Neurologi i Sverige besöker kliniken en kylslagen dag i mars. Vi blir emellertid snabbt varma, åtminstone i sinnet, när vi presenteras för vår värd. Verksamhetschefen Håkan Widner, överläkare och professor, hälsar oss hjärtligt välkomna och hans entusiasm över verksamheten är smittande. Inte minst när han, efter intervjun, inlevelsefullt visar oss runt på den så kallade strokelinjen och ytterst pedagogiskt visar de olika stationerna och förklarar dess funktioner längs vägen. Vi slår oss ner i Håkan Widners tjänsterum, som präglas av ett febrilt arbetstempo. Böcker och papper kors och tvärs, på längden och på tvären. Håkan Widner, ett internationellt toppnamn i branschen, försvinner nästan ur sikte när han slår sig ner vid datorn för att kontrollera en faktauppgift.
– Jag har varit klinikchef här i ungefär två och ett halvt år. Innan dess var jag ansvarig för Parkinsonteamet och läkemedelsansvarig. Född i Göteborg, uppvuxen i Malmö, utbildad i Lund. Jag har verkat på arton sjukhus och genom forskningen har jag i princip varit jorden runt. Så har jag haft ett antal år i Stockholm och i USA, berättar Håkan Widner om sin bakgrund. Vi ber honom en smula överrumplande beskriva Neurologiska kliniken i Lund med tre ord. Svaret kommer dock blixtsnabbt: Vårda. Värna. Förnya. Vilket följs av ett eftertänksamt:
– Jag skulle väldigt gärna ha med ordet förmedla också. Vilket vi härmed gärna bjuder på.
Neurologiska kliniken i Lund
Neurologiska kliniken vid Akademiska sjukhuset, Uppsala
Jämfört med andra kliniker på anrika Akademiska sjukhuset i Uppsala är neurologiska kliniken – neurologen – av mellanstorlek. Räknat som universitetsklinik är det en av de minsta. Men verksamheten är vittförgrenad och det finns så mycket att berätta att de planerade fyra intervjupersonerna till slut blir hela nio. På en kombinerad landstings- och universitetsklinik kretsar naturligtvis en hel del kring de många forskningsprojekt som pågår, ofta i frontlinjen inom flera behandlingsområden, bland annat Parkinsons sjukdom, MS och stroke. Den akademiska delen utgörs av institutionen för neurovetenskap. Men på frågan vad som skall föras fram som det allra viktigaste kännetecknet på verksamheten vid neurologkliniken blir svaret – patientvården. – Grunden i vår verksamhet är att varje morgon se till patienternas behov och försöka bedöma vilka som behöver komma hit för behandling, säger överläkare Eva Kumlien.
Nio tankar om neurologisk rehabilitering
I samband med att jag accepterade att bli medlem av det medicinska redaktionsrådet fick jag förfrågan att framställa ett eget bidrag till premiärutgåvan. Jag skriver då om en aspekt av den kliniska neurosjukvården som kan upplevas som perifer i förhållande till ämnets kärnverksamheter, men som likafullt utvecklats till att ha ett stort gränssnitt till många av ”vardagsneurologins” diagnosgrupper. Jag avser medicinsk rehabilitering i allmänhet, och neurologisk rehabilitering i synnerhet. Under de senaste decennierna har rehabiliteringsmedicin allt tydligare profilerats i riktning mot just neurospecialiteterna och ingår nu formellt i den familjen. På flera håll i landet
utgör rehabiliteringsmedicinska kliniker en del av neurocentrumbildningar. Flera av rehabiliteringsmedicinens akademiska företrädar
– däribland undertecknad – har en bakgrund som neurolog. Andra har kommit till specialiteten via neurokirurgi eller klinisk neurofysiologi. Nyare upplagor av läroböcker i ämnet har innehållsligt konvergerat från att tidigare ha berört rehabilitering av allt möjligt, till en allt tydligare fokusering på två huvudsakliga teman: långvarig smärta och neurorehabilitering. Eftersom även smärtproblematik väsentligen inbegriper neurobiologiska strukturer och processer, framstår ämnets utvecklingsriktning alltså som tämligen entydig. Givetvis föreligger även rehabiliteringsbehov vid en lång rad skador och sjukdomar utanför neuroområdet, exempelvis inom ortopedi, invärtes sjukdomar, geriatrik och reumatologi, liksom vid tillstånd som leder till syn- och hörselnedsättning. Trenden är att rehabiliteringsinsatserna i sådana fall sköts inom respektive organspecialitet. Slutligen inbegriper även allmänmedicinen i ökande omfattning rehabiliteringsmedicinska inslag. För rehabiliteringsmedicinen har de neurologiska tillstånden blivit de dominerande.
Neurologkliniken, Universitetssjukhuset Örebro
I tredje försöket lyckades Universitetssjukhuset Örebro få bifall till sin ansökan om att få erbjuda en komplett läkarutbildning. Så nu kommer årligen drygt 120 läkarstudenter att inleda sina studier på landets nyaste läkarutbildning (tidigare har Örebro samarbetat med läkarutbildningen i Linköping). Detta kommer att påverka neurologkliniken, liksom övriga kliniker, även om den mesta neurologin ligger relativt sent i utbildningen.
– För neurologins del får vi en lagom startsträcka. Tyngdpunkten inom utbildningen kommer först under termin åtta även om vi är engagerade redan tidigare, säger Björn Lindvall, verksamhetsansvarig på neurologkliniken. Även om man är tillfreds med att få utbilda läkare – det ger ökad status till sjukhuset – så finns det även avigsidor. Uppenbart ökar åtagandet och hela kliniken påverkas, men tillskott av nya resurser som motsvarar de nya arbetsuppgifterna är inte lika självklara.
– Det återstår att se hur vi ska lösa behovet av handledare och lokaler. Det finns till exempel en fördröjning i tilldelning av statliga pengar och det är en påse pengar som ska fördelas på alla läkarutbildningar i landet. Inledningsvis får landstinget och universitetet skjuta till pengar, säger Björn Lindvall. Men han påminner om att det finns olika sätt att förhålla sig till förändringar.
– Jag väljer att se positivt på utmaningarna. Vi ska ge studenterna en bra läkarutbildning!
