett uttryck och utforskande av känslor genom kroppsspråket
• det pågår ett uttryck av kroppsliga förnimmelser och känslor bakom ord.4

Läs hela artikeln

Om doftsinnet och demens

Om doftsinnet och demens

Doftsinnet gör att vi kan uppfatta luftburna molekyler som färdas genom luften, från blommor, restaurangkök och hav, till våra näsor, där de påverkar nervcellernas receptorer och skapar aktivitet i våra hjärnor. Doftsinnet aktiveras också då vi äter och dricker, när doftmolekylerna färdas upp genom svalget och ut genom näsan, vilket gör att vi kan känna alla nyanser i en vällagad måltid.

Doftsinnet anses ofta framför allt vara en källa till känslomässiga upplevelser. Vi kan tänka på hur doften av våra barn och barnbarn, partners eller husdjur kan skapa en känsla av närhet, hur en ostädad offentlig toalett kan få oss att rynka näsan i avsky, eller hur blotta lukten av tandläkarens mottagning kan försätta vissa personer i skräck. Men på senare år har det mänskliga doftsinnet fått en annan viktig roll; som ett fönster till den åldrande hjärnan. Doftsinnet kan vittna om den åldrande hjärnans hälsa och hjälpa oss att förutse vår framtid. Ett exempel är Ingrid Popa, en tysk-rumänsk kvinna som levde i staden Mühlbach, Transsylvanien. Ingrid märkte att hennes doftsinne gradvis försämrades. Hon kunde inte längre känna matens kryddning eller doften av blommor. Hon pratade om det med sin familj och med läkare i vänskapskretsen, men fick höra att det var naturligt, något som hände på ålderns höst. Efter en tid började dock även hennes minne och orienteringsförmåga försämras. Tio år efter att Ingrid Popa förlorade doftsinnet fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.

HUR MITT ENGAGEMANG STARTADE
Mitt intresse för doftsinnet väcktes när jag som student i Umeå fick lära känna forskaren Steven Nordin. Steven hade specialiserat sig på doftsinnet och hur det hängde samman med Alzheimers sjukdom. Han hade forskat vid San Diego State University tillsammans med Claire Murphy, en av doftpsykologins pionjärer. De hade funnit att doftnedsättningar var tydliga hos personer med ganska mild grad av demens. Claire, Steven, och andra medarbetare i San Diego-laboratoriet hade även funnit att personer med genvarianten ApoE4, en högriskvariant för Alzheimers sjukdom som ökar sjukdomsrisken fyrfaldigt, också hade försämrat doftsinne, trots att de inte hade insjuknat i demens. Steven bedrev forskning som jag tyckte var särskilt viktig. Vid denna tid jobbade jag vid sidan av studierna som sjukvårdsbiträde på ett äldreboende. Där såg jag vilka hemska effekter som demenssjukdomarna fick, med äldre som inte kände sig trygga; de kunde inte förstå att de numera bodde på äldreboendet, och istället regelbundet gav de sig ut på irrfärder, letandes efter sitt egentliga hem. Steven ville fortsätta forskningen i Umeå, och letade efter medhjälpare.

Kunde man mäta doftsinnet för att förstå vilka äldre som kommer att utveckla demens? Om så var fallet, skulle ju dofttester kunna bli standard i demensutredningar, vägleda bromsmedicinering och på så sätt hjälpa till att i tid rädda de som annars skulle komma att drabbas. Jag började jobba med Steven och blev 2003 doktorand under hans handledning. En svaghet med forskningen vid denna tid var att den ofta baserade sig på små patientgrupper som redan diagnostiserats med demens. Det var alltså oklart om ett nedsatt doftsinne faktiskt kunde användas för att förutsäga framtida demensutveckling hos personer i den allmänna befolkningen. Eftersom demensrisken också berodde på ett antal andra faktorer, exempelvis utbildning och hälsa, var det vid denna tidpunkt oklart om doftsinnet kunde tillföra något ytterligare. Min avhandling handlade om försämringar i
doftsinnet och dess relation till demensrisk. Jag använde mig av data från Betulastudien, ett storskaligt projekt som påbörjades 1988 i Umeå under ledning av Lars-Göran Nilsson, och som rekryterade tusentals deltagare ur folkbokföringen för att säkerställa att deltagarnas resultat skulle avspegla befolkningen. En liknande studie, den så kallade Kungsholmensstudien, påbörjades senare i Stockholm. Lyckligtvis innefattade båda dessa studier test av doftsinnet! Tack vare Betulastudien och Kungsholmensstudien har jag och mina kollegor, framför allt Steven Nordin i Umeå och Maria Larsson vid Stockholms universitet, kunnat förstå allt mer om hur doftsinnet hänger ihop med demens.

Läs hela artikeln

The International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders – NICE 22–26 SEPTEMBER 2019

The International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders – NICE 22–26 SEPTEMBER 2019

MDS 2019 gick av stapeln i Nice och samlade i år cirka 6.000 delegater från hela världen. Örjan Skogar, MD, PhD, fanns på plats och har bidragit med ett mycket innehållsrikt referat. Av platsskäl har vi helt enkelt valt att dela upp artikeln i två delar. Del 2 publiceras i Neurologi i Sverige nr 1–2020.

Nice, platsen för årets MDS-kongress, ligger vackert längs Medelhavet och mitt i staden finns den 7 kilometer långa strandpromenaden, Promenade des Anglais. Nice kantas av stränder utefter hela vägen med många olika typer av besökare från hela världen. Bland arkitektur, konst, kultur och shopping återfinner man Vielle Ville, ”Gamla staden” och strax norr om denna ”Palace of Congresses and Exhibitions Nice Acropolis”, platsen för mötet. Till årets kongress var drygt 6.000 delegater anmälda, enligt receptionisten vid incheckningen. Temat var ”Translating the Science of Movement Disorders into Clinical Practice”, ett nästan visionärt tema i en värld med inte minst genetisk forskning.

DET FRANSKA NEUROLOGISKA ARVET
Inför året hedrades det franska neurologiska arvet med en separat utställning, ”Paris and other places, French pioneers of movement disorders” sammanställd av Christopher Goetz,
Olivier Walusinski och Christian Riederer. Originalskrifter fanns att beskåda och intressant är det ju också att få ansikten bakom namnen och syndromen. Non-Motor-Symptoms vid Parkinsons sjukdom beskrevs de facto redan 1839 vid Hôpital Saint-Antoine, såväl drooling, urogenitala symtom och kognitiv svikt beskrevs. Vid ett annat Parisbaserat sjukhus beskrevs nattliga illusioner av en ledande psykiater, Benjamin Ball (1833–1893). Fotografen Jules Bernard Luys (1828–1897) publicerade 1865 en tänkt anatomisk korrelation mellan thalamus och
nucleus subthalamicus – den första att beskriva samband mellan thalamiska centra och basala ganglier. Georges Gilles de la Tourette var en av Charcots favoritelever. Han levde under andra halvan av 1800-talet och arbetade med hypnoticism, hysteri, tics och kramper. 1885 beskrev han tillståndet som kom att få bära hans namn där ekolali och koprolali var tydliga fenomen. Tourette själv blev sorgligt nog skjuten av en kvinnlig patient från La Salpêtrière, avled ej av detta, men väl några år senare.

HONORARY MEMBERSHIP AWARD
”In our own words: Travelling the career path in Movement Disorders, about Leadership and Mentorship”. Cynthia Comella, MD, utsågs 2019 till detta pris och föreläste med inlevelse om temat ledarskap. Ett område som i tider som vi lever i manar till eftertanke och reflexion. Rekommenderad läsning: ”Leadership in Movement Disorders, expert Advice and Crucial Career Moments”, Susan Schneider, Cynthia Cornella and editors.

ÅRETS BÄSTA REVIEWARTIKEL 2019
För den parkinsonintresserade läsaren och med focus på de prodromala faserna rekommenderas ”Mediterranean diet adherence is related to reduced probability of prodromal Parkinson’s disease”, Maraki MI, Yannakoulia M, Stamelou M, et al. Mediterranean diet adherence is related to reduced probability of prodromal Parkinson’s disease. Mov Disord. 2019;34(1):48-57.

Läs hela referatet

35th ECTRIMS meeting in Stockholm 2019

35th ECTRIMS meeting in Stockholm 2019

European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis (ECTRIMS) avhöll sin årliga kongress i Stockholm i september. På plats fanns Magnhild Sandberg, docent i neurologi och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, som här bidrar med en rapport från den 35:e ECTRIMS-kongressen, med mer än 10.000 deltagare.

Årets vetenskapliga höjdpunkt rörande multipel skleros (MS) och MS-forskning ägde rum i Stockholm i år. Det måste genast sägas, att årets ECTRIMS var en stor framgång för den lokala svenska organisationskommittén! ECTRIMS är den största internationella vetenskapliga kongressen inom MS, och den har vuxit så enormt att det inte är många städer som i dag klarar av att vara värd! Med 10.000 deltagare krävs det både stort kongresscentrum och många hotellrum! Stockholm klarade detta med glans! Jag tänker ofta tillbaka till det allra första ECTRIMS i början av 1980-talet – innan själva namnet fanns – då deltagarna var färre än 100 och vi fick plats i ett klassrum i Nijmegen! Ett vanligt önskemål bland deltagarna är att kongressen förlängs! Med hänsyn till den enorma forskningsaktiviteten inom området skulle man utan vidare kunna fylla åtminstone fyra dagar, ja till och med fem dagar. Nu skall allt hinnas med på tre dagar, vilket leder till fem, ibland sex parallella sessioner, och man tvingas till omöjliga val mellan en rad attraktiva ämnen bland 345 ”oral presentations” inklusive ”Hot Topics” och ”Educational Courses”, och därtill 1.300 posters och 200 e-posters!

Medan jag skrivit, har jag läst och läst igen väldigt många publikationer. Som den lundensare jag är, kan jag inte låta bli att citera Falstaff Fakir: ”Mycket läsa gör dig klok – därför läs varenda bok”!

KLINISK FORSKNING, EPIDEMIOLOGI DEN KLINISKA FORSKNINGEN STÅR SIG GOTT!
Det diskuterades en rad nya epidemiologiska data. Antalet personer med MS har länge setts öka, och år 2016 uppgavs antalet till 2.221.188,1 en imponerande eller kanske snarare komiskt exakt siffra! Det är främst bland kvinnor som MS ökar och särskilt i länder inom nordliga breddgrader; female/ male ratio har ökat från 1.93 till 4.55 (p<0.0001) mellan 45° N och 83° N.2 Denna ökning av female/male ratio gäller också i Sverige, som det svenska MS-registret visar.3 Det är personer med relapsing-remitting MS (RRMS), som blir fler, medan incidens av primärprogressiv MS (PPMS) minskar.4 Sjukdomen har också ändrat karaktär de senaste decennierna, vilket sannolikt hänger samman med våra sjukdomsmodifierande behandlingar. Helen Tremlett, välkänd epidemiolog från Vancouver, visade att patienterna i Ontario (Canada) år 1989 nådde EDSS 6.0 efter 15 års sjukdom,5 medan motsvarande siffra i Sverige år 2017 är efter 30 års sjukdom.6 Liknande siffror redovisades från andra länder i Europa och Canada. Personer med MS lever också längre; ”survival probability” har ökat med 33 procent.7 Enligt det danska MSregistret började ”excess mortality” minska redan innan vi fick tillgång till sjukdomsmodifierande behandlingar. Survival probability är nu nästan den samma som i befolkningen i stort.8

Läs hela referatet

Ovanligt fall med ovanligt lång överlevnad vid PML

Ovanligt fall med ovanligt lång överlevnad vid PML

Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML) är en allvarlig demyeliniserande sjukdom som främst drabbar personer med nedsatt immunförsvar. I denna artikel ger Madeleine Stigsdotter Nilsson en övergripande presentation av sjukdomen, samt beskriver ett ovanligt patientfall.

Progressiv multifokal leukoencefalopati är en demyeliniserande sjukdom i centrala nervsystemet orsakad av JCvirus, som ursprungligen beskrevs av Åström, Mancall och Richardson år 1958, efter forskning genomförd i USA. JCviruset(JCV) i sig upptäcktes 1971 och är ett DNA-virus som tillhör familjen polyomavirus och är närbesläktat med BKvirus och SV40. Namnet JC-virus kommer från initialerna från den patient, John Cunningham, som led av PML och hos vilken man först såg viruset.1 Viruspartikeln, som saknar hölje, är 40–45 nm i diameter.2 PML medför betydande risk för död och svårt bestående neurologiska handikapp. Symtomen vid denna sjukdom inkluderar kognitiva och/eller neurologiska kroppssymtom (motorik, syn, tal) eller mer sällan sensoriska eller cerebellära syndrom och utvecklas gradvis under veckor och månader.3 PML utvecklas när JC-viruset produktivt infekterar oligodendrocyter, vilket leder till deras lytiska förstöring, möjligen genom mekanismer som involverar apoptos, med resulterande demyelinisering.4

En avgörande faktor för utvecklingen av PML är kravet på lytisk infektion av oligodendrocyter. Men hur når viruset dessa celler? Den rådande teorin om PML-patogenes antyder att efter den primära infektionen blir JC-virus latent i en mängd olika värdceller, vilket sannolikt inbegriper njurens rörformiga epitelceller, B-cellprogenitorceller i benmärgen, cirkulerande B-celler och tonsillorstromceller.4 Cirka 70–80 procent av den vuxna befolkningen har antikroppar mot JCV som tecken på tidigare genomgången primärinfektion. Efter primärinfektionen, som är symtomfri och vanligen inträffar i tidig skolålder, finns viruset kvar latent. Vid nedsättning av immunförsvaret, kan viruset reaktiveras och orsaka PML.5 Oftast är det patienter med bakomliggande sjukdomar med nedsatt immunförsvar som utvecklar PML. Sjukdomen kan utlösas av aids och immunsuppressiv behandling, den har även rapporterats vid lymfoproliferativa, myeloproliferativa och granulomatösa sjukdomar. De flesta friska människor har antikroppar mot JC-viruset.6 Närvaron i blod eller cerebrospinalvätska av JCV-specifika MHC-I-begränsade CD8+ T-celler specifika för epitoper på viruskapsidproteinet VP1 är förknippat med en minskad risk för utveckling av PML och en förbättrad prognos om sjukdom uppstår, vilket tyder på att dessa celler spelar en kritisk roll i kroppens immunförsvar mot JCV.4

Läs hela artikeln