Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

NY SYN PÅ HUR HJÄRNAN UPPFATTAR BERÖRING – och möjliga kliniska applikationer

TEORETISK BAKGRUND
Grunden för studien var ett ifrågasättande av hur man hittills studerat hudens beröringskänsel. Fram tills nu har mycket av kunskapen kring hjärnans beröringssinne kretsat kring studier inspirerade av psykofysiken, där man har eftersökt detektionströsklar av olika slag. Ur en strikt forskningsmässig synpunkt har detta varit ett korrekt tillvägagångssätt, då det syftat till att minimera okontrollerbara källor till variabilitet i forskningsdata och det har också gett oss mycket information om beröringssinnets infrastruktur, dvs vilka komponenter vårt perifera nervsystemhar för att plocka upp känselintryck. Ett möjligt problem har dock varitatt den minimering av känselintrycksom använts i studierna har förlett tankenlite när det gäller frågan om hurhjärnan normalt bearbetar och representerarkänselintryck – fokus har i storutsträckning legat på att projicera fyndenfrån studier av enskilda sensoriskaafferenter även på hjärnans nervceller. Detta kan ses som en variant på effekterav typen ”som man frågar får mansvar”.
Men i ett teoretiskt arbete av vårfranska kollega V Hayward utreddes idetalj alla typer av information som kanuppstå vid olika typer av beröring.  En viktig egenskap som huden har är attden deformeras och dessa deformationerkan brytas ner i ett flertal olika komponentereller sensoriska dimensioner. De
sensoriska dimensionerna består av olikatyper av kraftvågor som vandrar genomhud och bindväv. Men det har inte  tidigare varit känt huruvida dessa sensordimensioner faktiskt var representerade i nervsystemet och hjärnan. Vår nya studie visar att de är rikligt representerade, att de troligtvis är ett resultat av samlad information från olika sensortyper i huden och möjligen också djupare vävnad, och att det mycket väl kan vara dessa som är byggstenarna i hur hjärnans bearbetning av beröringsinformation är organiserad. Resultaten har potentiellt också stora implikationer för hur vi ser på all representation av information i hjärnan, där kliniska applikationer kan ligga närmare än vi anat.

 

Läs hela artikeln

Rehabiliteringsmedicinska kliniken, Universitetssjukhuset i Linköping med en Teamkänsla som övervinner berg

En av Sveriges specialistkliniker inom rehabiliteringsmedicin med spjutspetskompetens för att ta hand om personer med hjärn- och ryggmärgsskador finns på Universitetssjukhuset i Linköping. Merparten av patienterna här på plan 18, vårdavdelning 55, har förvärvade hjärn- och ryggmärgsskador. Några kan ha råkat ut för en olycka och får efter en första tid på intensivvården ligga med sänkt medvetenhet på Rehabilitering med intermediärvård, RIMA, under ständig tillsyn av en undersköterska. Några patienter kan vara helt förlamade och förmår kanske bara att blinka med ena ögat medan andra har fler intakta kroppsfunktioner. Ändå har alla patienter en sak gemensamt: de har omfattande och sammansatta funktionsnedsättningar. Man kan ha mist kontroll över tarm och blåsa och förlorat sin känsel. Man kanske inte förmår sköta sin hygien, förflytta sig, klä på sig, ha samlag eller kommunicera. Att bli totalberoende av en hjälpande omgivning och få en decimerad integritet kan upplevas som det jobbigaste av allt. Livsdrömmen ligger i spillror.

 

Läs hela reportaget

Nationella riktlinjer för multipel skleros och Parkinsons sjukdom

Arbetet med de nationella riktlinjerna är ett regeringsuppdrag som ingår i satsningen på vården av kroniska sjukdomar. Publiceringen av remissversionen av riktlinjerna är planerad till februari 2016 och de slutgiltiga riktlinjerna ska publiceras i december 2016. I arbetet med att ta fram nationella riktlinjer knyter Socialstyrelsen till sig meriterade experter inom berörda områden. Tillsammans med Socialstyrelsens projektledare arbetar experterna med att avgränsa riktlinjearbetet. Det görs genom att definiera tillstånd eller problem där det finns behov av vägledning och koppla dessa till åtgärder, dvs tillstånds- och åtgärdspar.

Läs hela artikeln

Att åldras med ryggmärgsskada

Den förväntade livslängden för personer med ryggmärgsskada har förbättrats avsevärt under de senaste två decennierna och det finns i dag ett förhållandevis stort antal personer som är i både 70- och 80-årsåldern och som levt med ryggmärgsskadan i upp till 50 år. Livslängden varierar betydligt beroende på till exempel ryggmärgsskadans nivå och svårighetsgrad.1 Genom åren har bland annat Krause och Bozard2 redovisat resultat från longitudinella studier som genomförts för att identifiera förändringar över tid när det gäller livskvalitet hos personer med ryggmärgsskada under en 35-års period. Resultaten visar på så väl önskvärda (till exempel ökad tillfredsställelse med anställning/arbete) som icke önskvärda förändringar (minskad tillfredsställelse beträffande hälsa och delaktighet i sociala aktiviteter) över tid. Allt eftersom personer har börjat åldras med en ryggmärgsskada har forskning beskrivit olika sekundära medicinska komplikationer såsom exempelvis smärta, nytillkommen muskelsvaghet och fatigue hos dessa personer. Dessutom finns en ökad risk för denna grupp att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar, frakturer, trycksår och obstruktiv sömnapné.1,3,4 Vår litteraturgenomgång visade att tidigare forskning kring delaktighet i vardagliga aktiviteter framför allt har fokuserat på den initiala rehabiliteringen och de första åren efter ryggmärgsskadan. 5-7 Vi kunde inte finna några studier som fångade personernas egna berättelser kring hur delaktighet i vardagliga aktiviteter ser ut över en längre tid.

 

Läs hela artikeln

SVENSKA NEUROLOGIVECKAN – den nya mötesarenan inom svensk neurologi

Fortbildningsinsatser är helt avgörande om vi ska lyckas ta tillvara på de stora framsteg som sker inom neurologin. I sig är det förstås en självklarhet. Lika självklart som det faktum att det alltid går att hitta något som kan förbättras. Inom svensk neurologi finns utan tvekan ett stort engagemang i utbildningsfrågor. Neurologiska sällskap, föreningar och arbetsgrupper med olika ämnesinriktningar har succesivt vuxit fram under det senaste decenniet. Alldeles säkert en naturlig följd av den snabba kunskapsutvecklingen. I takt med att kunskapskraven ökar drivs frågor såsom behandlingsriktlinjer, vidareutbildning och utveckling av kvalitetsregister bäst inom respektive ämnesområde. Samtidigt blir behovet av samordning kring utbildningsinsatser större för att kunna tillgodose bred neurologisk kompetens över hela landet. Att skapa förutsättningar för samverkan inom fortbildningsområdet är en högprioriterad fråga för Svenska Neurologföreningen. Både för att knyta samman vår specialitet och för att verka för klinisk neurologisk excellens. Tiden är nu mogen för en ökad samverkan och det är viktigt att vi från professionens sida tar initiativet till vår egen fortbildning. Under det gångna året har Svenska Neurologföreningen och flera neurologiska sällskap och föreningar träffats för att arbeta med frågan. Vi kan nu med stolthet presentera en gemensam nysatsning: Svenska Neurologiveckan! Nu stundar en årligen återkommande fortbildningsvecka där de ämnesspecifika sällskapen och föreningarna tillsammans utformar programmet. På så sätt skapar vi möjligheten att under en vecka få en högkvalitativ uppdatering inom neurologins olika fält. Vår förhoppning är att det också blir en ny mötesplats som kan komma att präglas av diskussioner kring neurologins viktiga strategiska frågor. Tanken är att veckan ska anordnas på olika orter från år till år. En organisationskommitté har bildats med representanter från Svenska Neurologföreningen och dess ST-utskott samt från respektive ämnesinriktat sällskap/förening och den lokala arrangören, i år neurologkliniken vid Norrlands universitetssjukhus.

Vi vill hälsa alla varmt välkomna till den första Svenska Neurologiveckan som går av stapeln i Umeå 4–8 maj 2015.