European Congress on Epileptology, Prag 11-15 september 2016
Den europeiska epilepsikongressen ägde denna gång rum i ett högsommarhett Prag. Det innehållsrika programmet var sammansatt av en internationell kommitté med Meir Bialer, Israel, och Milan Brázdil, Tjeckien, i spetsen. På plats fanns specialistläkare Johan Bjellvi, Neurologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och han bidrar här med en rapport från ett urval av presentationerna.
EPIDEMIOLOGI
Epidemiologisk forskning kring epilepsi var ett återkommande tema under konferensen. En session behandlade remission, det vill säga att en person med epilepsi blir fri från anfall. Man har länge vetat att mer än 60 procent av personer med epilepsi uppnår remission efter insättning av epilepsiläkemedel.1 I litteraturen har man dock räknat på något olika sätt när det gäller uppföljningstid och om personerna står kvar på epilepsiläkemedel eller inte. Epilepsi definieras ju som en sjukdom som innebär att patienten har en bestående benägenhet (enduring predisposition) att få epileptiska anfall. Detta är ett statiskt begrepp, och Peter Wolff, Danmark, framförde att man hellre bör använda det dynamiska begreppet anfallsbenägenhet (seizure propensity), som kan förändras över tid. I epidemiologiska sammanhang kan antalet epilepsiläkemedel och blodnivåer för epilepsiläkemedel användas som markörer för anfallsbenägenhet. Betül Baykan, Turkiet, presenterade resultat från långtidsuppföljning av juvenil myoklon epilepsi. Den traditionella uppfattningen har varit att detta är ett väldefinierat syndrom med god prognos för anfallsfrihet med behandling, men låg sannolikhet för remission utan behandling. Baykan visade att det finns en betydande variation på så sätt att många patienter uppnår anfallsfrihet och vissa även medicinfrihet, medan en grupp i stället aldrig uppnår stabil anfallsfrihet trots flera läkemedel. Det har föreslagits vissa kriterier för att avgöra vilka patienter som har bäst prognos, men resultaten är inte entydiga. Anfallsbenägenheten kan också variera över tid, liksom fördelningen mellan anfallstyper (generaliserade tonisk-kloniska anfall, absenser och myoklona anfall). Helen Cross, Storbritannien, framhöll att för en del åldersrelaterade epilepsisyndrom, däribland benign barnepilepsi med centrotemporala spikes (BECTS) och absensepilepsi i barndomen, kan stabil remission faktiskt uppnås. Ett annat epidemiologiskt tema var epilepsi efter stroke, som ägnades flera presentationer och postrar. Stroke som drabbar hjärnbarken, omfattande strokesymtom, hjärnblödning och epileptiska anfall tidigt efter strokeinsjuknandet är riskfaktorer för epilepsi. Fler studier behövs för att belysa hur behandling av stroke, såsom statiner, påverkar risken för insjuknande i epilepsi.2,3 Stroke är den vanligaste orsaken till nyinsjuknande i epilepsi bland äldre. En intressant registerstudie presenterades av Tapani Keränen, Finland. Enligt denna studie är äldre enzyminducerande läkemedel som karbamazepin och fenytoin fortfarande vanliga som första behandling av epilepsi hos äldre. Det är vanligt med samsjuklighet och omfattande medicinering i denna grupp. Med hjälp av databasen SFINX kunde Keränen och kolleger påvisa kliniskt relevanta interaktioner hos hälften av dem som tog enzyminducerande läkemedel. De vanligaste interaktionerna var med kalciumblockerare, warfarin, statiner och psykosläkemedel som quetiapin och risperidon. Det finns alltså stor anledning att beakta risken för interaktioner när man sätter in epilepsiläkemedel till äldre.
