Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom

Rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom
Många personer med Parkinsons sjukdom är rädda för att falla. Denna rädsla kan leda till att man undviker aktiviteter och får en försämrad livskvalitet. Rädslan i sig kan också öka risken för framtida fall. Stina Jonasson, sjukgymnast och biträdande forskare vid Lunds universitet, skriver här om sin avhandling där hon bland annat undersökt hur rädsla för att falla bland personer med Parkinsons sjukdom påverkar vardagen.

Man skulle kunna föreställa sig att rädsla för att falla skulle kunna vara gynnsamt för personer med försämrad balansförmåga. Rädslan kanske kan bidra till en ökad försiktighet och därmed en minskad förekomst av fall? Forskning visar dock på raka motsatsen: Personer med en stark rädsla för att falla löper större risk för att falla jämfört med de med mindre uttalad rädsla.1,2 Rädsla för att falla är alltså inget som skyddar individen. Ungefär 22 000 personer i Sverige lever med Parkinsons sjukdom.3 Postural instabilitet utgör ett av de klassiska symtomen, det vill säga svårigheter att bibehålla balansen i statiska och dynamiska positioner.4 Detta medför att personer med Parkinsons sjukdom faller betydligt oftare än åldersmatchade personer utan sjukdomen.4 En metaanalys har visat att ungefär 60 procent av alla med Parkinsons sjukdom faller varje år och ungefär 40 procent faller upprepade gånger varje år.5 Förutom detta är rädsla för att falla vanligt förekommande. Rädslan är främst utbredd bland personer som har fallit tidigare, men rapporteras även hos de som inte har fallit.6 Rädsla för att falla har definierats som en ”bestående bekymran för att falla som leder till undvikande av aktiviteter som individen fortfarande är kapabel att genomföra”.7 Denna rädsla kan få stora konsekvenser i vardagen. Utöver att öka risken för framtida fall1 kan rädslan även bidra till en stillasittande livsstil och en försämrad livskvalitet.8,9 Sammantaget gör detta rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom till en viktig aspekt att beakta, såväl för forskare som för kliniker och rehabiliteringsteam. Avhandlingen ”Fear of falling in persons with Parkinson’s disease” eller ”Rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom” försvarades vid Lunds universitet den 4 november 2016. Denna syftade bland annat till att utöka och fördjupa förståelsen av rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom. En ökad förståelse för vad rädsla för att falla är och vad det innebär för personer med Parkinsons sjukdom är väsentligt för att på sikt kunna utveckla effektiva metoder för att förebygga eller minska rädslan.

Läs hela artikeln som PDF

 

Nya stamcellsbehandlingar för PARKINSONS SJUKDOM

Nya stamcellsbehandlingar för PARKINSONS SJUKDOM
Under de senaste åren har forskningen inom stamcellsområdet resulterat i en allt större kunskap om hur man odlar och specialiserar stamceller. Siktet är nu inställt på att inleda de första kliniska studierna kring stamcellsterapi vid Parkinsons sjukdom inom några år. I denna artikel beskriver Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap och chef för forskargruppen utvecklings- och regenerativ neurobiologi, Lunds universitet, den forskning som ligger till grund för dagens optimism om att snart kunna erbjuda personer med Parkinsons sjukdom denna behandling.

Parkinsons sjukdom är en vanlig neurodegenerativ sjukdom som påverkar uppskattningsvis 10 miljoner människor världen över. Bara i Sverige diagnostiseras ungefär en av hundra personer över 60 år med Parkinsons sjukdom. Sjukdomen är i de flest fall inte ärftlig och man vet inte riktigt varför vissa individer drabbas. Däremot vet man att sjukdomen leder till en progressiv förlust av en viss typ av celler i hjärnan, de dopaminproducerande nervcellerna. Dessa celler finns djupt inne i hjärnan i substantia nigra och sänder därifrån utskott till en del av hjärnan som kallas striatum, där de frisätter signalsubstansen dopamin. Dopaminet är viktigt för att vi ska kunna röra oss på ett korrekt sätt. Vid Parkinsons sjukdom leder därför bristen på dopamin till symtom såsom stelhet, sämre rörelseförmåga och skakningar. Med hjälp av läkemedel som ökar dopaminhalten i hjärnan brukar man återfå förmågan att röra sig normalt igen. Med rätt medicin kan man leva ungefär som vanligt under många år, men på sikt blir det svårare och svårare att hitta en jämn och bra dos av dopaminersättande medicin. Den livslånga behandling som krävs leder också på sikt till olika typer av biverkningar.

UTVECKLING MOT CELLTERAPI
Sverige har länge legat i forskningsfronten gällande dopamin och nya behandlingar för Parkinsons sjukdom. År 2000 fick Arvid Carlsson Nobelpriset i medicin för sin upptäckt av dopamin och under 1990-talet utförde ett forskarteam lett av Anders Björklund och Olle Lindvall (båda professorer vid Lunds universitet) revolutionerande transplantationer av nervceller från foster till parkinsonpatienter. Cellerna hämtades från de delar i fosterhjärnan där dopamincellerna utvecklas och tanken var att ersätta de skadade nervcellerna med friska dopaminproducerande nervceller. På så sätt skulle man kunna slippa dopaminersättande medicin och de biverkningar dessa på sikt resulterar i. Sedan dessa banbrytande studier i Lund har många liknande transplantationer skett över hela världen. Resultatet har varierat, men en del av patienterna har fått en god och långvarig effekt av sitt transplantat. Just nu pågår en ny EUfinansierad klinisk studie som heter TransEuro (www.transeuro. org.uk), där patienter transplanteras i Lund och Cambridge. Även i TransEuro-studien transplanterar man dopaminceller från fostervävnad. Målet med  denna nya studie är att bättre förstå hur man kan få så många patienter som möjligt att uppnå en god effekt av sitt transplantat. Samtidigt banar studien väg för nya stamcellsbaserad behandlingar. Detta är viktigt då det framför allt är tillgången på fosterceller som gör att denna typ av behandling endast är tillgänglig för ett fåtal patienter. För att möjliggöra en standardbehandling tillgänglig för många patienter, är det därför absolut nödvändigt att utveckla en metod för att ta fram en obegränsad mängd dopaminceller som kan användas vid transplantationer världen över. För detta vänder man sig till stamceller.

Läs hela artikeln som PDF

Neurologin i Halmstad vilar på samarbete – inom och utom sjukhusets väggar

Neurologin i Halmstad vilar på samarbete – inom och utom sjukhusets väggar
Neurologin i Halmstad behöver ständigt ha blicken riktad utåt. Kollegor finns i Varberg och Kungsbacka, eftersom Hallands sjukhus finns i alla tre städerna. Dessutom skickas patienter till såväl Lund som Göteborg, och så tillhör Halland två olika sjukvårdsregioner. Resultatet blir mängder av samarbeten, och en och annan utmaning.

Neurologimottagningen i Halmstad håller på att växa ur kostymen. Överläkare Peter Thomasson Sommer pekar på en vägg med fotografier: På det äldsta fotot en enda man, sjukhusets första neurolog, på sin tid ensam på avdelningen. På det nyaste fotot mer än ett dussin anställda – och då är det ändå åtta år gammalt. Sedan dess har personalen vuxit ännu mer. Sedan neurologimottagningen fick sina nuvarande lokaler i samband med en renovering 1989, har dessutom behoven förändrats radikalt. Framför allt har dagvårdsbehandlingarna tillkommit. Snart kommer mottagningen att byta våning med en annan avdelning, för att få mer plats.
– Förr fanns det inte så mycket att göra åt neurologiska sjukdomar. Neurologi var en diagnostisk specialitet. Numera har det blivit en mer terapeutisk. I dag kan vi till exempel nästintill bota många MS-patienter, säger överläkaren innan han visar vägen till personalmatsalen där det serveras ärtsoppa och pannkakor, eftersom det är torsdag. Totalt gjordes förra året 640 dagvårdsbehandlingar på neurologimottagningen i Halmstad. Utöver MS-vården finns det bland annat ett team för motorneuronsjukdomar som ALS, och ett team för vården av parkinsonpatienter. Grunden i parkinsonteamet utgörs av en patientansvarig neurolog och en specialiserad sjuksköterska, som oftast träffar patienten gemensamt. Därefter följer sjuksköterskan upp och ger råd angående det som beslutats vid besöket. Patienten får också träffa fysioterapeut och arbetsterapeut, och remitteras vidare till logoped, kurator eller psykolog vid behov. De sköterskor som ingår i teamen vittnar om att patienterna uppskattar systemet. De känner sig trygga, de behöver inte berätta sin sjukdomshistoria om och om igen, utan vet att hela teamet har kunskap om just deras sjukdom. Om problem eller frågor uppstår kan patienter eller anhöriga vända sig till vem som helst i teamet, så får de rätt hjälp.

Läs hela artikeln som PDF

International conference on Thrombosis and Embolism 17-18 november Stockholm

International conference on Thrombosis and Embolism 17-18 november Stockholm
Berzelius symposium nr 93 International conference on Thrombosis and Embolism arrangerades i Stockholm av Svenska Läkarsällskapet i samarbete med Karolinska institutet. Här är ett referat av Anna Stenborg, överläkare internmedicin, Akademiska sjukhuset, Uppsala, samt Stroke Aleris Bollnäs.

Det är inte ofta förunnat att kunna ta en tågresa på mindre än en timme till en konferens med internationella auktoriteter och ett program som är så värdefullt för klinikens vardag. Och att i kontrast till vardagen, få vistas i Läkarsällskapets vackra lokaler.

ÄRFTLIGHET VID VENÖS TROMBOEMBOLISM
Efter en kort inledning av Md. Shahidul Islam, initiativtagare till konferensen och huvudansvarig, äntrade Bengt Zöller från Lund podiet för att reda ut epidemiologin rörande familjär ansamling av venös tromboembolism (djup ventrombos och lungemboli). Det visar sig nämligen att även vid grundlig utredning efter venös tromboembolism är det bara 5–10 procent av patienter som har en specifik betydande trombofili. Å andra sidan kan det finnas viktig information om patientens ärftliga risk i anamnesen, med andra ord finns sjukdomen i familj/släkt? Denna riskfaktor beskrivs med termen familjär relativ risk och dess ärftlighetsmönstret skiljer sig påtagligt från singel-gen-ärftlighet som ju nedärvs med dominant eller recessivt mönster. Familjär relativ risk är exempelvis större ju fler släktingar som är drabbade och med svårare variant av sjukdomen. Just för venös tromboembolism verkar familjär relativ risk ha stor betydelse. En person som har två helsyskon som drabbats av venös tromboembolism har ca 50 gånger ökad risk att själv drabbas. För bröstcancer är riskökningen ”bara” 2,4 gånger för den som har två drabbade helsyskon. Dr Zöller gick även igenom den data som visar att det verkligen rör sig om i huvudsak en genetiskt ärftlig riskökning snarare än miljöorsakad.

Läs hela artikeln som PDF

Är vaskulär sjukdom orsaken till Idiopatisk normaltryckshydrocefalus?

Är vaskulär sjukdom orsaken till Idiopatisk normaltryckshydrocefalus?
Idiopatisk normaltryckshydrocefalus (INPH) är en behandlingsbar demenssjukdom, som troligen är både underdiagnostiserad och underbehandlad. Det har nu visat sig att vaskulära riskfaktorer är vanligare hos INPH-patienter jämfört med normalpopulationen. Hanna Israelsson Larsen, MD, PhD, Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap, Umeå universitet, beskriver här sin av handling som nyligen publicerats i Neurology.

Idiopatisk normaltryckshydrocefalus (INPH) anses vara den enda neurokirurgiskt behandlingsbara demenssjukdomen. Behandlingen är insättande av en shunt som dränerar cerebrospinalvätska från ventriklarna, oftast ner till buken. Den klassiska symtomtriaden vid INPH (gång- och balanssvårigheter, kognitiv svikt och urininkontinens) förbättras i 60–80 procent av fallen av shuntning.1 En nylig översiktsartikel rapporterar en internationell prevalens på 1,3 procent bland äldre (över 65 år). Incidensen ligger på 0,12 procent, medan shuntkirurgi bara har en incidens på 0,002 procent.2 I Sveriges äldsta befolkning (över 80 år) har prevalensen rapporterats vara upp till 6 procent.3 Det innebär sammantaget att INPH troligtvis är både gravt underdiagnostiserat och underbehandlat.

VANLIGT MED VASKULÄR KOMORBIDITET
Orsaken till INPH är okänd men troligtvis multifaktoriell.4 Traditionellt är INPH sedd som en sjukdom som orsakas av störningar i likvorcirkulationen, men på senare tid har det har förts fram hypoteser att den bakomliggande orsaken skulle kunna vara vaskulär sjukdom, i kombination med en störning i likvordynamiken (se figur 1).4-6 Cerebrovaskulär sjukdom (både stor- och småkärlssjukdom) vid INPH är mycket vanligt. Vitsubstansförändringar är några av de vanligaste radiologiska bifynden vid en INPH-diagnos och vaskulär demens är en av de viktigaste differentialdiagnoserna. 5 Om vaskulära processer kan bevisas vara involverade i uppkomst och progress av INPH, innebär det att det hypotetiskt sett skulle kunna vara möjligt att använda livsstilsinterventioner och farmakologisk terapi som icke-invasiv tilläggsbehandling av INPH, förutom shuntkirurgi. Det skulle dessutom kunna ge ett behandlingsalternativ till de INPH-patienter som av olika anledningar inte kan shuntas.

Läs hela artikeln som PDF