Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Samband mellan epilepsi och autism

Samband mellan epilepsi och autism
Epilepsi är en av de vanligaste neurologiska sjukdomarna i världen. Varje år diagnostiseras 4500– 5000 barn och vuxna med epilepsi i Sverige. Trots detta har inte den ganska stora kognitiva och psykiatriska samsjukligheten blivit tillräckligt uppmärksammad. Studier har visat att omkring 30 procent av personer med epilepsi har kognitiva svårigheter som bland annat kan ge sig uttryck i nedstämdhet, uppmärksamhetssvikt, minnesproblem, inlärningssvårigheter, ångest och kommunikationssvårigheter. Som del av sin avhandling om komorbiditet vid epilepsi och neurologiska sjukdomar har Heléne Sundelin, barnneurolog och överläkare, Universitetssjukhuset i Linköping, gjort en studie om sambandet mellan epilepsi och autism, som presenteras i denna artikel.

I den nya definitionen av epilepsi krävs ett epileptiskt anfall och en bestående dysfunktion i hjärnan som ger en ökad risk för flera epileptiska anfall samt en association med neurobiologiska avvikelser, kognitiva, psykologiska och sociala konsekvenser.1 Beteckningen anfall används också för många andra händelser som är plötsliga och ofrivilliga inom medicinen. Anfall som är epileptiska är resultat av plötslig synkroniserad aktivitet i mer eller mindre stora delar av hjärnan och tar sig olika uttryck beroende på vilken funktion dessa delar av hjärnan har. Under anfallen förlorar personen med epilepsi kontrollen över sin kropp och medvetande i olika grad. Anfallen kan visa sig som till exempel frånvaroepisoder, ryckningar i en extremitet eller i medvetslöshet med ryckningar i hela kroppen. Personer med epilepsi lever med vissheten om att de plötsligt kan få ett anfall och kan inte påverka när, var eller hur det kommer att te sig. Studier har också visat att samsjuklighet är vanligt och kan vara både somatisk, psykiatrisk och neuropsykiatrisk.2 Ibland orsakar denna samsjuklighet mer lidande än epilepsin.

Läs hela artikeln som PDF

KI-seminarium på Världsparkinsondagen 2017

KI-seminarium på Världsparkinsondagen 2017
På Världsparkinsondagen den 11 april arrangerade Karolinska Institutet ett seminarium, med forskare från Karolinska Institutet, övriga Norden och USA. Här bidrar Örjan Skogar, överläkare, Parkinsonmottagningen, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, med ett referat.

”Recognizing 200 Years of Studies in Parkinson’s Disease” var titeln på Karolinska Institutets högtidlighållande att det i år är just 200 år sedan James Parkinson publicerade sin skrift ”An Essay on the Shaking Palsy”. Ett förnämligt program komponerat av professor Per Svenningsson och medarbetare från Institutionen för klinisk neurovetenskap presenterades inför ett drygt hundratal åhörare. Publiken bestod av såväl parkinsondrabbade, forskare och kliniker. Såväl historiska som dagsaktuella forskningsrön i arbetet med att lösa gåtorna runt sjukdomen kontrasterades mot reflexioner från företrädare för patientorganisationen. En utmaning i sig att fördela tiden mellan olika intresseområden utan att alltför mycket stanna i det historiska perspektiv som är upphovet till årets jubileum. Trots en dominerande teoretisk syntes av pågående forskning på KI och i Norden var inbjudna föreläsare från USA ett bevis för den globaliserade forskningsvärlden. Och även om inte alla åhörare kunde tillgodogöra sig varje del ger det säkert alla en stark känsla av ödmjukhet inför naturens komplexitet i de patofysiologiska och biologiska förloppen inom neurovetenskap.

Eleonor Högström, ordförande i Parkinson Stockholms styrelse, talade inledningsvis om vikten av att skaffa kunskap för att möta utmaningarna som drabbad och anhörig. Genom att vara en del i en patientorganisation i Sverige har man som medlem politikers öron och kan komma till tals. Detta gäller både frågor av ekonomisk natur som stöd till drabbade och vid framtagandet av nya behandlingsriktlinjer. Som en av de vanligaste neurodegenerativa sjukdomarna samlar organisationen inte mindre än 9.000 av landets drygt 20.000 drabbade. 400 frivilliga får organisationen att fungera i vardagen.

Läs hela referatet som PDF

Kliniska apotekare i vårdteam kan minska läkemedelsrelaterade problem

Kliniska apotekare i vårdteam kan minska läkemedelsrelaterade problem
Läkemedelsrelaterade problem är vanliga hos äldre, inte minst bland dem som har demens. Interventioner från kliniska apotekare i vårdteam kan minska risken för läkemedelsrelaterade återinläggningar hos patienter med kognitiv svikt. Detta visade en kontrollerad studie på patienter som varit inlagda på Norrlands universitetssjukhus och Skellefteå lasarett, skriver Maria Gustafsson, leg. apotekare, Norrlands universitetssjukhus.

Äldre har en ökad risk för läkemedelsbiverkningar och speciellt utsatta är äldre personer med demens, bland annat beroende på att de ofta har mer uttalade brister på vissa signalsubstanser som acetylkolin och dopamin i centrala nervsystemet. Samtidigt visar data på att förskrivningen av läkemedel hos våra äldre med demens är hög och ofta olämplig, till exempel visade en studie på hög förskrivning av antikolinerga läkemedel till denna patientgrupp.1 En annan studie pekar på att antipsykotiska läkemedel och övriga psykofarmaka är vanligt förekommande bland persouppmärksammat detta. Denna genomfördes på en geriatrisk klinisk vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge där 35 procent av inläggningar bedömdes vara orsakade av läkemedelsbiverkningar.3 Andra studier har visat liknande resultat.4 I en stor studie fann man att många av de läkemedelsrelaterade problem som krävt sjukhusinläggning har varit potentiellt förebyggbara.5 Felaktig läkemedelsanvändning orsakar inte bara lidande för patienten, utan kostar även samhället mycket pengar. Demenssjukdomar är vanligt bland äldre – i Sverige är antalet personer med demenssjukdom cirka 160.000 – och man ser en kontinuerlig ökning.6 Att läkemedelsförskrivningen till denna patientgrupp ej är optimal, att de är extra känsliga för biverkningar, samt att uppföljningen av behandlingen ofta ej genomförs på det sätt som är önskvärt, gör att personer med demens och minnesstörningar är speciellt utsatta för problem med läkemedel.

Läs hela artikeln som PDF

AD/PD™ 2017, Wien 29/3–2/4 – Referat, rekapitulation och reflektion

AD/PD™ 2017, Wien 29/3–2/4 – Referat, rekapitulation och reflektion
Vad gör 3.400 personer från vitt skilda länder med verksamhet inom klinik och forskning inom Alzheimers och Parkinsons sjukdom i Wien under ett par dagar i mars/april? Jo, man deltar i den 13:e internationella konferensen för Alzheimers och Parkinsons sjukdom i ett strålande soligt och sommarvarmt Wien, huvudstad i Österrike. Här är ett referat av Johan Lökk, professor och överläkare, Geriatriska Kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset.

Dessa AD/PD-kongresser tenderar ofta att ha en stark övervikt mot preklinisk forskning och experiment och mindre av klinik och ofta mer av Alzheimers än Parkinsons sjukdom. Såväl aktiva deltagare som utomstående personer kan notera att forskningen och utvecklingen inom dessa båda neurodegenerativa områdena är omfattande, men där det i den kliniska implikationen av resultaten föreligger en viss skillnad. Denna består i att det vid Alzheimers sjukdom tills i dag finns färre kliniskt farmakologiska möjligheter till terapi och symtomlindring i motsats till Parkinsons sjukdom, som har en tämligen omfattande palett av terapier. Däremot är markörerna och de diagnostiska verktygen för att sätta diagnos med olika typer av bildering och våta biomarkörer större vid Alzheimers än Parkinsons sjukdom. Ytterst är ju båda diagnoserna ett komplext pusselläggande med stor klinisk vikt. För ingen av sjukdomarna finns någon bromsande eller protektiv behandling än så länge, trots lovvärda och förhoppningsfulla studier. Denna gång valde jag att fokusera kring Parkinsons  sjukdom.

BETYDELSEN AV ICKE-MOTORISKA SYMTOM
En av de första föreläsningarna/symposierna inleddes av en föreläsare, initialt utan presentation eller namn, som hade påtagliga bekymmer med såväl att ta sig fram till podiet som störningar och överrörelser, vilket gjorde att auditoriet undrade hur detta skulle gå. Väl uppe på podiet harklade han sig och med inledande stackatoröst presenterade sig som ”Tommy med Parkinsons sjukdom”. Med slides och videopresentationer imponerade han genom en intressant och givande exposé av sin egen sjukdoms start, diagnos, behandling och förlopp som både var insiktsfull, gripande och rörande. Utöver de motoriska problemen beskrev han nogsamt de icke-motoriska symtomen som säkert kan vara igenkända bland de flesta parkinsonpatienter. Han beskrev sina största problem i ökande skala som: ”Tommy’s top ten threats”:

Läs hela artikeln som PDF

MDS Congress 2017, Vancouver

MDS Congress 2017, Vancouver
Kanadensiska Vancouver stod som värd för årets 21th International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders. Örjan Skogar, överläkare, Parkinsonmottagningen, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, bidrar här med en fyllig kongressrapport.

Vancouver, British Columbia, Canada. ”Far away”, men väl värt att besöka. Så kan man sammanfatta den gastkramande utsikten som mötte kongressdeltagarna på terrassen till Vancouver Convention Centre. Betagande vyer över snöklädda toppar på andra sidan ”Waterfront”. Med sina 15 grader i medeltemperatur behöver däremot ingen skandinav ha något att överraskas av. Med nedladdningsbar up-to-date-app för MDS 2017 med schedule och personlig schedule samt utvärderingar, hade man inget att frukta vad gäller missade insatser eller avcheckade ämnesområden. Sammanlagt 4.100 deltagare var registrerade på detta möte, definitivt ett ledande mötesforum för kollegor intresserade av movement disorders. MDS har numera ca 7.000medlemmar i världen, varav endast 51 i Sverige, varför man får vara lite stolt över den fina markeringen man erhöll på sitt halsband.

SYMTOMFLUKTUATIONER VID PARKINSONS SJUKDOM
Söndag klockan 08, lokal tid, inleddes kongressen med ”Treating Motor Complications of Parkinson’s Disease”. Bettina Debu, Frankrike och Oscar Gershanik, Argentina, presenterade fenomenologi, patofysiologi och behandlingsalternativen vid dessa klassiska komplikationssymtom vid Parkinsons sjukdom. Dyskinesikunskap kan sägas vara en egen entitet i sammanhanget. För patienten viktigt att förstå skillnad mellan dyskinesi och tremor (egen kommentar). Han-Joom Kim, MD, PhD och professor vid Department of Neurology and Movement Disorders Center vid Seoul National University redogjorde för de olika beskrivna formerna av dyskinesier vid Parkinsons sjukdom. Redan i slutet av 1980-talet beskrevs fenomen som ”superoff ” eller ”end-of-dose rebound worsening” liksom ”beginning of dose worsening”, båda tillstånden sannolikt beroende på sen stimulering av hämmande autoreceptorer vid låga koncentrationsnivåer av dopamin.

Läs hela referatet som PDF