Systemtänkande saknas i Svensk spinalvård
Traumatiska skador på ryggmärgen finns beskrivna redan i de flertusenåriga så kallade Edwin Smith papyrus. Förutom noggranna medicinska fallbeskrivningar som korrekt och detaljerat beskriver symtomatologin vid sådana skador, finns där också ett avslutande och övergripande råd till läsaren/ den behandlande läkaren, nämligen att ”an injury to the spinal cord is an ailment not to be treated”. Signifikansen av denna lakoniska konklusion är väl värd att betänka: författaren menar inte endast att ryggmärgsskador inte går att behandla, utan något mycket starkare än så, nämligen att ryggmärgsskador inte ska behandlas. Förklaringen är enkel. Vid tiden för författandet av dessa papyrusrullar, innebar nämligen varje försök till behandling av ryggmärgsskadan i sig, liksom av någon av alla de komplikationer den gav upphov till, endast till att den skadades plågor förlängdes ett antal veckor eller månader, innan den oundvikliga döden ändå inträdde. I själva verket kunde rådet att inte behandla ryggmärgsskador sättas som rubrik för dessa patienters öde ända in i modern tid.
