Att mäta hjärnans funktionella integritet
Att mäta hjärnans funktionella integritet
Är det möjligt att på ett objektivt, kvantifierbart sätt mäta hjärnans hälsotillstånd på nervkretsnivå? Tillgång till ett verktyg för sådana mätningar skulle tveklöst vara mycket användbart då man till exempel skulle kunna utvärdera gradvisa effekter av behandling vid Alzheimers sjukdom eller tidigt identifiera annalkande Parkinsons sjukdom. Här beskriver Jonas Enander och Henrik Jörntell, Lunds universitet, fynden från en studie som utgör en första ansats mot ett sådant verktyg, i det här fallet i en djurmodell, men med god potential att kunna överföras till människa och den neurologiska patienten.
Men det finns ju redan metoder för bestämning av hjärnskada, vad är skillnaden gentemot existerande metoder? För att belysa skillnaden kan vi exemplifiera med NIH Stroke Scale (NIHSS). NIHSS bygger på en binär förekomst av olika symtom (det vill säga antingen finns de eller så finns de inte) som observeras externt, i patientens beteende och som dessutom kan innehålla flera element av subjektivitet (utvärdering av talets kvalitet till exempel). Om vi i stället förutsätter att det kan finnas grader i hur hjärnans funktioner påverkas beroende på skadans eller sjukdomens omfattning är just det binära elementet i utvärderingen ett problem. Existerande beteendebaserade neurologiska utvärderingsmetoder har också på ett utförligt sätt argumenterats ha begränsat värde.1 Andra framväxande neurofysiologiska markörer för återhämtning efter stroke, motor evoked potentials (MEP) med transkraniell magnetstimulering (TMS), ”silent period” efter TMS,2,3 riskerar också hamna i samma fack, det vill säga de har en binär eller låg gradering. Dessutom adresserar de inte den mekanistiska orsaken till att hjärnan fungerar sämre.
