Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Arteriovenös missbildning i hjärnan

Syftet med studien A Randomised trial of Unruptured Brain Arteriovenous malformations (ARUBA)1 var att jämföra risken för död och stroke hos patienter med icke-brusten arteriovenös missbildning (AVM) randomiserade till medicinsk behandling eller aktiv intervention. Resultat av femårsuppföljningen presenterades på den europeiska strokekonferensen ESOC i Barcelona av professor Christian Stapf, Montreals Universitet. ARUBA-studien visade att medicinsk behandling är överlägsen aktiv intervention för att förebygga död och stroke.
– ARUBA visade att för icke-rupturerade arteriovenösa missbildningar var risken för en intracerebral blödning 2,1 procent per år. Men med aktiv intervention ökar risken för blödning med en faktor på 4,5 och risken för funktionsnedsättning ökar 2,5 gånger, sade professor Stapf i sitt anförande. Dessutom minskar inte risken för epilepsi och huvudvärk vid intervention.
– Vi har funnit en av de effektivaste behandlingarna för att förebygga stroke, tillgänglig över hela världen, som inte kostar något, fortsatte han. Om vi inte rör den arteriovenösa missbildningen minskar vi risken för stroke och död med 80 procent. Number Needed to Harm för aktiv intervention är 5 (sett under en 5-årsperiod).

AKTIV INTERVENTION ELLER AVVAKTA?
Arteriovenösa missbildningar kan uppstå i hela central nervsystemet men är vanligast supratentoriellt, det vill säga i storhjärnan. 2 Missbildningen anläggs från födseln och kan öka i storlek över tid.3 Tillståndet diagnostiseras ofta runt 40-årsåldern. Blödning var tidigare det vanligaste debutsymtomet, men i takt med att avbildning av hjärnan har ökat har också andelen accidentellt upptäckta arteriovenösa missbildningar växt. Problemet är stort. Om man genomför 100 magnetkameraundersökningar (MRT) av hjärnan upptäcker man ett tidigare okänt aneurysm. Vid var 500:e MRT upptäcks ett asymtomatiskt cavernom och för vart 2.000:e MRT hittar man en icke-rupturerad arteriovenös missbildning.
Detta betyder att de senaste 30 åren har andelen upptäckta icke-rupturerade arteriovenösa missbildningar fördubblats.

Läs hela referatet som PDF

Kemisk reaktionskinetik

Kemisk reaktionskinetik
Har kemisk reaktionskinetik någon relevans för Alzheimers sjukdom?
Aggregering av amyloid β-protein har kopplats till uppkomst och progression av Alzheimers sjukdom. Hittills har kunskaperna om de molekylära mekanismerna bakom aggregeringsprocessen varit begränsade. En ny metod har använts för att identifiera de mikroskopiska delstegen i förloppet och kan ligga till grund vid utveckling av nya specifika bromsmediciner. I denna artikel beskrivs metoden av Sara Snogerup Linse, professor i fysikalisk kemi och molekylär proteinvetenskap, Lunds universitet.

Alzheimers sjukdom drabbar allt fler individer. Det första fallet beskrevs i litteraturen 1906 av Alois Alzhemier.1 Forskare har sedan dess under många årtionden sökt svar på frågor som ”Vad är det som får sjukdomen att starta?”, ”Hur skall diagnostiska tester vara konstruerade för att upptäcka sjukdomen innan det är för sent att bota den?” och ”Kan vi hitta botemedel mot denna svåra sjukdom?”. Forskning pågår på många olika plan och man börjar närma sig svaren på de tre frågorna. Förhoppningsvis kommer någon inom denna mycket aktiva och diversifierade forskning snart fram till ett genombrott. Varför valde då vi, som ett litet fysikalkemiskt laboratorium, att ge oss in i detta redan så heta fält i början av 2010-talet? Det var ju inte lönt att göra det som andra redan gör och gör mycket bättre än vi någonsin skulle kunna göra. Nu i efterhand kan det verka som att vi ställde frågorna ”Vad görs inte idag?” och ”Är det något av detta som vi skulle kunna göra?”. Ett svar på dessa frågor var en detaljerad utredning av reaktionskinetiken för en av de underliggande molekylära processerna. Och det blev den vinkeln vi gav oss på. Men egentligen halkade vi in på ett bananskal.

Läs hela artikeln som PDF

Depression och Parkinsons sjukdom

Depression och Parkinsons sjukdom
Depression, låg muskelstyrka och hög risk för fallskador redan decennier före  parkinsondiagnos.
De tidiga symtomen vid Parkinsons sjuk dom uppträder långsamt under flera år och en betydande nervförlust har i de flesta fall hunnit uppstå innan diagnosen ställs. Helena Nyström, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, beskriver här resultaten från sin avhandling kring sambanden mellan en parkinsondiagnos och depression, låg muskelstyrka samt fallskador tidigare i livet.

Parkinsons sjukdom har smygande debut och betydande förlust av nervceller sker redan innan kardinalsymtomen tremor, bradykinesi och rigiditet uppträder. Data från epidemiologiska och neuroradiologiska studier tyder på att denna prodromalfas kan sträcka sig över tiotals år.1 Symtom som rapporterats år eller decennier före parkinsondiagnos inkluderar sömnstörningar, psykiska besvär och autonom dysfunktion.1,2 Enligt karaktären på dessa symtom benämns prodromalfasen ofta som ”pre-motor”, men få studier har undersökt möjlig motorisk påverkan i denna fas. Ett par nya studier har visat ökad incidens av balansproblem och ökad risk för olycksfallsskador upp till fem respektive tre år före parkinsondiagnos,3,4 vilket är av särskilt intresse då balansstörning traditionellt har betraktats som ett sent symtom vid Parkinsons sjukdom.5 Med kvantitativa mätmetoder har man funnit avvikande balansreaktioner redan i tidig fas av sjukdomen, men den kliniska relevansen av sådana avvikelser är inte klarlagd.6,7 Skattningarna av prodromalfasens längd är också osäkra, då många studier varit begränsade av datainsamlingsperiodens längd eller förlitat sig på retrospektivt insamlad data.

NYA LÅNGTIDSSTUDIER
Vi har i tre populationsbaserade, epidemiologiska studier undersökt faktorerna muskelstyrka 8, depression9 och fallskador 10 i relation till senare parkinsondiagnos. Alla studierna baseras på rikstäckande register med prospektivt insamlad data. Information om parkinsondiagnoser och andra relevanta diagnoser inhämtades från nationella patientregistret (NPR), som innefattar all slutenvård sedan 1987 och läkarbesök inom öppenvård på specialistkliniker sedan 2001. I studierna användes även information från registret över totalbefolkningen, multigenerationsregistret, mönstringsregistret och dödsorsaksregistret samt socioekonomiska variabler från Statistiska centralbyråns LISA-databas.

Läs hela artikeln som PDF

Den uppmärksamma hjärnan

Den uppmärksamma hjärnan
Svenska forskare har för första gången identifierat en celltyp i hjärnan hos möss som är central för uppmärksamhet. Genom att manipulera aktiviteten i just denna celltyp kunde man dessutom skärpa mössens uppmärksamhet. I denna artikel beskrivs fynden av Sofie Ährlund-Richter, doktorand vid Institutionen för Neurovetenskap, Karolinska Institutet.

Vår hjärna mottar under en dag en enorm mängd information från omvärlden. För att vi ska kunna fungera på daglig basis måste information konstant filtreras och sorteras som relevant eller irrelevant. Att passera ett övergångställe utan att bli påkörd är en uppgift som vi vardagligen löser utan större reflektion. Vi särskiljer automatiskt relevant information för situationen (från vilket håll kommer bilarna?) från irrelevant information (vem är personen som står bredvid mig?). Per automatik kollar vi på trafikljusen och inväntar grön gubbe. Men alla besitter inte förmågan att automatiskt fokusera på rätt saker. Uppmärksamhet och koncentration är kognitiva förmågor som ofta är förändrade i neuropsykiatriska sjukdomar. Hjärnbarken i de främre delarna av hjärnan (i frontalloberna) ansvarar för många av våra kognitiva förmågor som till exempel problemlösning, beslutsfattande, arbetsminne och även uppmärksamhet. Därför är det av stort intresse att förstå hur nervcellerna i denna del av hjärnan arbetar och möjliggör kognitiva funktioner. Ett viktigt mål med forskning av den här typen är att skapa förståelse för hur hjärnans funktioner är förändrade hos personer som drabbats av kognitiva problem.

Läs hela artikeln som PDF

EFFECTS

EFFECTS
Varje år drabbas 16 miljoner människor av stroke varav 6 miljoner avlider. Bland de överlevande har hälften av patienterna kvarstående funktionsbortfall. Fluoxetin är en selektiv serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som har använts som depressionsbehandling sedan 1988. Studier har visat att fluoxetin påverkar hjärnans plasticitet, dess reparativa återhämtnings- och anpassningsförmåga positivt. I en mindre studie (n=118) återfick patienter med förlamning vid ischemisk stroke snabbare sin muskelkraft om de fått behandling med fluoxetin jämfört med placebo. Även funktionsförmågan förbättrades. Men studien var liten. Det behövs data från stora välgjorda studier. En pågående svensk studie av fluoxetin efter akut stroke, EFFECTS, beskrivs i denna artikel av Erik Lundström, sektionsöverläkare vid Neurologkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, och huvudprövare för studien. Målet är att inkludera 1.500 individer vid cirka 30 center i Sverige.

Efficacy oF Fluoxetine – a randomisEd Controlled Trial in Stroke (EFFECTS) är en akademikerdriven randomiserad, kontrollerad studie där vi undersöker om en kapsel fluoxetin 20 mg om dagen i 6 månader efter akut stroke kan förbättra patientens funktionsförmåga jämfört med placebo. Behandlingen påbörjas inom 2–15 dagar efter strokeinsjuknandet och pågår under 6 månader. Patienterna följs under 12 månader.

DJUREXPERIMENTELL STÖD FÖR ATT ANVÄNDA FLUOXETIN
Fluoxetin har funnits på marknaden sedan 1988 och flera hundra miljoner patienter har behandlats, i huvudsak mot depression. Djurstudier har visat att fluoxetin kan minska den post-ischemiska hjärnskadan genom att öka uttrycket av neuroprotektiva och regenerativa proteiner, minska hyperexcitabilitet samt verka antiinflammatoriskt.1,2 SSRI stimulerar nybildning av nervceller3,4 och utsöndring av tillväxthormoner, vilket kan öka neuroplasticiteten5,6. I en systematisk genomgång av SSRI i djurmodeller hittade man 21 studier som beskrev effekten av fluoxetin hos sammanlagt 253 djur.7 Neurobeteende- poängen förbättrades med 41 procent, men det fanns inte tillräckligt med data för att avgöra vilken mekanism som var avgörande för förbättringen.7

Läs hela artikeln som PDF