Teknik kan komplettera gångrehabilitering efter stroke
Teknologiska innovationer möjliggör utvärdering av gångförmåga i detalj och kan intensifiera gångrehabilitering efter stroke, visar en ny avhandling. Men det finns fortfarande kunskapsluckor att fylla för att optimera såväl utvärdering som rehabilitering av gångförmåga utifrån den enskilde individens behov och förutsättningar.
– Teknologiska innovationer kan stötta och effektivisera både utvärdering och rehabilitering efter stroke, men de bör inte ses som ersättning utan snarare som komplement till konventionell rehabilitering och bör vidareutvecklas i nära samarbete med fysioterapeuter och patienter, säger Heidi Nedergård, doktorand vid Umeå universitet.
Stroke, med påföljande sensoriska och motoriska nedsättningar, kan resultera i en begränsad gångförmåga som kännetecknas av avvikande, ofta kompensatoriska, rörelsemönster. Att inte kunna gå på det sätt eller i den utsträckning som man vill, påverkar individens vardag och livskvalitet. Det leder också till kostnader för samhället.
Därför är förbättrad gångförmåga högt prioriterad inom strokerehabilitering. Teknologiska innovationer som gångassisterande robotar har utvecklats för att möjliggöra skräddarsydd, kontrollerad, högintensiv och uppgiftsspecifik träning.
I sin avhandling visar Heidi Nedergård i en inledande litteraturöversikt att effekten av robot-assisterad gångträning i avsikt att specifikt förbättra gångmönster efter stroke är i stort sett densamma som effekten av konventionell gångträning som genomförs utan robot-assistans.
Standardiserade riktlinjer för vilka utfallsmått som bäst kan beskriva gångförmåga efter stroke med avseende på rörelsemönster saknas, vilket försvårar utvärderingen av olika rehabiliteringsmetoder. Dessutom finns ett behov av att både utvärdera och träna gångförmåga utifrån ett helkroppsperspektiv där man inte bara fokuserar på benens funktion, men även tar i beaktande bål och armrörelser.
Intervjuer gjorda med personer med stroke som under sex veckor tränat med en gång-assisterande robot visade att det, framför allt inledningsvis, kunde kännas svårt att hitta en jämn rymt i samarbetet med roboten, vilket i sin tur kunde skapa känsla av förlorad kontroll. Att bli fysiskt och mentalt utmanad upplevdes dock positivt, likaså möjligheten att få regelbunden feedback, till exempel i form av rapporter om hur lång sträcka man gått under varje intervall. Fysioterapeutens roll och dennes uppmuntrande, inkluderande och professionell kommunikation lyftes som avgörande för bibehållen motivation under träningen och betonades därför vara ännu viktigare än teknologin i sig.
Avhandlingen består av fyra delstudier. En systematisk litteraturöversikt och meta-analys undersökte eventuella effekter på gångmönstret hos personer som haft stroke och tränat med gångassisterande robot. Två deskriptiva tvärsnittsstudier kvantifierade gångmönstret hos 31 personer med stroke och 41 kontrollpersoner med hjälp av rörelserelaterade utfallsmått. Slutligen analyserades intervjuer som genomförts med personer med stroke som utfört högintensiv, konventionell och robotassisterad gångträning under ledning av fysioterapeut.
