Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nestorn i strålterapin: På en strålande väg mot nya cancerläkemedel

Hon är ännu ung, inte ens fyllda 50, men kanske har det kraftfulla soldatefternamnet gett henne styrkan att redan vara något av en nestor inom sitt område. Marika Nestor är professor i biomedicinsk strålningsvetenskap vid Uppsala universitet och hennes uppmärksammade forskning inom målsökande radioaktiva läkemedel, som kan användas för att behandla många olika typer av cancer, börjar nu bära frukt. Den tvärvetenskapliga forskargruppen, som består av enbart kvinnor, får stora årliga anslag – och i det egna bolaget Akiram Therapeutics finns lovande läkemedel under utveckling.

Marika Nestor föddes för 49 år sedan i Nyköping, där hon växte upp med en tre år äldre syster (som idag är intendent på Livrustkammaren) och föräldrar som arbetade som lärare i matematik och fysik.

– Det var nog det som gjorde att jag valde samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Det var en liten markering att jag ville gå min egen väg men jag var egentligen redan då intresserad av naturvetenskap och uppfinningar. Men det var ändå givande att gå den linjen, jag gillade att skapa med ljud och bild och hade ett tag lösa planer på att arbeta med reklam.

Vägen framåt efter gymnasiet och ett år på college i Illinois, USA var fortfarande inte riktigt tydlig och för att köpa sig tid att fundera på vad hon skulle bli när hon blev stor valde hon – kanske till föräldrarnas lättnad – att läsa ett naturvetenskapligt basår.

– Då kände jag att jag hade hamnat rätt. Det blev tydligt att jag hade en naturlig fallenhet för naturvetenskap, säger Marika, som efter drygt fyra års studier i Uppsala blev civilingenjör i molekylär bioteknik. Under en kort period funderade hon på att bli läkare.

– Jag insåg att det inte passade mig att komma riktigt så nära sjukdomar och elände. Jag kände att jag kanske kunde göra lika mycket nytta för patienterna som forskare och genom att utveckla effektiva läkemedel. Hon berättar att hon har mycket erfarenheter av cancer i släkten och bland vänner.

– När sjukdomen drabbar nära och kära kan det vara både en gåva och en förbannelse att veta så mycket om sjukdomen. Det är faktiskt precis som de säger, att en av tre får cancer men att alla drabbas. Jag kände inget behov av att arbeta direkt med patienter men min forskning har alltid varit kliniknära. Hela syftet med det vi gör inom cancerforskning är ju att göra något bra för patienterna. Att våra resultat ska komma samhället till godo på något sätt.

Att läsa till civilingenjör i molekylär bioteknik betydde inte att Marika Nestor ännu riktigt hade funderat klart på vad hon skulle bli när hon blev stor…

– Jag visste att jag inte ville stå i ett labb hela dagarna och jag ville få mer utlopp för min kreativitet. En dag när jag gick i korridoren på universitetet tittade jag på fotografier av alla nya professorer och såg att det bara fanns en enda kvinna i samlingen. Det var Karin Caldwell, professor i ytbioteknik, och jag bestämde mig direkt för att kontakta henne. Det var ett beslut som skulle visa sig vara livsavgörande.

– Jag fick ett sommarjobb hos henne som handlade om att testa olika material som kan motverka att bakterier fäster till ytan. Det bästa var att hon gav mig helt fria händer att lösa problem själv och att få det förtroendet som student var helt fantastiskt. Jag fick också följa med henne på en konferens i Washington och under denna period föddes mitt intresse för forskning.

– Jag hade äntligen hittat hem, jag insåg att forskning var riktigt roligt, konstaterar hon och ger en intressant definition av skillnaden mellan forskning och ingenjörskonst.

– Om man lyckas lösa ett problem på en gång är det ingenjörskonst. Att forska är däremot att ta små små steg framåt och att inte bara vara ständigt beredd på att misslyckas utan framförallt att alltid vara öppen för att kunna lära sig även av oväntade resultat. De kan nämligen vara de mest lärorika.

Läs hela artikeln

Epilepsikongressen som växer till en verklig världskongress

Den trettiosjätte internationella epilepsikongressen (IEC) hölls i Lissabon den 29 augusti till 3 september. Mötet har vuxit vad gäller antalet deltagare och fler föreläsare från Australien och USA gör mötet till en verklig världskongress. Johan Zelano, professor/överläkare Sahlgrenska universitetssjukhuset, rapporterar.

IEC arrangeras av International League Against Epilepsy (ILAE) och samlar deltagare från alla regioner. I sitt inledningsanförande talade avgående ordförande Helen Cross från Storbritannien mycket om hur organisationen har arbetat med att stödja epilepsisjukvård under hennes mandatperiod. Utbildning har stått i fokus, med utbytesprogram, webbinarier och synlighet. ILAE har också inrättat nya grupper för arbete med epilepsisjukvård i ljuset av klimatförändringar och kriser. Digitala verktyg och information på sociala medier har vuxit. I centrum står fortsatt arbetet med 90-80-70-strategin: 90% av alla världens personer med epilepsi ska veta att de har en behandlingsbar hjärnsjukdom, 80% ska ha modern läkemedelsbehandling och 70% ska uppnå anfallsfrihet.

Ett resultat av de nya fokusområdena syntes i form av en session om hur epilepsi ska hanteras vid kriser. Föreläsare från USA och Filipinerna berättade om hur patientperspektivet bevakats i planeringsarbetet inför katastrofer där de arbetar. Man hade strukturerat olika nivåer i beredskapen, från hushåll/individ till civilsamhälle och sedan gjort riktade utbildningsinsatser – om säker evakuering för patienter/närstående och epilepsi för blåsljuspersonal. På högre nivåer hade vissa skyddsrum certifierats för epilepsi, med särskild beredskap för anfall. På ännu högre nivå fanns planering med apotek och läkemedelsföretag för distribution av läkemedel och man hade tänkt på hur telemedicin skulle prioriteras i kommunikationsinfrastrukturen.

Från preklinik till implementering

IEC har tidigare haft lite skiftande fokus, men mötet hade nu stor spännvidd från preklinik till implementering. Några nedslag i prekliniken var föredrag om huruvida behandling av infantila spasmer tidigt i djurmodeller kan minska risken för senare epilepsi och en australiensisk grupp berättade om sitt arbete med att få astrocyter i ett särskilt proinflammatoriskt läge att växla tillbaka, vilket minskade epilepsirisken efter olika skador. Experimentell forskning har också stor betydelse för monogena epilepsier. Jag fastnade på ett symposium om SSADH-brist (neurometabol sjukdom) där en forskargrupp använde gensaxteknologi för att  introducera olika sjukdomsorsakande mutationer. Genom att slå på genuttrycket vid valfri ålder kunde man förstå vid vilken ålder genterapi behövde sättas in för att fungera. Slutligen hade man också gjort genterapi för att studera vilka vektorer som fungerade bäst. Kliniska prövningar är på gång.

Ett verkligt translationellt symposium handlade om hjärntumörrelaterad epilepsi. En patient beskrev målande den förlamande trötthet som följde av att få strålbehandling i kombination med att prova ut fyra epilepsiläkemedel i snabb följd. Därefter redogjordes för intressanta genuttryckstudier baserade på tumörresektat – man vet nu att många epilepsigener är uppreglerade även runt tumören och forskarna hade nu som hypotes att det kan vara förklaringen till kvarvarande läkemedelsresistens hos vissa patienter efter operation. Till stöd hade man djurmodeller där implantation av cancerceller gav hyperexcitabiltet som kvarstod även sedan cellerna tagits bort. Omvänt finns det prekliniska fynd om att epileptisk signalering stimulerar tumörväxt och det ligger därför nära tillhands att hoppas på att epilepsiläkemedel ska kunna ha en gynnsam onkologisk effekt. En luttrad föreläsare höll dock ett nyktert föredrag om att detta är en ganska väl testat hypotes som ännu inte infriats Han hade varit med om att det sagts om först valproat och sedan levetiracetam, men ingen av behandlingarna visade sig påverka prognos. Just nu finns liknande diskussioner om perampanel. Värt att nämna är att det pågår en stor multicenterstudie i Europa där flera olika antiglutamateraga behandlingar provas vid gliom.

Rop på patientmedverkan

Det stora presidentsymposiet handlade om hur epilepsisjukvården behöver bli mer patientcentrerad. ILAE försöker uppenbarligen dra sitt strå till stacken och många sessioner inleds nu med patientberättelser. Överlag fungerade det mycket bra. Rop på patientmedverkan kan ibland klinga lite ihåliga, men presidentsymposiet tyckte jag var ett trevligt undantag. Föreläsarna lyckades väl konkretisera vad det är som måste bli bättre. Man ville ha forskning och sjukvård som inte bara fokuserade på anfallskontroll, exempelvis icke-dömande patientmöten. Givet stigmat som fortfarande finns kring epilepsi var patienterna i panelen överens om att besöken hos vissa epilepsivårdgivare kunde vara en oas, i bemärkelsen att de där bemöttes på ett annat sätt. En sådan upplevelse kunde hålla i sig i dagar. Att åstadkomma sådana möten är dock inte lätt och symposiet pekade ut vissa viktiga hinder, som emotionell stress och produktionstryck. Vikten av klinisk erfarenhet, att man måste få arbeta mycket med epilepsi för att bli bra på det lyftes också fram. Slutligen avhandlades hur patientperspektivet kan lyftas i forskning, från bättre representativitet i kliniska prövningar till mer fokus på implementeringsforskning. ILAEs tidigare ordförande Sam Wiebe talade om studier som visat att patientdelaktighet ger bättre vårdresultat och ville se mer implementering av coaching, stödgrupper och patientutbildning.

Läs hela artikeln

Sällskapet som gör skillnad för patienter med Parkinson

Tänk en klubb för människor som är besatta av att förstå, lära sig mer och helst bromsa rörelsesjukdomar, med extra stort intresse för Parkinsons sjukdom. Det är Swemodis.

– Nätverk är viktiga, det är ett nödvändigt kunskapsutbyte och dessutom är det trevligt, säger Per Odin i Swemodis styrelse.

Swemodis står för Swedish Movement Disorder Society och är en medlemsorganisation för forskare och vårdpersonal som verkar inom de neurologiska rörelsesjukdomarna. Det är en aktiv organisation, med stor påverkan på den behandling som faktiskt når fram till Parkinsonpatienter i Sverige. Föreningen driver ett kvalitetsregister, arrangerar utbildningar och uppdaterar verksamma inom Parkinsonvården med de allra senaste behandlingsrekommendationerna.Dessutom arrangeras mängder av möten.

Här är några av styrelsemedlemmarna med några av de experter som deltog under förra årsmötet, från vänster: Joachim Ferreira, Lissabon, Christian Hedemann Sörensen, Århus, Valentina Leta, Milano, Per Odin, Lund, Werner Poewe, Insbruck och Per Svenningsson, Stockholm.

– Det händer så mycket inom det här området, vi som verkar i det här fältet behöver helt enkelt träffas och dela med oss av nya rön och egna reflektioner, säger Per Svenningsson, verksam neurolog, professor och dessutom ordförande i Swemodis när vi träffas på en lunch i mitten av september. Jag har turen att få prata med två av styrelseledamöterna, ordförande Per Svenningsson och Per Odin, den vetenskapliga sekreteraren i Swemodis.

De berättar att Swemodis arrangerar sex egna möten, utöver de möten och konferenser som styrelsemedlemmarna själva medverkar i. I november arrangeras det årligen återkommande årsmötet under två dagar i Uppsala, detta år tillsammans med Parkinsonsjuksköterskorna. Vården kring en Parkinsonpatient ska vara multidisciplinär, inte bara läkare utan också sjukgymnaster, omsorgspersonal och sjuksköterskor. Det framgår tydligt av föreningens riktlinjer.

– Parkinsonsjuksköterskor har en väldigt viktig roll för behandlingsresultatet och det är givande för oss att kunna ha det här mötet tillsammans, förklarar Per Odin. I patientmötet har de mer tid och kan svara på frågor, inte minst är det vid de avancerade behandlingarna som sköterskornas medverkan är avgörande för framgång.

Per Svenningsson, Karolinska Institutet och ordförande för Swemodis.

Under novembermötet planeras flera punkter med delvis olika innehåll. Dels kommer aktuell kunskap kring sjukdomarna och behandling att delas. Den andra dagen blir det fokus på vad som hänt i världen på området, då även internationella forskare är inbjudna. Första dagen kommer bland annat uppmuntrande inslag kring Parkinsonregistret, som föreningen driver. Allt för att få fler att använda och få personal och patienter att själva uppdatera registret. Som det är med register, uppdateras de frekvent ökar kvalitet och nytta för varje dag med varje ny patient som ingår.

Parkinsonregistret är en stor del av Swemodis konkreta uppdrag. Det är ett kvalitetsregister som i dag innehåller fakta över 16 000 patienter och uppdateras ständigt. Registret ingår sedan 2013 i Svenska Neuroregistret. Syftet med registret är både att föra vården och forskningen framåt, men också att vården ska bli jämlik och hålla lika hög kvalitet över hela landet. Informationen består bland annat av behandlingseffekt och uppnådd livskvalitet efter insatt terapi. Endast patienter inom specialistvården ingår i registret och det är än så länge inte alla med Parkinson i Sverige som regelbundet träffar en specialist. Hur många parkinsonpatienter som vårdas inom primärvården och inte har möjlighet att träffa en specialist inom neurologi eller i vissa fall geriatrik, är okänt och här är diagnosen mycket osäker.

Säkerheten vid Parkinsondiagnostik i primärvården har beräknats till endast runt 50 procent enligt internationella studier, enligt information i registret (neuroreg.se/parkinsons-sjukdom/om/).

Läs hela artikeln

Kunskapsfest när neurologer tog över Linköping

Den 5–9 maj, i ett soligt Linköping, hölls neurologföreningens årliga neurologivecka. Cirka 300 deltagare och tillika 100 sponsorrepresentanter intog Linköpings konsert och kongress och spenderade faktaspäckade dagar tillsammans med kollegor från hela landet. Neurologiveckan föregicks av en uppskattad ST dag för våra yngre kollegor den 4 maj med temat neuroradiologi där rekordantal 60 deltagare var anmälda. Nedan följer ett kortare referat där respektive specialistsällskap inom svensk neurologi traditionsenligt svarade för aktuellt tema och program.

MS sällskapet

Huvudprogrammet inleddes av MS sällskapet som i år hade temat ”MS 2.0 – Neuroinflammation i förändringens tid”. MS sällskapets ordförande Lenka Nováková modererade sessionen och informerade om de nya diagnoskriterierna som nyligt publiceras. Därefter presenterades preliminära data från den nationella kliniska prövningsstudien RIDOSE som avslutades i december 2024 där många neurologkollegor i landet deltagit. MS under graviditet och amning belystes och därefter presenterades historiken bakom och vikten av svenska neuroregistret för utvecklingen av vården och behandling vid MS. Slutligen gavs en översikt över autoimmuna encefaliter, som avslutades med nyheten om att diagnosen nu finns i Svenska Neuroregistret, med ett integrerat verktyg för diagnostik som aktiverades i juni.

”Den största förändringen i vårt fält är de nya diagnostiska kriterierna för MS som kommer att förändra hur vi diagnosticerar MS”. Dessa är till största del baserade på MR, vilket ställer krav på neuroradiologer att beskriva nya typer av förändringar. Vi kommer nu också kunna ställa MS diagnos och behandla personer med radiologiskt isolerat syndrom som ännu inte har neurologiska funktionsnedsättingar. Vidare är behandlingar med Brutons tyrosinkinashämmare (BTK-hämmare) på väg, en oral hjärnpenetrerande behandling, som påverkar kronisk neuroinflammation och riktar sig mot mikroglia och B-celler i både i periferin och inne i det centrala nervsystemet. BTK-hämmare har inte kunnat minska årlig skovfrekvens, men lyckats fördröja tiden till bekräftad försämring av funktionsnedsättning även hos patienter med progressiv MS, vilket tyder på att BTK-hämmare, exempelvis tolebrutinib, kan påverka smygande/kronisk neuroinflammation, som manifesterar sig som sjukdomsprogression oberoende av skov (progression independent of relapse activity, PIRA). PIRA är för övrigt ett nytt begrepp som vi behöver lära oss diagnostisera i kliniken, då dessa patienter i framtiden sannolikt kommer att behandlas med BTK. Mer information finns på MS sällskapets hemsida: Svenska MS-sällskapet – Multipel Skleros mssallskapet.se.

Epilepsi-sällskapet

På eftermiddagen tog Epilepsi-sällskapet vid med vice ordförande Johan Zelano som moderator. Temat var ”läkemedelsbehandling med fokus på graviditet” och viktiga aspekter kring preparatval och andra förebyggande åtgärder för anfallsminimering och skydd av fostret belystes. De nya riktlinjerna om valproat och topiramat är viktig kunskap för alla neurologer. ”Fetalt valproat spektrum disorder”, ett tillstånd med ett spektrum av neuronala utvecklingsskador som kan drabba foster som utsatts för valproat under graviditet beskrevs ingående samt varför valproat men även topiramat bör undvikas som behandling av epilepsi under graviditet. Därefter gavs exempel från Oslo och Norge, där vikten av att följa checklistor vid besök förespråkades samt att planera graviditeten så att läkemedelsbehandling kan ställas om inför denna. En paneldebatt avslutade sessionen.

Vice ordförande Johan Zelano tillfrågades om de viktigaste nyheter för Epilepsi-sällskapet under året. ”För oss sker det en stor utveckling inom nya läkemedel hos både barn och vuxna. Det blir också alltmer fokus på precisionsmedicin, med genetisk immunologisk diagnostik som grund för skräddarsydd behandling. En annan viktig fråga är bättre information till patienter.”

Svenska neuromuskulära arbetsgruppen SNEMA

Dag 2 inleddes med SNEMAs halvdag som hade temat amyotrofisk lateral skleros (ALS) och modererades av ordförande Rayomand Press. Förmiddagen inleddes med att beskriva den nationella arbetsgruppen (NAG) ALS och arbetet på ett vårdprogram, med målet att ge enhetlig, och förbättrad vård för personer med ALS och deras anhöriga. Men även att vården ska vara lika för patienter oavsett var i landet man bor. Detta är särskilt viktigt då ALS fortsatt är en icke-botbar svår neurologisk sjukdom. Föredraget följdes upp av information om pågående och avslutade behandlingsstudier vid ALS. Fokus var på Tofersen, genterapi mot genen superoxid dismutas (SOD1) för behandling av SOD1-relaterad genetisk ALS med internationellt genomslag. Sverige hade en deltagare som fick behandling med Tofersen i VALOR-studien. Dennes sjukdom har helt kunnat bromsas upp och personen är fortfarande gångare utan hjälpmedel och på väg att återgå i jobb på deltid. Därefter beskrevs ”kognition och kognitiv screening vid ALS”, något som förbisetts under lång tid men som man kunnat belysa genom det kognitiva screeningsverktyget ECAS. ALS kan debutera på många olika sätt och är i vissa fall nära besläktat med frontallobsdemens. Slutligen belystes det viktiga, men många gånger förbisedda ämnet ”Barn som närstående till föräldrar med ALS”, med fokus på familjens stödbehov.

När SNEMAs ordförande tillfrågades om de viktigaste nyheterna inom fältet beskrevs att: ”Det händer otroligt mycket inom fältet av forskning kring diagnostiska och prognostiska biomarkörer i blod och cerebrospinalvätskan för ALS, där Sverige har en ledande roll internationellt. Det pågår dessutom ett 10-tal kliniska multicenter randomiserade terapistudier vid ALS i Sverige, och ännu fler internationellt, där nya läkemedel mot ALS testas.”

Läs hela artikeln

Linköping i centrum för svensk neurologi

Under den första veckan i maj samlades hundratals neurologer, forskare, ST-läkare och andra vårdprofessioner i Linköping när Neurologiveckan 2025 gick av stapeln. Konferensen, som arrangeras av Svenska Neurologföreningen, hölls i Linköping Konsert & Kongress och blev en mötesplats för såväl klinisk fortbildning som diskussioner om framtidens neurologiska vård.

Programmet var brett och spände över många av neurologins mest aktuella områden. Inom MS och neuroinflammation diskuterades bland annat nya diagnostiska kriterier, MR-diagnostik och frågor kring graviditet och amning. ALS-spåret fokuserade på genterapi, kognitiva förändringar och anhörigperspektiv, medan epilepsiföreläsningarna berörde allt från läkemedelsbehandling under graviditet till immunmedierad epilepsi. Även akut neurologi fick stort utrymme med sessioner om stroke, hjärnskakning och koma.

Lokala inslag gav konferensen en tydlig Linköpingsprägel. Här presenterades bland annat den så kallade “Linköpingsmodellen” för muskelsjukdomsutredning, forskning om hudnervernas roll vid smärta och nya rön kring normaltryckshydrocefalus.

Dessutom arrangerades en särskild ST-dag med fokus på neuroradiologi, vilket lockade många yngre läkare under utbildning.

Förutom det vetenskapliga innehållet präglades veckan av nätverkande, sponsoraktiviteter och sociala möten. Svenska Neurologföreningen höll sitt årsmöte och flera forskningsprojekt och kliniska samarbeten knöts samman under dagarna.

Neurologiveckan 2025 visade tydligt hur fältet fortsätter att utvecklas i snabb takt. Genom kombinationen av vetenskaplig spets, klinisk tillämpning och engagemang från både profession och patientorganisationer blev konferensen ett av årets viktigaste forum för neurologin i Sverige. Nästa år möts Sveriges neurologer i Jönköping.

Se hela artikeln