Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Om doftsinnet och demens

Om doftsinnet och demens

Doftsinnet gör att vi kan uppfatta luftburna molekyler som färdas genom luften, från blommor, restaurangkök och hav, till våra näsor, där de påverkar nervcellernas receptorer och skapar aktivitet i våra hjärnor. Doftsinnet aktiveras också då vi äter och dricker, när doftmolekylerna färdas upp genom svalget och ut genom näsan, vilket gör att vi kan känna alla nyanser i en vällagad måltid.

Doftsinnet anses ofta framför allt vara en källa till känslomässiga upplevelser. Vi kan tänka på hur doften av våra barn och barnbarn, partners eller husdjur kan skapa en känsla av närhet, hur en ostädad offentlig toalett kan få oss att rynka näsan i avsky, eller hur blotta lukten av tandläkarens mottagning kan försätta vissa personer i skräck. Men på senare år har det mänskliga doftsinnet fått en annan viktig roll; som ett fönster till den åldrande hjärnan. Doftsinnet kan vittna om den åldrande hjärnans hälsa och hjälpa oss att förutse vår framtid. Ett exempel är Ingrid Popa, en tysk-rumänsk kvinna som levde i staden Mühlbach, Transsylvanien. Ingrid märkte att hennes doftsinne gradvis försämrades. Hon kunde inte längre känna matens kryddning eller doften av blommor. Hon pratade om det med sin familj och med läkare i vänskapskretsen, men fick höra att det var naturligt, något som hände på ålderns höst. Efter en tid började dock även hennes minne och orienteringsförmåga försämras. Tio år efter att Ingrid Popa förlorade doftsinnet fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.

HUR MITT ENGAGEMANG STARTADE
Mitt intresse för doftsinnet väcktes när jag som student i Umeå fick lära känna forskaren Steven Nordin. Steven hade specialiserat sig på doftsinnet och hur det hängde samman med Alzheimers sjukdom. Han hade forskat vid San Diego State University tillsammans med Claire Murphy, en av doftpsykologins pionjärer. De hade funnit att doftnedsättningar var tydliga hos personer med ganska mild grad av demens. Claire, Steven, och andra medarbetare i San Diego-laboratoriet hade även funnit att personer med genvarianten ApoE4, en högriskvariant för Alzheimers sjukdom som ökar sjukdomsrisken fyrfaldigt, också hade försämrat doftsinne, trots att de inte hade insjuknat i demens. Steven bedrev forskning som jag tyckte var särskilt viktig. Vid denna tid jobbade jag vid sidan av studierna som sjukvårdsbiträde på ett äldreboende. Där såg jag vilka hemska effekter som demenssjukdomarna fick, med äldre som inte kände sig trygga; de kunde inte förstå att de numera bodde på äldreboendet, och istället regelbundet gav de sig ut på irrfärder, letandes efter sitt egentliga hem. Steven ville fortsätta forskningen i Umeå, och letade efter medhjälpare.

Kunde man mäta doftsinnet för att förstå vilka äldre som kommer att utveckla demens? Om så var fallet, skulle ju dofttester kunna bli standard i demensutredningar, vägleda bromsmedicinering och på så sätt hjälpa till att i tid rädda de som annars skulle komma att drabbas. Jag började jobba med Steven och blev 2003 doktorand under hans handledning. En svaghet med forskningen vid denna tid var att den ofta baserade sig på små patientgrupper som redan diagnostiserats med demens. Det var alltså oklart om ett nedsatt doftsinne faktiskt kunde användas för att förutsäga framtida demensutveckling hos personer i den allmänna befolkningen. Eftersom demensrisken också berodde på ett antal andra faktorer, exempelvis utbildning och hälsa, var det vid denna tidpunkt oklart om doftsinnet kunde tillföra något ytterligare. Min avhandling handlade om försämringar i
doftsinnet och dess relation till demensrisk. Jag använde mig av data från Betulastudien, ett storskaligt projekt som påbörjades 1988 i Umeå under ledning av Lars-Göran Nilsson, och som rekryterade tusentals deltagare ur folkbokföringen för att säkerställa att deltagarnas resultat skulle avspegla befolkningen. En liknande studie, den så kallade Kungsholmensstudien, påbörjades senare i Stockholm. Lyckligtvis innefattade båda dessa studier test av doftsinnet! Tack vare Betulastudien och Kungsholmensstudien har jag och mina kollegor, framför allt Steven Nordin i Umeå och Maria Larsson vid Stockholms universitet, kunnat förstå allt mer om hur doftsinnet hänger ihop med demens.

Läs hela artikeln

Liknande poster

Prevention, diagnostik och behandling demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?

Läs mer...

Dubbel risk för demens med munsårsvirus

Läs mer...

Hallonlika kärlförändringar kan lära oss mer om olika former av demens

Läs mer...