Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Seglivade förställningar gav epileptiker yrkesförbud

Seglivade förställningar gav epileptiker yrkesförbud

För femtio år sedan, år 1969, slopades äktenskapshinder för epileptiker som antogs ha en ärftlig epilepsi i Sverige. Den medicinska utvecklingen med nya möjligheter till bland annat diagnostik som hade skett under 1900-talet kom äntligen att få genomslag i politiska beslut. Men trots den ökade kunskapen och riksdagsbeslutet levde fortfarande gamla föreställningar mot epileptiker kvar i samhället, något som inte minst visade sig när det gäller möjligheter för personer med epilepsi att kunna få en anställning. I denna artikel av historikern Johanna Ringarp får vi en tillbakablick kring hur samhällets syn på epilepsi förändrats.

I ett pågående forskningsprojekt Sjukdom som samhällsfara. Epilepsi i Sverige 1930-2000 undersöker två forskare epilepsins historia i Sverige under 1900-talet.1 I fokus står de förändringar som skedde i synen på epilepsi – från särställning till en neurologisk diagnos bland andra – och vilka faktorer som har varit av betydelse för utvecklingen. I denna artikel belyses de fördomar som fanns mot epileptiker under 1900-talet genom ett fall med en kvinnlig barnsköterska som under 1970-talet fick yrkesförbud.

EN FARA FÖR BARNEN
Den 29 januari 1975 fanns i Aftonbladet en artikel med rubriken ”Är hon farlig för barnen?”. I artikeln beskrivs hur en 26-årig kvinna – som vi kan kalla Stina – direkt efter sin utbildning till barnsköterska hade fått arbete på ett daghem i Stockholm stad. Stina var glad, det var i hård konkurrens som hon hade kommit in på och sedan tagit examen på barnsköterskeskolan. Hon hade, trots sjukdomen, varit hoppfull för framtiden då hon trots sin epilepsi först hade kommit in på utbildningen och därefter direkt fått ett arbete. Så hände det ofattbara som gjorde att hennes liv slogs i spillror. En tjänsteman från staden ringde upp henne och sa: ”(V)i har hört att du har epilepsi, därför måste du sluta redan den här veckan. Du är farlig för barnen”.2

Yrkesförbudet som Stina råkade ut för handlade om att man vid anställning vid fast statlig och kommunal tjänst behövde vara fullt frisk. Denna bestämmelse varade ända fram till 1985. I det friskintyg som både den sökande och en läkare behövde sammanställa fanns bland annat en fråga om kategorin nerv- och sinnessjukdom, till vilken epilepsi ansågs tillhöra med. Utifrån denna bestämmelse ansågs det troligen att man som lärare eller barnskötare kunde utgöra en fara, för vad skulle hända med barnen om läraren eller barnskötaren fick ett anfall under arbetstid? Att Stina från början hade varit öppen med sin sjukdom, och skickat med intyg vid ansökning till barnsköterskeskolan, eller att hon hade klarat av utbildningen, var enligt artikeln i Aftonbladet inget godtagbart argument för att få behålla arbetet. Inte heller att barnskötare var ett bristyrke var ett skäl för att ha fortsatt anställning. ”En epileptiker kan inte vara ansvarig för barn”, var svaret hon fick. Istället blev hon anvisad en arbetsmarknadskurs för kontorister. Stina frågade sig då, varför hade hon för det första kommit in på utbildningen om hon sedan inte fick arbeta med barn? Och vad var det som gjorde att epileptiker passade för vissa yrken men inte för andra?

MEDICINSKA FORSKNINGEN HADE GÅTT FRAMÅT
Händelsen med Stina skedde alltså på 1970-talet, det vill säga efter det att äktenskapsförbudet för epileptiker hade hävts. Dessa båda hinder knyter dock an till varandra. I samband med att en förnyad äktenskapsbalk diskuterades under 1960-talet, väcktes ett hopp inom Riksförbundet för svensk epileptikervård att även andra särbehandlande åtgärder mot epileptiker skulle slopas. I sitt yttrande över den statliga offentliga utredningen om äktenskapsrätt skrev förbundet att äktenskapsförbudet för epileptikerna visade att 1915 års idéer som tog fasta på ”rashygieniska synpunkter” fanns kvar i Sverige på 1960-talet. Och detta trots att den medicinska forskningen hade gått framåt sedan dess. Förbundet menade också att frågan om upplysningsplikten för epileptiker borde tas bort.3 Just forskningens framsteg och bättre mediciner var två parametrar som man inom Riksförbundet för svensk epileptikervård ofta hänvisade till i sitt medlemsblad för att visa på att utvecklingen gick framåt och att det förhoppningsvis snart skulle kunna vara möjligt för epileptiker att leva ett liv som alla andra. När styrelsen på sitt möte i december 1968 kunde meddela att propositionen skulle behandlas i riksdagen den 12 december, var glädjen följaktligen stor. Riksdagen biföll propositionen och epilepsi var därefter inte längre något hinder för äktenskap.

Läs hela artikeln

Bengt Winblad – Spindeln i Alzheimerforskningens nät

Bengt Winblad – Spindeln i Alzheimerforskningens nät

I slutet av augusti tillkännagavs att Bengt Winblad får ”2019 European Grand Prix for Research” av La Fondation pour la Recherche sur Alzheimer. Han benämner priset som en av karriärens höjdpunkter – och det är en mycket innehållsrik karriär han har att plocka från. Intensivt fokus på forskning och klinik sedan början av 1970-talet, har gjort honom internationellt erkänd.

Yrkesvalet beskriver Bengt som en slump. Livet bestod mest av fotboll och ishockey, när det var dags att välja inriktning på de högre studierna.
– Jag visste inte vad jag skulle bli och umgicks med tre vänner som alla sa att de tänkte studera till läkare. Så då gjorde jag det också, förklarar Bengt Winblad. Den första delen av utbildningen gick han i Wien, därefter tog han sin läkarexamen i Umeå 1971. Raskt vidare till doktorandstudier där valet av område skedde efter noga övervägande.
– Det var ett strategiskt beslut utifrån vilket område som hade tunga kliniska behov. Valet föll på geriatriken även om jag kunde se behov inom andra områden som stroke. Sedan 1981 är han professor i geriatrik. Även om Bengt menar att slumpen många gånger avgjort, är det också tack vare förmågan att agera strategiskt som han lyckats sätta geriatriken i fokus.
– Om sjukhusledningen ville ha ett möte hörde jag alltid efter hur många de skulle vara. Sedan såg jag till att ta med mig en fler från min klinik. Det fick till resultat att ”Oj, vad många de är där på geriatriken”. Så småningom ledde jag åtta avdelningar på Huddinge sjukhus från att ha startat med en avdelning 10 år tidigare.

Hälsoekonomin har alltid funnits med som underlag till Bengts vägval för klinikerna. Tillsammans med kollegor som är duktiga på att göra dessa beräkningar, tog han fram siffror för att övertyga ledningen att följa hans idéer. Det strategiska tänkandet har också bidragit till läkemedelsutveckling inom Alzheimers sjukdom och inte minst att starta upp och leda många samarbeten. Samarbeten som inte bara satt geriatriken på kartan, i Sverige och internationellt. De har också fört forskningen på området längre fram än vad den varit annars.
– European Alzheimer Disease Consortium var jag med om att initiera och har lett konsortiet i 19 år. Det har varit oerhört värdefullt för forskningen på området i Europa. Hittills har vi haft möten i 38 olika städer. Hoppas att det lever kvar nu när jag lämnar ledarpositionen. Dessutom har han varit med och startat vad som i dag är världens största kongress inom Alzheimer, AAIC (Alzheimer’s Association International Conferences).

JAKTEN PÅ EFFEKTIVA LÄKEMEDEL GÅR VIDARE
Det talas om en kommande epidemi inom Alzheimers sjukdom och antalet personer som insjuknar stiger för varje år. Bengt har i allra högsta grad varit med och drivit på läkemedelsutvecklingen. Han minns när han började inom geriatriken att det inte fanns mycket i läkemedelsväg att erbjuda patienterna. Utvecklingen gick därefter framåt och han var med och tog fram den första generationens läkemedel mot Alzheimer, bland andra Memantine. Men fler alternativ behövs och det är här Bengt lägger sitt forskningsfokus i dag. Han håller ett högt tempo i sitt laboratorium som i dag finns i helt nya lokaler på Karolinska Universitetssjukhusets område i Solna. Bengt har haft sin bas i Stockholm sedan 1987, då representanter för Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet ringde och ville värva honom från Umeå.
– Jag var lite chockad när jag kom till Huddinge. Det var ju bara ett sjukhus medan miljön i Umeå såg helt annorlunda ut rent akademiskt. Umeå var också en stad som underlättade familjelivet, då det var nära till allt.

Läs hela artikeln

Det brinner i hjärnan!

Det brinner i hjärnan!
Jakten på gnistan för att förhindra utvecklingen av Alzheimers sjukdom

Vid Alzheimers sjukdom ansamlas bland annat amyloida plack utanför nervcellerna. När vårt medfödda immunförsvar upptäcker placket aktiveras hjärnans immunrespons. I denna mekanism verkar proteinet galectin- 3-proteinet spela en stor roll. Kan inhibering av galectin-3 vara en ny behandling av Alzheimers sjukdom? Det är en fråga som Tomas Deierborg, docent vid Lunds universitet, hoppas finna svaret på.

För några årtionden sedan trodde man att hjärnan bestod av nervceller och att dessa satt ihop med hjälp av stödjeceller, så kallade gliaceller, som i princip var som ett ”lim” för att hålla ihop nervcellerna (glia härrör från grekiskan, jfr eng glue). Nu vet vi att dessa gliaceller har en viktig funktion för att hjärnan skall fungera och att dessa celler är delaktiga i utvecklingen av flera av hjärnans sjukdomar.1 På mitt laboratorium, Experimentell Neuroinflammation, studerar vi framför allt de minsta av dessa gliaceller som heter mikroglia och som motsvarar makrofager i andra delar av kroppen. Hjärnans mikrogliaceller är en del av immunförsvaret som finns i hjärnan och reagerar därför kraftigt vid till exempel infektioner och kan ge upphov till inflammation i hjärnan, det vill säga neuroinflammation. Trots att de är hjärnans minsta celler, har det visat sig att just dessa celler tros vara avgörande för utvecklingen av Alzheimers sjukdom.2 Hur kan vi då veta att dessa celler spelar en viktig roll för utveckling av Alzheimers sjukdom? Genom att studera arvsmassan hos patienter med Alzheimers sjukdom och jämföra med friska personer har forskare visat att förändringar av gener kopplade till just mikrogliaceller ger ökad risk att drabbas av denna demenssjukdom.3,4

Vid Alzheimers sjukdom, som är vår vanligaste demenssjukdom, bildas så kallade plack av beta-amyloid. Dessa plack/proteinaggregat av beta-amyloid liknar märkligt nog ämnen som bakterier kan bilda. Det är därför inte så konstigt att om dessa plack bildar strukturer som påminner om bakterier, så är det naturligt att mikrogliaceller reagerar kraftigt då de upptäcker dessa plack och skapar inflammation i hjärnan som är skadlig. Med andra ord jobbar många forskare efter hypotesen om att inflammation i hjärnan kan bidra till att Alzheimers sjukdom utvecklas. Hur gör vi då för att stoppa denna inflammation och mildra/bota Alzheimers sjukdom? På labbet har vi tidigare sett att ett ämne som de här mikrogliacellerna bildar, galectin-3, kan påverka hjärnskada. Vi har tidigare visat att vid stroke bildas detta ämne specifikt av mikrogliaceller i det skadade området och binder in till en receptor som är central vid inflammation (TLR4, vars upptäckt belönades med Nobelpriset 2011).5 Om vi tog bort galectin-3 blev hjärnskadan mindre och vi kunde se att galectin-3 bildades av de mikrogliaceller som är kraftigt inflammatoriskt aktiva. Med andra ord de allra farligaste och mest destruktiva mikrogliacellerna bildade detta ämne.

Läs hela artikeln

Nya insikter om hur neuroner genereras i hippocampus

Nya insikter om hur neuroner genereras i hippocampus

Astrocyter i hippocampus reglerar nybildning av hjärnceller i hippocampus, bland annat via sin kommunikation med neurala stamceller. Nyligen har forskare vid Göteborgs universitet i samarbete med forskare i Finland, Kanada och Slovenien identifierat nanofilament-proteinet nestin som en ny viktig faktor för regleringen av denna kommunikation.1 Integreringen av nya neuroner i hippocampus nervbanor kan påverka stabiliteten av etablerade minnesbilder men samtidigt också underlätta etablerandet av nya minnesbilder. Doktor Ulrika Wilhelmsson och professor Milos Pekny beskriver här hur minne och inlärning relaterar till mängden nytillkomna neuroner, och hur det påverkas av proteinet nestin i astrocyter.

Nybildning av neuroner är starkt begränsad i den vuxna hjärnan, men i några neurogena områden, framför allt hippocampus, bildas nya neuroner kontinuerligt livet ut från neurala stamceller i vävnaden.2 I hippocampus finns stamcellerna i subgranulära zonen av gyrus dentatus där de delar på sig och bildar progenitorceller som vidare genererar dotterceller som mognar ut till neuroner. Processen från celldelning till en mogen neuron som är integrerad med fullt utväxta dendriter och axoner tar ungefär en månad hos möss, men i primater kan det ta 6 månader eller längre. De nybildade, ännu ej helt mogna neuronerna har fullt utvuxna dendriter och axon med synapser, men innan de mognar ut helt har de en annorlunda signalering jämfört med de befintliga neuronerna i gyrus dentatus. De omogna neuronerna har nämligen en lägre tröskel för att aktiveras av elektriska impulser och signalerar starkare till andra neuroner.

Rådande konsensus inom forskningsfältet är att de omogna neuronerna i hippocampus är viktiga för minne och inlärning genom att bidra till en bättre separering av spatialt eller temporalt snarlika minnesbilder. Detta sker via en feedback-inhibering, det vill säga deras signalering leder till att färre mogna neuroner i gyrus dentatus aktiveras av en specifik minnesbild och att de ej aktiveras av en annan liknande minnesbild.3 Dock kan en hög neurogenes med många omogna neuroner också leda till att tidigare minnesbilder trängs bort till förmån för etablerandet av nya minnesbilder, något som i forskningsfältet kallas för kognitiv flexibilitet.4,5 Sammantaget kan mängden nybildade ännu ej mogna neuroner i hippocampus påverka hur väl vi kan skilja på snarlika minnesbilder, men också hur tidigare minnen trängs bort till förmån för etablerandet av nya.

NESTIN OCH NYBILDNING AV NEURONER
Nanofilamentproteinet nestin uttrycks i många typer av odifferentierade celler, det vill säga stamceller och pluripotenta celler under tidiga utvecklingsstadier. Därför har nestin länge används som en markör för att identifiera odifferentierade celler i vävnadssnitt och i cellodlingar. För att kunna studera funktionen av nestin vid embryonal utveckling, skapade professor Nagys forskargrupp i Toronto transgena möss som saknar nestin. Deras studier visade att avsaknad av nestin inte hade någon betydelse för utvecklingen av musembryon till vuxna möss.6 I den vuxna friska hjärnan uttrycks nestin framförallt i neurala stamceller som finns i de neurogena områdena i hippocampus och vid de laterala ventriklarna, men nestin uttrycks också av en del astrocyter i hippocampus. Astrocyter finns i alla delar av CNS och är i antal den dominerande celltypen i människans hjärna.

Deras primära funktioner är att förse neuronerna med en optimal miljö och att forma neuronernas nätverk genom att styra nybildningen av synapser och reglera styrkan hos befintliga synapser. Vår forskargrupp vid Göteborgs universitet fokuserar på astrocyters funktion vid regeneration och plasticitet i den vuxna hjärnan och vi har använt de transgena mössen som saknar nestin för att ta reda på om nestin har någon funktion vid neurogenes i den vuxna hjärnan. För att utvärdera hur neurogenesen påverkades av avsaknaden av nestin följde vi nybildningen av neuroner från neurala stamceller. Vi spårade nybildade celler genom att injicera vuxna möss med en tymidinanalog (BrdU) som inkorporeras i DNA-strängen vid celldelning, för att sedan detektera dessa celler och deras dotterceller på vävnadsnitt med hjälp av immunohistokemisk infärgning. Sex veckor efter injektioner med BrdU jämförde vi antalet celler som innehöll BrdU och uttryckte proteinmarkörer för neuroner (NeuN och calbindin) i hippocampus på vävnadsnitt från kontrollmöss och från möss utan nestin [Bild 1]. Det visade sig att möss utan nestin hade 60 procent fler nybildade neuroner i hippocampus jämfört med kontrollmössen.

Läs hela artikeln

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Att erbjuda dansträning som ett komplement till den sjukvård som redan erbjuds personer med Parkinsons sjukdom, vore en förhållandevis billig, och samtidigt lustfylld metod som är helt fri från biverkningar. Det konstaterar Åsa Elowson, leg fysioterapeut, som genomfört en studie av dansträning för personer med Parkinsons sjukdom. Läs mer i denna artikel.

Parkinsons sjukdom är en kronisk, progredierande neurologisk sjukdom. I Sverige finns omkring 22.000 personer med Parkinsons sjukdom och varje år insjuknar cirka 2.000 personer. Utmärkande för sjukdomen är skakningar (tremor), förminskade och långsamma rörelser (hypokinesi/bradykinesi), stelhet (rigiditet) och nedsatt balans (postural instabilitet). De icke-motoriska symtom som ofta förekommer är oro, depression, apati, fatigue, sömnstörningar och förstoppning. Även kognitiva funktioner kan vara påverkade vid Parkinsons sjukdom, såsom minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Det finns flera studier som visar att ångest/ oro är vanligt hos personer som diagnostiserats med Parkinsons sjukdom. Oro/ångest ses som ett av de vanligaste icke-motoriska symtomen. Det är vanligare hos denna patientgrupp såväl i jämförelse med den övriga befolkningen som med andra personer som har kroniska sjukdomar. Personer med Parkinsons sjukdom måste även hantera de psykosociala aspekterna som kronisk sjukdom medför, såsom social isolering och att bli allt mer identifierad med sin sjukdom. Orsaken till sjukdomen är att dopaminsystemet långsamt försämras på grund av att de nervceller som tillverkar dopamin sakta bryts ned. Vanligaste behandlingen för personer med Parkinsons sjukdom är levodopa som syftar till att öka dopaminhalten i hjärnan, vilket hjälper till att kontrollera symtomen. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom, men i stort är könsfördelningen rätt jämn och den vanligaste debutåldern är 55 till 60 år.

FYSIOTERAPI FÖR PERSONER MED PARKINSONS SJUKDOM
Enligt svenska riktlinjer för fysioterapi vid Parkinsons sjukdom inriktar sig fysioterapi på att bibehålla och förbättra aktivitetsförmågan vad gäller förflyttningar, balans, gång, fysisk aktivitet och fall.1 Den träning som utförs är i huvudsak: styrketräning, konditionsträning, gång- och balansträning, förflyttningsträning där ”cueing” ingår, samt fallpreventiv träning. Cueing är en metod som syftar till att hitta strategier för att personen ska kunna släppa på eller gå runt låsningar i framför allt ben och fötter vid gång, så kallat frysning-fenomen. Icke-motoriska symtom, bland annat oro/ångest och depression, har ofta en nyckelroll vad gäller livskvalitet hos personer med Parkinsons sjukdom. Beträffande behandlingsmetoder vid icke-motoriska symtom, har det tidigare konstaterats att fysisk aktivitet har inverkan på dessa symtom.2 I de europeiska riktlinjerna för fysioterapi vid Parkinsons
sjukdom finns både dans och tai chi med som behandling.

DANS
Dans är ett konstnärligt uttryck, vilket innebär att det är mer än bara fysisk aktivitet. Varje rörelse har en mening och det konstnärliga uttrycket och det estetiska i dansen har stort värde. I dansträningen är det bland annat rörelse, rytm, röst, lekfullhet, styrka och mjukhet som övas, både var och en för sig och/eller flera tillsammans.3 I improviserad dans är varje person medskapare till sin rörelse, vilket ger en kreativ och konstnärlig dimension som fördjupar upplevelsen av rörelsen.4 Dansare har kunskapen om hur kroppsrörelse kombineras med känslor och tankar för att skapa en upplevelse av nuet och att med dansen utveckla balans, styrka och taktkänsla. I dansträningen gör var och en sin rörelse och uttrycker sig med kroppen i samvaro med andra.5 Att dansa betyder att ta kommandot över kroppen och över situationen.

Dans omfattar såväl motoriska, kulturella, sociala, emotionella som estetiska aspekter. Dans kan bygga identitet och självförtroende genom att den ger en form åt inre bilder/tankar och känslor, som kanske inte kunnat uttryckas med ord.4 Dessutom är dans något som sker i en gemenskap med andra personer. Dans i grupp kan locka individer ur isolering av den anledningen att det skapas sociala och känslomässiga band, samtidigt som känslor av välbefinnande väcks genom att interagera med andra. Exempel på processer som sätts i gång i kroppen med dansen är att:
• kroppsminnen bearbetas
• personen får kontroll över kroppen och därmed över situationen
• autonom reglering (parasympatikus aktiveras och sympatikus lugnas ned)
• personen speglas genom den kroppsliga rörelsen
• det sker ett uppbrott från mental fokus och i stället sker en förankring i det kroppsliga
• det kan ske en kroppskontakt och beröring med andra personer
• lust och rörelseglädje uppstår
• det sker en samstämmighet mellan kroppens inre och yttre verklighet
• psykologiska processer aktiveras
• dansaren påbörjar ett uttryck och utforskande av känslor genom kroppsspråket
• det pågår ett uttryck av kroppsliga förnimmelser och känslor bakom ord.4

Läs hela artikeln