Neuroradiologisk A-B och C-D-lära – Del 4. M – P
I denna artikelserie av neuroradiolog David Fällmar kan du läsa om fyra neuroradiologiska begrepp i varje nummer. Det huvudsakliga syftet är att underlätta för dig som skriver neuroradiologiska remisser och läser utlåtanden, men även för att främja kommunikationen över telefon och under röntgenronderna. Förhoppningsvis kan även den allmänbildande aspekten också skänka läsaren en viss tillfredsställelse. Vi har nu kommit till fjärde delen i artikelserien och ska titta närmare på bokstäverna M, N, O och P. Om du missat eller glömt de tidigare delarna finns dessa tillgängliga i digital form på neurologiisverige.se.
M. MULTIPLANARA REKON STRUKTIONER Till hjärnavbildningsmetoderna räknar vi DT, MRT och PET. Bokstaven T i respektive förkortning står för tomografi, vilket betyder ungefär ”skiktbild” eller avbildning i form av snitt (det svenska ordet skiktröntgen används ibland för datortomografi). När metoderna var unga var varje snitt en separat avbildning och undersökningstiden var lång.
Fortfarande en bit in på 2000-talet printades tomografiska bilder i form av en tumnagelskarta av småbilder på en stor plastfilm, vilken med ett invant knyck tjongades in under små fjäderbelastade plastcylindrar på ett ljusskåp. Det händer fortfarande att patienter kommer till oss med sådana ”plåtar” från småsjukhus i sina hemländer eller från semesterorter. Som tur är händer det alltmer sällan, för de flesta ljusskåp har redan rensats bort och kastats ut.
Radiologin har på många olika sätt genomgått fundamentala utvecklingssprång de senaste tjugo åren; det mesta vi gör är nu både snabbare och bättre än förr. En av de allra största förbättringarna som hänt är övergången till tunna snitt, vilket som ni snart ska se gör att bokstaven T i modaliteternas namn måste omtolkas lite. Kanske borde vi prata om ”volymografi” istället? Vad gäller DT så började det med övergången till spiral-tekniken under 90-talet. Istället för att avbilda ett snitt, flytta patienten ett par centimeter och sedan avbilda nästa snitt, så åkte patienten långsamt genom kameran samtidigt som detektorn konstant roterade och avbildade det förbipasserande objektet. Den insamlade bilddatan får då en spiralisk struktur. En annan viktig förbättring var att multipla sammankopplade detektorer gjorde att bilden kunde samlas in snabbare men också bli mer högupplöst
i Z-led, det vill säga i superoinferior riktning. En modern datortomograf kan ha flera hundra rader av detektorer och kan således täcka in ett stort område samtidigt. En snabb insamlingstid minskar risken för rörelseartefakter och möjliggör tidsupplösta undersökningar såsom perfusion eller dynamisk angiografi.
När vi förr i tiden fick ut 5 mm tjocka snitt av supratentoriella hjärnan och 10 mm tjocka snitt av bakre skallgropen från en DT hjärna får vi nu oftast 1 mm tjocka snitt. Många kameror tillåter ännu högre upplösning, och om vi ska titta på fina benstrukturer såsom temporalbenen är det nu inte ovanligt med 0,4 eller 0,6 millimeters snittjocklek. Vad gäller MRT så är den tekniska utvecklingen en annan, men konsekvensen ungefär samma. Sekvenser som T1 och FLAIR har på de flesta kliniker bytts ut från tvådimensionell bildtagning till tredimensionell. Med den förstnämnda tekniken var radiologen tvungen att bestämma i förväg om bilderna ska vara transversella, koronära eller sagittella, och den som av osäkerhet ville ha alla tre utsatte patienten för en tredubblad undersökningstid. Med tredimensionell teknik, vilket tar något längre tid och är mer känsligt för rörelseartefakter, har man allt på en gång – med hjälp av multiplanara rekonstruktioner. Vi närmar oss ämnet.
