Lovande forskning kring en ny terapi för HUNTINGTONS SJUKDOM
Lovande forskning kring en ny terapi för HUNTINGTONS SJUKDOM
Huntingtons sjukdom är en mycket allvarlig ärftlig sjukdom som ger upphov till en kombination av neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Ännu finns ingen behandling som kan bromsa sjukdomsförloppet. Nya fynd med modifierade oligonukleotider väcker dock förhoppningar. Om detta skriver Olof Gissberg, forskare vid Karolinska Institutet, och Edvard Smith, överläkare och professor vid Karolinska Institutet
Huntingtons sjukdom är en neurodegenerativ och neuropsykiatrisk åkomma, som nedärvs dominant vilket betyder att i genomsnitt hälften av alla barn till en förälder med sjukdomen riskerar att själva utveckla den. Symtomen brukar dyka upp i 30–40-årsåldern och yttrar sig på flera olika sätt, bland annat ses motoriska och kognitiva förändringar som försämras med åren. Sjukdomen har sitt ursprung i Huntingtin- genen (HTT), som innehåller en upprepad DNA-sekvens bestående av byggstenarna C, T och G. HTT är belägen på kromosom nummer 4. Har man få repetitioner är man frisk och har man många riskerar man att utveckla sjukdomen; ju fler repetitioner, desto allvarligare blir sjukdomen. CTG-repetitionerna [grönfärgade i Figur 1] i genen utgör ett instabilt segment, vilket innebär att det i varje ny generation kan ske en expansion av antalet repetitioner i det sjuka arvsanlaget. Detta sker dels i könscellerna hos föräldern med anlaget,1 men expansionen fortsätter även i barnets nervceller under livets gång.2 DNA är en slags blåkopia för cellens proteiner. När DNA läses av bildas budbärar-RNA, som sedan utgör receptet för hur motsvarande protein ska se ut. För HTT-genen betyder det att den via budbärar-RNA ger upphov till Huntingtin-protein. Repetitionerna blir i proteinet en förlängd upprepning av aminosyran glutamin. Sjukdomen beror främst på att Huntingtin-proteinet genom denna upprepning blir toxiskt för nervceller, vilket leder till de skador i hjärnan som är typiska för sjukdomen. Varje individ har två kopior av HTT-genen, där ett anlag ärvs från respektive förälder. Detta innebär att det alltid finns ett friskt anlag med betydligt färre antal repetitioner och som fortsätter att uttrycka ett fungerande protein. Exakt hur skadan i nervcellerna uppstår är inte helt klarlagt. Det är komplicerat att undersöka eftersom även budbärar-RNA med många repetitioner kan orsaka skador.3
