Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Läkemedel med potentiell kognitiv påverkan är vanliga på Malmös demensavdelningar

En nyligen publicerad tvärsnittsstudie avseende förekomsten av läkemedel med potentiell kognitiv påverkan hos vårdtagare på Malmös demensavdelningar visade att tre av fyra vårdtagare hade minst ett läkemedel från någon av de riskabla läkemedelsgrupperna och fyra av tio hade läkemedel från minst två av dessa grupper. Användningen av bensodiazepiner var alarmerande hög, trots vetskapen om ökad risk för sedation, kognitiv försämring, fall och frakturer hos äldre personer. Även antipsykotiska läkemedel var vanliga. Detta är bekymmersamt med tanke på risken för allvarliga biverkningar, inte minst hos den undersökta populationen, och med tanke på att effekten av antipsykotika vid betendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) är mycket modest. Studien visade vidare glädjande nog på en försiktighet i användningen av antikolinergika till de allra äldsta, men däremot inte till personer med Alzheimers sjukdom respektive Lewykroppsdemens/Parkinsondemens, vilka är extra sårbara. Läs mer i denna artikel av Sara Modig, distriktsläkare vid VC Tåbelund Eslöv och docent i allmänmedicin vid Lunds universitet.

Studien var ett vetenskapligt ST-arbete i allmänmedicin av Jenny H Kristensson med insamlad data från ett doktorandprojekt av Iris Zahirovic, minneskliniken i Malmö.1,2 I takt med åldrandet blir hjärnan känsligare för centralt verkande läkemedel. Risken för kognitiva biverkningar ökar därmed. Olämplig förskrivning av läkemedel innebär att risken
med läkemedlet är större än nyttan. Socialstyrelsen har utarbetat nationella indikatorer för att kunna mäta och följa kvalitet i äldres läkemedelsbehandling.3 De publicerades för första gången 2004 och senaste revisionen är daterad 2017. God kvalitet innebär att man på populationsnivå följer indikatorerna och till personer över 75 år undviker läkemedel som innebär hög biverkningsrisk, det vill säga att förekomsten av dessa läkemedel är låg. En av de läkemedelsspecifika indikatorerna som ingår är ”Läkemedel som kan orsaka kognitiv störning” [se Tabell 1 för inkluderade läkemedelsgrupper].

Internationellt används olika kriterier för att beskriva läkemedel som hos äldre personer kan betraktas som olämpliga, ett par exempel utgörs av Beers kriterier och Drug Burden Index.4,5 Socialstyrelsens indikatorer är anpassade för svenska förhållanden och de substanser som används i Sverige. Personer med Alzheimers sjukdom eller Lewykroppsdemens/ Parkinsondemens är särskilt känsliga för antikolinergika på grund av degeneration i kolinerga nervbanor.6 Dock är läkemedlen skadliga för alla individer med kognitiv nedsättning. 7

Det har dessutom beskrivits ett samband mellan exponering för ett ökande antal olämpliga läkemedel och en lägre livskvalitet.8 En fortsatt skärpt uppmärksamhet på förskrivningen av olämpliga läkemedel till äldre, inte minst på särskilda boenden, bedöms vara av stor vikt. Syftet med den aktuella studien var därför att undersöka kvaliteten på läkemedelsbehandlingen till äldre individer på demensavdelning i södra Sverige, med avseende på potentiell kognitiv påverkan och med ett särskilt fokus på antikolinergika.

METOD
Studien hade deskriptiv, retrospektiv tvärsnittsdesign, och var baserad på data från personer ≥65 år boende på demensavdelningar på Malmös särskilda boenden 2012–2013 (N=574). Trots att Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer avser personer 75 år eller äldre, användes gränsen 65 år, då vårdtagare i behov av vård på demensavdelning också är biologiskt åldrade och därmed extra känsliga för biverkningar. Utfallsmått var förekomsten av läkemedel som kan orsaka kognitiv påverkan. Det ska nämnas att studien inte undersökte anledningen till behandlingen på individnivå.

Läs hela artikeln

 

Kan magbakterie stärka immunförsvaret hos människor med Parkinson?


John-Peter Ganda Mall, forskare i biomedicin vid Örebro universitet. Foto: Jasenka Dobric

Örebroforskare ska undersöka om en bakterie kan stärka tarmens immunförsvar hos patienter med Parkinson – och vilka patienter som kan vara mottagliga för behandling. Projektet har fått över 400 000 kronor från The European Society for Clinical Nutrition and Metabolism.

– De flesta patienter med Parkinsons sjukdom har problem med magen, ibland under flera år innan sjukdomen upptäcks. Tarmens immunceller och nervceller kan spela en viktig roll i sjukdomsutvecklingen, säger John-Peter Ganda Mall, forskare i biomedicin vid Örebro universitet.

I Sverige lever ungefär 20 000 personer med Parkinson. Skakningar, långsamhet och stelhet är vanliga besvär eftersom sjukdomen påverkar förmågan att kontrollera kroppen. Dessutom lider de flesta av magbesvär, inte sällan förstoppning. De har svårt att tömma tarmen ordentligt.

Mild inflammation orsak till magproblem

– Kopplingen mellan tarmen och hjärnan kan spela en viktig roll för utvecklingen och symptomen i Parkinsons. När tarmbarriären fungerar sämre skulle en mild inflammation kunna uppstå som kan vara en orsak till magproblemen som drabbar Parkinson patienter, säger John-Peter Ganda Mall.

Forskarna ska undersöka om en speciell probiotisk bakterie, Akkermansia muciniphila, kan hjälpa till att bygga en starkare tarmbarriär och på sikt möjligen minska magproblemen. Den finns i tarmfloran och har visat sig ha goda effekter i tidigare studier – men har ännu inte testats på patienter med Parkinson.

I det här projektet används en sällsynt metod som har etablerats i Örebro. Forskare kommer analysera vävnadsprover från tjocktarmen i en så kallad Ussingkammare. Den håller tarmvävnaden vid liv utanför kroppen under några timmar och gör det möjligt för forskarna att studera hur tarmens barriär påverkas under olika förhållanden.

Tarmvävnad från patienter med Parkinson kommer stimuleras med bakterien Akkermansia muciniphila och jämföras med prover från en frisk kontrollgrupp. Projektet pågår under tre år och är ett samarbete med Vall´d Hebrons forskningscenter i Spanien. I Spanien kommer tarmslemhinnan studeras med elektronmikroskopi för att karaktärisera vilka som skulle kunna vara mer mottagliga för potentiell behandling.

Gåtan postcovid öppnar för radikala samarbeten

I Linköping sjösätts en radikalt tvärvetenskaplig ansats till covid-19 och postcovidsyndromet där man hoppas dels kunna bidra till en ökad kunskap och förståelse för sjukdomen, dels tjäna som en modell för en utveckling av nya spännande forsk ningssamarbeten över gränserna mellan natur vetenskap och humaniora.

Kvaliteten på dina forskningsresultat grundläggs av frågorna du ställer. Det vet Richard Levi, specialist i neurologi och överläkare och adjungerad professor i Rehabiliteringsmedicin vid Linköpings universitet och Universitetssjukhuset i Linköping och Kristin Zeiler, professor vid Tema teknik och social förändring och föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, också vid Linköpings universitet. För att kunna vässa frågorna kring postcovid, har de därför inlett ett samarbete – inte bara över institutionsgränser, utan också mellan universitetet och Region Östergötland. Projektet är ett samarbete mellan forskare på Rehabiliteringsmedicinska kliniken och Röntgenkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping samt forskare vid Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, Centrum för medicinsk bildvetenskap och visualisering och fyra olika institutioner på Linköpings universitet.

– Vi vill föra samman kliniska, biomedicinska, sociopolitiska, filosofiska och patientperspektiv för att undersöka postcovid som en hälsoutmaning. Tvärvetenskap där den här typen av perspektiv kombineras, är fortfarande ovanlig men oerhört central i det 6-års projekt vi fått finansiering för från Vetenskapsrådet, berättar Kristin Zeiler som leder projektet.

Filosofi och rehabiliteringsmedicin?
Samarbetet ligger inte så långt borta som kan tro.
– Rehabiliteringsmedicin har alltid förutsatt ett intresse av patienten i en social kontext. Det ligger i ämnets natur att ha ett holistiskt synsätt på patienten och nu tillämpar vi det på en infektion som visade sig kunna ha påtagliga effekter på hjärnan, förklarar Richard Levi.

NEUROREHABILITERINGENS ROLL VID COVID
Mars 2020 översvämmades sjukhusen av patienter med covid-19.
– Vi hamnade i ett vacuum och fick släppa allt som inte var akut, minns Richard Levi. Dels för att vår kliniks vårdplatser behövdes till annat, dels för att kunna täcka upp det behov av vårdpersonal som krävdes inom akutsjukvården. Någon månad gick och en bild av covidinfektionens konsekvenser började framträda. Intensivvårds- och infektionsläkarna kontaktade rehabiliteringsmedicin med sina observationer.
– Vi fick veta att patienterna inte återhämtade sig som förväntat. De mådde dåligt och vissa hade neurologiska symtom som vid hjärnskada. Då förstod vi att rehabiliteringsmedicin hade en egen roll att spela i covidvården.

Läs hela artikeln

European Epilepsy – Geneva 9–13 July

Den fjortonde Europeiska epilepsikongressen hölls den 9-13 juli i Genève, Schweiz. En rad framsteg inom epilepsikirurgi, läkemedelsutveckling och epilepsiepidemiologi presenterades. Johan Zelano, neurolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, bidrar här med en rapport.

Mitt i den svenska industrisemestern ordnades den Europeiska epilepsikongressen (EEC) i Geneve, Schweiz. Mötet var en återstart efter pandemin, som lämnat spår för den uppmärksamme. Padelbanor i mässlokalerna var ett tecken, ett deltagarantal på endast omkring tvåtusen ett annat. Samtidigt strömmades föreläsningarna online, så hur
många som faktiskt tog del av det ambitiösa programmet är okänt.

Det verkar som om EEC försöker närma sig de amerikanska mötenas fortbildningsroll. Det fanns i stort sett hela tiden sessioner med fokus på klinisk handläggning, om än ibland inom nischområden. Parallellt pågick forskningsinriktade sessioner. Trots semestertider fanns flera svenska föreläsare och i vimlet sågs kollegor från Skåne, Stockholm och Linköping.

LÄKEMEDEL
Det har kommit flera nya läkemedel de senaste åren och fler är på väg. Enligt professor Meir Bialer från Israel finns i alla fall femton läkemedel mellan preklinisk utveckling och fas III. Han höll också en intressant föreläsning om hur olika upptäcktsstrategier varit olika viktiga för att hitta de senaste tillskotten: Screening i djurmodeller (cenobamat); strukturell ändring av äldre läkemedel (brivaracetam); hypotesdriven mot molekylärt mål (vigabatrin) eller ändrad användning av ett befintligt läkemedel (fenfluramine, everolimus). Professor Bialer förordade tydligt screening i djurmodeller och menade att den approachen drivit utvecklingen de senaste trettio åren. Kritiker skulle möjligen kunna invända att proportionen patienter som uppnår anfallsfrihet inte har ändrats under samma tidsperiod.

På ett seminarium om framtida epilepsibehandling diskuterade bland andra Mathias Koepp och Helen Cross från Storbritannien anti-epileptogenes. Det pågår två studier av om antiepileptiska läkemedel kan hindra epilepsi efter stroke, en i Europa och en i Australien. Tony Marson undrade om stroke inte är en onödigt svår grupp, eftersom flera studier har haft svårigheter att rekrytera. Borde man inte istället fokusera på personer med förstagångsanfall?

EEG OCH EPIDEMIOLOGI
De stora sessionerna ger de stora dragen, men det är lika roligt att botanisera bland postrar och föredrag om enskilda studier. Fältet känns synnerligen aktivt. I Glasgow pågår försök att med automatisk EEG-analys kategorisera anfall utifrån nya klassifikation från International League Against Epilepsy (ILAE). I Berlin hade ett stort konsortium återvänt till frågan om risk för epilepsi efter akutsymtomatiska anfall. Den frågan studerades i Rochester, Minnesota, av Hesdorfer för femton år sedan, men resultaten baserades på väldigt gamla data från femtiotalet. Nu pågår alltså prospektiva validerande studier i en modern kontext. En annan grupp hade studerat bristande följsamhet till ordination; män, unga och nydiagnostiserade var riskgrupper. ST-läkare Markus Karlander från Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås presenterade en pågående studie om epilepsi efter traumatisk hjärnskada.

Läs hela artikeln

 

Neuroradiologisk A-B och C-D-lära – Del 4. M – P

I denna artikelserie av neuroradiolog David Fällmar kan du läsa om fyra neuroradiologiska begrepp i varje nummer. Det huvudsakliga syftet är att underlätta för dig som skriver neuroradiologiska remisser och läser utlåtanden, men även för att främja kommunikationen över telefon och under röntgenronderna. Förhoppningsvis kan även den allmänbildande aspekten också skänka läsaren en viss tillfredsställelse. Vi har nu kommit till fjärde delen i artikelserien och ska titta närmare på bokstäverna M, N, O och P. Om du missat eller glömt de tidigare delarna finns dessa tillgängliga i digital form på neurologiisverige.se.

M. MULTIPLANARA REKON STRUKTIONER Till hjärnavbildningsmetoderna räknar vi DT, MRT och PET. Bokstaven T i respektive förkortning står för tomografi, vilket betyder ungefär ”skiktbild” eller avbildning i form av snitt (det svenska ordet skiktröntgen används ibland för datortomografi). När metoderna var unga var varje snitt en separat avbildning och undersökningstiden var lång.

Fortfarande en bit in på 2000-talet printades tomografiska bilder i form av en tumnagelskarta av småbilder på en stor plastfilm, vilken med ett invant knyck tjongades in under små fjäderbelastade plastcylindrar på ett ljusskåp. Det händer fortfarande att patienter kommer till oss med sådana ”plåtar” från småsjukhus i sina hemländer eller från semesterorter. Som tur är händer det alltmer sällan, för de flesta ljusskåp har redan rensats bort och kastats ut.

Radiologin har på många olika sätt genomgått fundamentala utvecklingssprång de senaste tjugo åren; det mesta vi gör är nu både snabbare och bättre än förr. En av de allra största förbättringarna som hänt är övergången till tunna snitt, vilket som ni snart ska se gör att bokstaven T i modaliteternas namn måste omtolkas lite. Kanske borde vi prata om ”volymografi” istället? Vad gäller DT så började det med övergången till spiral-tekniken under 90-talet. Istället för att avbilda ett snitt, flytta patienten ett par centimeter och sedan avbilda nästa snitt, så åkte patienten långsamt genom kameran samtidigt som detektorn konstant roterade och avbildade det förbipasserande objektet. Den insamlade bilddatan får då en spiralisk struktur. En annan viktig förbättring var att multipla sammankopplade detektorer gjorde att bilden kunde samlas in snabbare men också bli mer högupplöst
i Z-led, det vill säga i superoinferior riktning. En modern datortomograf kan ha flera hundra rader av detektorer och kan således täcka in ett stort område samtidigt. En snabb insamlingstid minskar risken för rörelseartefakter och möjliggör tidsupplösta undersökningar såsom perfusion eller dynamisk angiografi.

När vi förr i tiden fick ut 5 mm tjocka snitt av supratentoriella hjärnan och 10 mm tjocka snitt av bakre skallgropen från en DT hjärna får vi nu oftast 1 mm tjocka snitt. Många kameror tillåter ännu högre upplösning, och om vi ska titta på fina benstrukturer såsom temporalbenen är det nu inte ovanligt med 0,4 eller 0,6 millimeters snittjocklek. Vad gäller MRT så är den tekniska utvecklingen en annan, men konsekvensen ungefär samma. Sekvenser som T1 och FLAIR har på de flesta kliniker bytts ut från tvådimensionell bildtagning till tredimensionell. Med den förstnämnda tekniken var radiologen tvungen att bestämma i förväg om bilderna ska vara transversella, koronära eller sagittella, och den som av osäkerhet ville ha alla tre utsatte patienten för en tredubblad undersökningstid. Med tredimensionell teknik, vilket tar något längre tid och är mer känsligt för rörelseartefakter, har man allt på en gång – med hjälp av multiplanara rekonstruktioner. Vi närmar oss ämnet.

Läs hela artikeln