Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Kirurgisk behandling vid epilepsi

VAD INNEBÄR EN EPILEPSIKIRURGISK UTREDNING?
Kirurgisk behandling av epilepsi förutsätter en noggrann värdering på individnivå av den förväntade förbättringen av anfallssituation och livskvalitet i förhållande till den förväntade risken för komplikationer och andra negativa effekter av ingreppet. Den förhöjda sjuklighet och dödlighet som är förknippad
med svårbehandlad epilepsi måste också tas med i beräkningen. För samtliga patienter genomförs en magnetresonanstomografi (MRT) av hjärnan enligt särskilt epilepsiprotokoll för att kartlägga förändringar som kan utgöra orsak till epilepsi. Vidare genomförs video-EEG, som syftar dels till att bekräfta att de terapiresistenta anfallen verkligen är epileptiska, dels till att verifiera korrelationen mellan anfallsursprung och misstänkta lesioner. Därutöver genomförs en neuropsykologisk utredning för att kartlägga kognitiva funktioner och för att identifiera riskfaktorer för postoperativa minnesproblem och depression.2 På barn görs också ofta en neuropsykiatrisk utredning och multidisciplinär kartläggning av funktioner. För vissa patienter genomförs kompletterande utredningar
för att bättre lokalisera anfallsursprunget eller för att bättre bedöma risken för postoperativa komplikationer. Till den första gruppen hör funktionell bilddiagnostik med SPECTeller PET-teknik och magnetencefalografi (MEG). Till den senare gruppen hör funktionell MRT, som bland annat används
för att lokalisera språkfunktioner och motoriska funktioner i de fall anfallsursprunget misstänks ligga i närheten av dessa områden. Diffusionstraktografi kan användas för att kartlägga synbanorna inför tinninglobsresektioner och därmed minska risken för handikappande synfältsdefekter.2,3 I vissa fall är invasiv utredning nödvändig för att lokalisera anfallsursprung och avgränsa det mot funktionellt nödvändiga områden i hjärnan. En metod som relativt nyligen
har kommit i bruk i Sverige är stereo-EEG, då djupelektroder med hjälp av en stereotaktisk metod placeras i områden som inte i detalj kan kartläggas med hjälp av skalp- eller subduralelektroder. Metoden förutsätter en mycket specificerad hypotes om anfallsursprung.

 

Läs hela artikeln

Hjärnaktivitet och tecken på tidig demens vid Parkinsons sjukdom

Trots att Parkinsons sjukdom (PD) historiskt sett har karakteriserats som en motorisk sjukdom, har forskning under de senaste två decennierna visat att många patienter med PD även har en omfattande kognitiv problematik. Kognitiva nedsättningar har regelbundet noterats gällande exekutiva funktioner, uppmärksamhet, episodiskt minne, visuospatiala funktioner samt arbetsminne.1 I kliniska sammanhang klassificeras PD-relaterad kognitiv problematik som ett kontinuum mellan lindrig kognitiv svikt (MCI = mild cognitive impairment) och PD-demens (PDD). Redan tidigt i sjukdomsförloppet har mellan 20 och 40 procent av patienterna med PD även MCI.2 Även om inte alla patienter med PDMCI utvecklar PDD, är risken kraftigt förhöjd för patienter med PD-MCI jämfört med patienter utan MCI. Trots att PDD har kraftigt negativa konsekvenser för den drabbade och potentiellt de anhöriga, förbises många patienter med
PDD i den dagliga kliniska verksamheten där fokus primärt ligger på den motoriska problematiken.3 I ett brett perspektiv har två parallella syndrom blivit föreslagna att ligga bakom den kognitiva problematiken i PD (dual syndrome hypothesis).4 De tidiga kognitiva svårigheterna är oftast kopplade till
patologi i de nigro-striatala dopaminbanverken, vilket potentiellt får negativa konsekvenser i fronto-striatala regioner relaterade till kognitiv flexibilitet, kognitiv processhastighet och arbetsminne. Det finns hypoteser om att PDD-utveckling i högre grad är relaterad till förändringar i mer posteriort kortikala
områden, vilka eventuellt har samband med ökade Lewy Body-formationer och en patologi liknande den i Alzheimers sjukdom (AD) än till dopaminproblematik.4 Även om kunskapen om den kognitiva problematikens neurala korrelat har ökat under de två senaste decennierna, så är den
fortfarande bristfällig. Moderna hjärnavbildningstekniker har visat sig användbara för att kartlägga specifika neurokemiska och neuropatologiska mönster av kognitiva problem i PD. Dock har det saknats prospektiva kohortstudier som syftat till att i tidiga skeden kartlägga personer med PD vilka riskerar att utveckla PDD.

Läs hela artikeln

Brus och vestibulär stimulering vid Parkinsons sjukdom

Elektrisk eller galvanisk stimulering av balanssystemet är en teknik som varit känd i över 100 år och som framför allt använts i fysiologiska studier av postural kontroll. De vestibulära organen i innerörat kan aktiveras med svag elektrisk ström som appliceras genom hudelektroder placerade bakom ytterörat. Vanligen använder man likströmsstimulering som ger upphov till en riktningsspecifik aktivering av det vestibulära systemet, så att det uppstår en illusion av att kroppen dras åt ett håll och man aktiverar balansreflexer för att motverka detta. Om man istället använder en stokastisk växelström, som ändrar riktning och storlek slumpartat, kommer det vestibulära systemet att aktiveras utan att hjärnan tolkar det som att huvudet rör sig. Sådan stokastisk, brusig, vestibulär stimulering tycks kunna ha en rad effekter både på friska och på patienter med skador i nervsystemet. Bland annat har man i studier på friska astronauter visat förbättrad balans och förbättrade vestibulära reflexer,1 och man har vid neurodegenerativa sjukdomar visat förbättrad kardiovaskulär ortostatisk kontroll och vid Parkinsons sjukdom visat förbättrad exekutiv kontroll.2,3

 

Läs hela artikeln

Tidiga minnesstörningar vid Parkinsons sjukdom

Parkinsons sjukdom är efter Alzheimers sjukdom den vanligaste neurodegenerativa sjukdomen för personer över 60 år. Diagnosen ställs genom att patienten uppvisar rörelsehämning i kombination med skakningar, muskelstelhet och/eller gång- och balanssvårigheter. Patofysiologiskt karakteriseras sjukdomen främst av förlust av dopaminerga neuron i substantia nigra och förekomsten av Lewy-kroppar (onormala ansamlingar av protein som till stor del består av alfa-synuklein) som antas spridas sekventiellt i hjärnan allteftersom sjukdomen fortskrider.1 Den kliniska bilden varierar stort mellan patienter och det kan därför vara mycket svårt att förutse sjukdomsförloppet. Rapporter angående nedsatt tankeförmåga vid Parkinsons sjukdom går att hitta redan i början av förra århundradet, men det var inte förrän under 1970-talet som kognitiva nedsättningar började diskuteras som en betydande del av sjukdomen. Idag är det etablerat att en stor andel patienter med Parkinsons sjukdom utvecklar parkinsondemens samt att lindriga kognitiva problem är vanliga redan tidigt i sjukdomen. Trots detta är Parkinsons sjukdom fortfarande främst beskriven som en rörelsesjukdom där behandlingar till största del riktar sig mot de rörelsestörningar som åtföljer sjukdomen. Även om det är vanligt med lindriga kognitiva problem tidigt i sjukdomen, så har inte övergångsskedet från normal kognitiv funktion till demens vid Parkinsons sjukdom rönt samma intresse som exempelvis vid Alzheimers sjukdom

Läs hela artikeln

Nätverksträff för ALS/MND-team, Göteborg 11-12 september

Mötet ägde rum den 11-12 september i Birgit Thilandersalen på Medicinareberget med utsikt över Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Änggårdsbergen. Verksamhetschef Mikael Edsbagge, inledde med att visa en kort film med sommarens badfluga – hans egen och områdeschef Goran Delics ”Ice Bucket Challenge”. När sökarljuset inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset just nu sätts på att ge värde åt patienten, konstaterade han i sitt invigningstal, att ALS/MND-team, både på Sahlgrenska och på andra sjukhus, är föregångare inom det tvärprofessionella omhändertagandet. Det var nästan ett år tidigare som vi i ALS/MND-teamet på Sahlgrenska Universitetssjukhuset/ Sahlgrenska i Göteborg började planera för en träff. Vi kände att vi ville få kontakt med andra team och få veta hur de arbetar och tänker. Vi ville sprida och få återkoppling på de goda idéer och rutiner som vi efter långt samarbete kommit fram till i vårt team. Vi upplevde att en del av de svåra frågorna som vi stångades med kring vården för ALS-sjuka och deras anhöriga var för stora för ett enskilt team – och förmodligen borde det finnas andra team med liknande frågeställningar.

 

Läs hela referatet