Dysfagi – Sväljsvårigheter glöms bort i de nya strokeriktlinjerna
Dysfagi – Sväljsvårigheter glöms bort i de nya strokeriktlinjerna
Dysfagi, det vill säga sväljsvårigheter, är ett potentiellt livshotande tillstånd som är vanligt efter stroke. Det är därför högst beklagligt och även oansvarigt att rekommendationer avseende behandlingsinsatser och beräkning av resursförstärkning inom dysfagiområdet saknas helt i Socialstyrelsens nya strokeriktlinjer. Detta menar logopederna Margareta Gonzàlez Lindh, Gävle sjukhus, och Margareta Bülow, Skånes universitetssjukhus, Malmö.
I mars publicerade Socialstyrelsen slutversionen av de nya nationella riktlinjerna för strokevård.1 Publikationen är en uppdatering av de tidigare riktlinjerna från 2009. Riktlinjerna riktar sig främst till politiker, tjänstemän och verksamhetschefer och är ett underlag för öppna och systematiska prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
SVÄLJSVÅRIGHETER VID STROKE
Sväljsvårigheter, dysfagi, är vanligt efter stroke. Beroende på mättillfälle och metod varierar incidensen mellan 43–80 procent i det akuta skedet.2 Beroende på skadelokalisation och grad kan sväljsvårigheterna finnas kvar som ett kroniskt problem under många år. Dysfagi har associerats med förlängda vårdtider, malnutrition, uttorkning och död.3 Detta
tillsammans med det faktum att nutritionens betydelse för patienter generellt har fått allt större prioritet under det senaste decenniet gör att bedömning av sväljförmåga fått prioriteringsgrad 1 i de nya riktlinjerna. Således högsta prioritet och på samma nivå som till exempel trombolysbehandling. Dysfagi är alltså ett potentiellt livshotande tillstånd och prioriteras därför högt av alla inblandade professioner.
VEM GÖR VAD?
Strokevården ser olika ut i vårt land men gemensamt är att en första sväljscreening görs av strokeavdelningens personal. Logopeder är den yrkesgrupp som är mest kompetent att arbeta med fördjupad bedömning, det vill säga om patienten inte klarar den första sväljscreeningen. Den logopediska utredningen och den behandling som ges, ger de flesta patienter en förbättrad sväljförmåga och därmed en avsevärt bättre livskvalitet. Så är fallet även internationellt även om undantag finns; i Tyskland är det företrädesvis neurologer som träffar patienter med dysfagi och i vårt grannland Danmark är det arbetsterapeuter. I våra nya svenska strokeriktlinjer verkar man inte ha en aning om vilken yrkesgrupp som ska utföra sväljscreening, fördjupad sväljbedömning, instrumentella bedömningar (sväljröntgen och fiberendoskopisk undersökning FUS) eller sväljträning. Trots flera inkomna remissvar från bland andra Svenska Logopedförbundet som påpekat att det saknas information om rehabilitering vid dysfagi, nöjde man sig alltså med att fastställa ATT det är högsta prioritet att en bedömning av sväljförmågan utförs.
