Kirurgisk behandling av SMÄRTA
I SBU rapporten ”Metoder för behandling av långvarig smärta” från 2006 anges att 20% av befolkningen lider av måttlig till svår långvarig smärta. Smärtan leder till omfattande konsekvenser för individen och samhället. Det dagliga livet påverkas med risk för isolering, depression och ekonomiska problem. Långvarig smärta är en av de vanligaste anledningarna till kontakter med primärvården. Förutom det individuella lidandet belastas samhället av stora sjukvårdskostnader och produktivitetsbortfall. I Sverige beräknades kostnaden år 2003 för långvarig smärta till 87,5 miljarder kronor. I en senare studie från 2012 rapporterades en nära fyra gånger högre total kostnad (32 miljarder €) för patienter med en diagnos som är relaterad till smärta.1 Den senare summan motsvarar en femtedel av skatteuttaget. Vid en undersökning av europeiska allmänläkare framkom det att behandling av kronisk smärta var en av de största utmaningarna som samtidigt hade låg prioritet (Figur 1).2 Varför uppfattas det som svårt? Sannolikt delvis för att smärta är ett symtom och inte en sjukdom. Det är ofta svårt att identifiera orsaken varför det saknas kurativa behandlingar. Kronisk smärta leder till förändringar i nervsystemet som även kan observeras med moderna avbildningstekniker. På grund av förändringarna kan smärtan te sig atypisk. Den breder ut sig över stora anatomiska områden och kan anta annan karaktär. Det är vanligt att psykologiska och sociala problem utvecklas. Patienten kan uppleva sig missförstådd och efter många sjukvårdskontakter ha en misstro mot läkare. Läkaren kan i sin tur misstro patienten som presenterar en atypisk sjukdomsbild och misstänka att det primära syftet är sjukskrivning eller ekonomisk ersättning förutom frustrationen att inte kunna erbjuda en förklaring till eller bot av patientens lidande. Varför uppfattas kronisk smärta som lågt prioriterat? Dels tycker man att området ges för lite tid under utbildningen. Man upplever bristande kunskap och har ett dåligt självförtroende om sin förmåga att behandla kronisk smärta. Dels tycker man att det finns en brist på adekvata riktlinjer och utvärderingsinstrument. För andra sjukdomstillstånd som kan ha kronisk smärta som symtom, till exempel hjärt-kärlsjukdom, diabetes och många cancersjukdomar, finns tydliga riktlinjer och dessutom instrument med vilka man kan värdera sjukdomens svårighetsgrad och effekten av behandling. Sammanfattningsvis är kronisk smärta svår att behandla av en enskild terapeut med en begränsad uppsättning av verktyg. I stället har multidisciplinära team som besitter hela paletten av behandlingsmetoder betydligt bättre förutsättningar till ett bra och varaktigt resultat. Kirurgi är en del av en sådan multimodal verksamhet.
