Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Behandling av epilepsi med med djup hjärnstimulering

Behandling av epilepsi med med djup hjärnstimulering
Epilepsi är en av de vanligaste neurologiska sjukdomarna och drabbar 0,5–1 procent av befolkningen. De flesta personer med epilepsi svarar bra på behandling med läkemedel, men cirka en fjärdedel är så kallat medicinskt refraktära dvs. inga läkemedel leder till anfallsfrihet.1 För dessa personer kan annan behandling komma i fråga. Framför allt kirurgisk behandling med resektion av det område i hjärnan som genererar epileptiska anfall. Majoriteten av dessa ingrepp utgörs av tinninglobsresektioner som leder till långsiktig anfallsfrihet i mer än hälften av fallen.2 Den pre-operativa utredningen är omfattande och syftar till att identifiera anfallsgenererande område, samt att förvissa sig om att detta kan avlägsnas utan att det uppstår andra neurologiska skador. Ibland är detta inte möjligt, dvs. det går inte att identifiera något område; det kan finnas flera epileptogena områden eller risk föreligger för att man ska skada viktiga funktioner. Det är i dessa situationer som djup hjärnstimulering (DBS) kan övervägas.

Den vanligaste typen av epileptiska anfall som är medicinskt refraktära är fokala anfall med medvetandepåverkan. Dessa kan ha väldigt olika anfallssymtom och starta från flera olika ställen i hjärnan. Gemensamt är att de ofta sprider sig via väldefinierade nätverk såsom kortikostriatal-talamiska banor och det limbiska systemet.4 Genom elektrisk stimulering av noder i dessa system kan man modulera impulsflödet inklusive spridning av anfallsaktivitet.

Barnneurologi är ingen barnlek

Barnneurologi är ingen barnlek
Att arbeta som barnneurolog är bland det svåraste och mest tillfredsställande man kan göra. För att lyckas måste man vinna barnets förtroende. På Neuropediatriska kliniken på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna har personalen spetskompetens både inom epilepsi och lek.

Stolsryggar med Karlsson på taket och Pippi Långstrump. En nallebjörn här och ett lejon där. Ett antal lekfulla inslag på Neuropediatriska mottagningen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna tyder på att de 12 000 årliga patienterna är barn. Att inse det kan ha en avgörande betydelse, menar Ronny Wickström. Han är överläkare, sektionschef på Neuropediatriska kliniken och docent på Karolinska Institutet. I ett konferensrum lite längre bort, i samma korridor som kramdjuren, förklarar han varför. Rummet är avskalat, så när som på en papperslapp med tre värdeord på en anslagstavla: ”Medmänsklighet”, ”Ansvar” och ”Helhetssyn”.
– Barnhjärnan skiljer sig mycket från vuxenhjärnan, skillnaden är oerhört mycket större än exempelvis den mellan en vuxenlever och en barnlever. Det måste man ta hänsyn till både i bedömningen och behandlingen. Läkemedel som är bra mot epilepsi kan vara dåliga för barnets nervceller. Nervsystemet är inte färdigutvecklat förrän man är 25 år, säger Ronny Wickström.

Läs hela reportaget som PDF

Värdefulla diskussioner och möten med kollegor på Nätverksmöte om ALS

Redan för ett år sedan, strax efter sommaren 2014 träffades vi som skulle bli planeringsgruppen för första gången. Vi hade noga tänkt på att många yrkeskategorier skulle vara representerade och gruppen bestod därför av en läkare, en sjuksköterska, en arbetsterapeut, en sjukgymnast, en kurator och en andningssjukgymnast. Anmälningarna till nätverksmötet strömmade in och vi var snart uppe i 200 personer. Till slut fick vi börja tacka nej! Tänk vilket behov det finns att träffa likasinnad ALS-intresserad vårdpersonal spridda över hela Sverige. Delegaterna kom från Umeå, Gävle, Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Eskilstuna, Katrineholm, Västerås, Nyköping, Trollhättan, Borås, Halmstad, Växjö, Motala och Helsingborg. Det var läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, dietister, logopeder, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, andningssjukgymnaster, kuratorer, präster, diakoner och forskningssjuksköterskor. Morgonen började med ett välkomsttal av Magnus Andersson, neurologernas verksamhetschef vid Karolinska Universitetssjukhusen Huddinge och Solna. Han betonade glädjen över att se så många samlade med ett gemensamt intresse för ALS, så många olika yrkeskategorier, hur viktigt det är att knyta nätverk över landet och skapa tvärprofessionella team. Magnus blickade även in i framtiden och påpekade att det vi diskuterar på mötet kan ligga till grund för nationell forskning. Sedan var det dags för moderator Lars-Olof Ronnevi att presentera de två dagarnas program med olika teman.

Läs hela artikeln som PDF

Ny tillväxtfaktor i klinisk prövning för Parkinsons sjukdom

Ny tillväxtfaktor i klinisk prövning för Parkinsons sjukdom
Inflammation och brist på tillväxtfaktorer tycks bidra till cellförlust av dopaminerga celler och därmed till progressionen av Parkinsons sjukdom, vilket bildar bakgrunden till att tillförsel av tillväxtfaktorer räknas bland potentiella protektiva behandlingar. Flera trofiska och neurotrofiska faktorer har undersökts genom åren i parkinsondjurmodeller.1 Dock har enbart två neurotrofiska faktorer (glial cell derived neurotrophic factor, GDNF, och neurturin), båda medlemmar av GDNF-familjen, kommit till kliniska försök vid Parkinsons sjukdom.

STUDIER MED GDNF OCH NEURTURIN HAR VARIT BESVIKELSER
GDNF och neurturin har testats i olika applikationsformer (intracerebroventrikulär, intrastriatal, intranigral) i parkinsonpatienter, tyvärr dock med begränsad framgång.2,3 I placebokontrollerade studier har varken GDNF eller neurturin kunnat visa någon signifikant klinisk effekt. Nyligen har inte heller administration av AAV-neurturin i både substantia nigra och striatum visat någon förbättring jämfört med placebobehandlade patienter.4 En anledning till oförmågan hos GDNF att ge en klinisk effekt, tros vara en nedreglering av GDNFreceptorer på dopaminerga celler som orsakas av alfasynuklein, proteinen som ackumuleras vid Parkinsons sjukdom.5 Resultaten från en klinisk studie med en ny tillväxtfaktor inger dock hopp om att man på sikt kan bromsa dopaminerg celldöd och stabilisera dopaminproduktionen till naturliga nivåer. Platelet derived growth factor (PDGF-BB) är en tillväxtfaktor som tycks ha potential att bli den första sjukdomsmodifierande behandlingen vid Parkinsons sjukdom i kliniskt bruk.

Läs hela artikeln som PDF

Stroke i ett internationellt perspektiv

Stroke i ett internationellt perspektiv
Hur många insjuknar i stroke i världen? Hur många lever med stroke? Hur många dör till följd av stroke? Fram till för cirka 20 år sedan var kunskaperna om epidemiologi i olika delar av världen mycket ofullständiga. Endast få välgjorda epidemiologiska studier fanns att tillgå och de flesta var gjorda i höginkomstländer (Västeuropa, USA, Nya Zeeland, Australien). Intrycket var att det såg ganska lika ut i olika delar av världen och utvecklingen såg ”lugn” ut.

STROKEKARTAN FÖRÄNDRAS – OROVÄCKANDE OCH I LÄNGDEN OHÅLLBARA TRENDER
Några nyckelpublikationer från 2000 och framåt kom att ändra bilden dramatiskt; de viktigaste publikationerna var Valery Feigins systematiska översikter (Lancet Neurology 2003, 2008), en WHO-studie om dödlighet vid stroke globalt (Lancet Neurology) och rapporter från Global Burden of Disease- projektet (2010 och framåt). Först med dessa studier fick vi en tydligare bild av hur strokesituationen i världen ser ut
– och det som kom fram var alarmerande. Några av huvudfynden från dessa studier är:
• Cirka 6 miljoner dör av stroke varje år, vilket gör stroke till den näst vanligaste dödsorsaken globalt.
• Skillnader i strokedödlighet mellan olika länder varierar flerfaldigt och är starkt kopplat till ett lands ekonomiska situation.
• Cirka 15 miljoner insjuknar i stroke varje år; antalet insjuknande (åldersjusterade tal) minskar i höginkomstländer men ökar i låg- och medelinkomstländer (low and middle income countries, LMIC)
• 75-80 % av alla stroke inträffar i LMIC.
• Två tredjedelar av alla stroke i världen inträffar hos personer som är under 65 år.
• Antalet personer som lever och tidigare haft stroke (prevalenstalet) är cirka 33 miljoner globalt; nästan hälften av dessa personer finns i höginkomstländerna.

Läs hela artikeln som PDF