Fokus för ny studie: Hur mår patienter som opererat skallbenet efter akut hjärnskada?

Vid akut hjärnskada är borttagande av en del av skallbenet, så kallad hemikraniektomi, en livräddande operation. Inom kort startar en studie på Akademiska sjukhuset som syftar till att utvärdera hur kroppen fungerar och hur det är att leva utan skallben under en tid.

Henrietta Gustavsson, foto privat

Hemikraniektomi är en operation som framförallt används vid allvarlig hjärninfarkt eller blödning i den inre delen av hjärnan, men även vid traumatisk hjärnskada när risken är stor för en livshotande hjärnsvullnad.

Ingreppet görs för att minska trycket och innebär att en bit av skallbenet sågas bort vilket tillåter hjärnan att svälla utan att skadas. Operationen kan vara nödvändig eftersom stigande tryck kan leda till att patienten avlider. För att vara effektivt behöver ingreppet göras när svullnaden är som störst, någonstans mellan tre till fem dygn efter insjuknandet eller skadetillfället. När svullnaden går ner, sätts skallbensbiten tillbaka på sin plats igen, vanligen efter cirka tre till sex månader.

Traumatisk hjärnskada är en av de vanligaste orsakerna till svåra handikapp och död hos unga personer i arbetsför ålder. Dessa skador är kostsamma både för de drabbade, i form av livslångt lidande, och för samhället i form av höga vårdkostnader och långa vårdtider.

Enligt de nationella riktlinjerna för strokevård ska hemikraniektomi vid stroke i första hand erbjudas patienter under 60 år. Sedan 2009 registreras patienterna i det nationella kvalitetsregistret Riks-Stroke. Här framgår att är risken för död är dramatiskt lägre för behandlade jämfört med obehandlade patienter.

– Hemikraniektomi är högspecialiserad vård, och ett relativt ovanligt ingrepp inom intensivvården. Syftet med studien är framförallt att öka förståelsen för hur det är att leva utan skallben under vårdtiden, men också att öka kunskapen kring effekter av omvårdnadsåtgärder och lägesändringar. Vi vill också undersöka om kranioplastiken, det vill säga den operation då patienten återfår sitt skallben, i sig kan förbättra patientens mående/livskvalitet, berättar Henrietta Gustavsson.

Studien består av fyra delar, där den första handlar om att studera syresättning i hjärnan med så kallad near-infrared spectroscopy (NIRS), en icke-invasiv teknik där man använder infrarött ljus för att mäta syremättnad i en viss vävnad. Del två handlar om att mäta lungfunktionen med elektrisk impedanstomografi (EIT), även det en icke-invasiv metod som ge en bild av förändringar i lungvolym under pågående syrgasbehandling. På detta sätt kan man upptäcka förekomst av tilltäppta bronker och sämre ventilerade lungområden hos patienterna som pga hemikraniektomin inte kan vändas till den opererade sidan

– Längre fram blir det en case-studie för att få en fördjupad bild av hur det är att leva utan skallbenstäckning. Planen är att sex patienter ska ingå men även intervjuer med närstående och eventuellt omvårdnadspersonal i respektive patients närhet. Del fyra består av mätning av livskvalitet, språkförmåga, koncentration och kognitiv förmåga. Denna del av studien utförs kort före och efter att patienten återfår skallbenet. Resultaten jämförs sedan statistiskt. Endast patienter med verbal förmåga, och förmåga att kunna genomföra de planerade testerna är aktuella för den delen av studien, avrundar Henrietta Gustavsson.