Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny kunskap om ett eftersatt neurologiskt tillstånd

Ny kunskap om ett eftersatt neurologiskt tillstånd

ME/CFS (Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome) eller kroniskt trötthetssyndrom klassificerades som en neurologisk sjukdom 1969. För att öka kunskapen arrangerade Riksföreningen för ME-patienter (RME) en konferens om svårt sjuka ME/CFS patienter på Fazers restaurang & konferens i Stockholm den 19 oktober. Här följer ett referat av Sten Helmfrid, RME.

Tre internationellt kända profiler höll föreläsning: Dr Dan Peterson från Simmaron Research, USA; Professor Mady Hornig från Columbia University Medical Center, USA, och Professor Leonard Jason från DePaul University, USA. Programmet avslutades med att Lena Nilsson, områdeschef för Neurologiska rehabiliteringskliniken, presenterade den nya ME/CFS-enheten i Stora Sköndal. ME/CFS eller kroniskt trötthetssyndrom klassificeras sedan 1969 som en neurologisk sjukdom av Världshälsoorganisationen. Patienterna har en komplex uppsättning neurologiska, immunologiska och endokrina symtom, som uppträder i ett fluktuerande mönster med perioder av återfall och relativ förbättring. Etiologi och patogenes är okända. Sjukdomen är primärt endemisk, men den uppträder också i epidemisk form.

Läs hela referatet som PDF

Makar till personer med stroke upplever långsiktigt nedsatt hälsorelaterad livskvalitet

Stroke är en av våra stora folksjukdomar och är den somatiska sjukdom som kräver flest vårddygn på svenska sjukhus. Effektivare behandling innebär att fler räddas till livet och att andelen patienter med svårare motoriska restsymtom har minskat. Många med ”lindrig stroke” drabbas dock av ”dold” problematik i form av kognitiva funktionsnedsättningar och/eller hjärntrötthet och kan under lång tid vara i behov av stöd från sina anhöriga för att hantera vardag och sociala relationer.1 Strokepatienters behov av stöd i vardagen underskattas ofta genom den dolda problematiken, vilket medför att anhörigas insatser ofta sker i det tysta. I Sverige insjuknar årligen 25.000– 30.000 personer i stroke. Av dem som insjuknar är 20 procent i arbetsför ålder. Man ser generellt en minskande incidens, framför allt i högre åldrar, men bland yngre ses snarare en tendens till ökning.2 Av strokepatienter under 75 år bor 90 procent i eget hem, många med stöd från samhället och familjen. Av samhällets stöd dominerar den kommunala omsorgen men familjens insatser överstiger vida denna.3 Att stödja en närstående som insjuknat i stroke upplevs ofta som naturligt, men kan samtidigt vara omfattande och påverka övriga familjemedlemmars hälsa negativt.4 Strokesjukdomen medför ofta en komplex symtombild med fysiska, kognitiva och emotionella funktionsnedsättningar vilket kan ha avsevärda konsekvenser i vardagen för hela familjen med inverkan på deras hälsorelaterade livskvalitet.

Läs hela artikeln som PDF

Behandling av epilepsi med med djup hjärnstimulering

Behandling av epilepsi med med djup hjärnstimulering
Epilepsi är en av de vanligaste neurologiska sjukdomarna och drabbar 0,5–1 procent av befolkningen. De flesta personer med epilepsi svarar bra på behandling med läkemedel, men cirka en fjärdedel är så kallat medicinskt refraktära dvs. inga läkemedel leder till anfallsfrihet.1 För dessa personer kan annan behandling komma i fråga. Framför allt kirurgisk behandling med resektion av det område i hjärnan som genererar epileptiska anfall. Majoriteten av dessa ingrepp utgörs av tinninglobsresektioner som leder till långsiktig anfallsfrihet i mer än hälften av fallen.2 Den pre-operativa utredningen är omfattande och syftar till att identifiera anfallsgenererande område, samt att förvissa sig om att detta kan avlägsnas utan att det uppstår andra neurologiska skador. Ibland är detta inte möjligt, dvs. det går inte att identifiera något område; det kan finnas flera epileptogena områden eller risk föreligger för att man ska skada viktiga funktioner. Det är i dessa situationer som djup hjärnstimulering (DBS) kan övervägas.

Den vanligaste typen av epileptiska anfall som är medicinskt refraktära är fokala anfall med medvetandepåverkan. Dessa kan ha väldigt olika anfallssymtom och starta från flera olika ställen i hjärnan. Gemensamt är att de ofta sprider sig via väldefinierade nätverk såsom kortikostriatal-talamiska banor och det limbiska systemet.4 Genom elektrisk stimulering av noder i dessa system kan man modulera impulsflödet inklusive spridning av anfallsaktivitet.

Barnneurologi är ingen barnlek

Barnneurologi är ingen barnlek
Att arbeta som barnneurolog är bland det svåraste och mest tillfredsställande man kan göra. För att lyckas måste man vinna barnets förtroende. På Neuropediatriska kliniken på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna har personalen spetskompetens både inom epilepsi och lek.

Stolsryggar med Karlsson på taket och Pippi Långstrump. En nallebjörn här och ett lejon där. Ett antal lekfulla inslag på Neuropediatriska mottagningen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna tyder på att de 12 000 årliga patienterna är barn. Att inse det kan ha en avgörande betydelse, menar Ronny Wickström. Han är överläkare, sektionschef på Neuropediatriska kliniken och docent på Karolinska Institutet. I ett konferensrum lite längre bort, i samma korridor som kramdjuren, förklarar han varför. Rummet är avskalat, så när som på en papperslapp med tre värdeord på en anslagstavla: ”Medmänsklighet”, ”Ansvar” och ”Helhetssyn”.
– Barnhjärnan skiljer sig mycket från vuxenhjärnan, skillnaden är oerhört mycket större än exempelvis den mellan en vuxenlever och en barnlever. Det måste man ta hänsyn till både i bedömningen och behandlingen. Läkemedel som är bra mot epilepsi kan vara dåliga för barnets nervceller. Nervsystemet är inte färdigutvecklat förrän man är 25 år, säger Ronny Wickström.

Läs hela reportaget som PDF

Värdefulla diskussioner och möten med kollegor på Nätverksmöte om ALS

Redan för ett år sedan, strax efter sommaren 2014 träffades vi som skulle bli planeringsgruppen för första gången. Vi hade noga tänkt på att många yrkeskategorier skulle vara representerade och gruppen bestod därför av en läkare, en sjuksköterska, en arbetsterapeut, en sjukgymnast, en kurator och en andningssjukgymnast. Anmälningarna till nätverksmötet strömmade in och vi var snart uppe i 200 personer. Till slut fick vi börja tacka nej! Tänk vilket behov det finns att träffa likasinnad ALS-intresserad vårdpersonal spridda över hela Sverige. Delegaterna kom från Umeå, Gävle, Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Eskilstuna, Katrineholm, Västerås, Nyköping, Trollhättan, Borås, Halmstad, Växjö, Motala och Helsingborg. Det var läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, dietister, logopeder, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, andningssjukgymnaster, kuratorer, präster, diakoner och forskningssjuksköterskor. Morgonen började med ett välkomsttal av Magnus Andersson, neurologernas verksamhetschef vid Karolinska Universitetssjukhusen Huddinge och Solna. Han betonade glädjen över att se så många samlade med ett gemensamt intresse för ALS, så många olika yrkeskategorier, hur viktigt det är att knyta nätverk över landet och skapa tvärprofessionella team. Magnus blickade även in i framtiden och påpekade att det vi diskuterar på mötet kan ligga till grund för nationell forskning. Sedan var det dags för moderator Lars-Olof Ronnevi att presentera de två dagarnas program med olika teman.

Läs hela artikeln som PDF