Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Immunologin bakom MS

Immunologin bakom MS
Tisdag 11 september, kl 12.00-13.00

Clas Malmeström, Överläkare Neurologi/Klinisk Immunologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

För mer information klicka här

Seizures and Stroke 2019

Seizures and Stroke 2019

1st international congress on epilepsy in cerebrovascular disease

Cerebrovascular disease is one of the most common causes of epilepsy and a frequently encountered comorbidity in epilepsy practice. Recent studies have demonstrated that poststroke epilepsy (PSE) is common and associated with an increased risk of death. Seizures can also be the first manifestation of cerebrovascular disease. The last years have seen a surge in research on PSE, with advances in prediction, prevention, epidemiology, and treatment. Nonetheless, many issues remain unsolved. The congress will gather experts in the field for scientific discussions and state-of-the art updates on management of seizures in the context of cerebrovascular disease.

Datum: 20-22 February 2019
Plats: Gothenburg
Venue: Wallenberg conference centre

More info

Kognitiv medicin – fokus på exekutiv funktionsnedsättning

Svensk Förening för Kognitiv Medicins 6:e nationella konferens handlar om exekutiv funktionsnedsättning
Tid:
29 november 2018, 09:30 – 16:30
Plats: Föreläsningssal IVAN ÖSTHOLM 1737, Medicinaregatan 13, 413 90 Göteborg
Kostnad:  1600kr för medlemmar. 2300kr för icke medlemmar
Anmälan till:  [email protected]

Mer information och program

Nationella lärandemål i neurologi: Från neurofobi till neurofili

Nationella lärandemål i neurologi: Från neurofobi till neurofili
Stora framsteg har gjorts inom neurologin. Det ställer ökade krav på grundläggande neurologisk kompetens hos alla kliniskt verksamma läkare både nyutexaminerade och mer erfarna inom alla kliniska specialiteter. För att förbereda kommande generationer av läkare på denna utveckling behöver undervisningen i neurologi stärkas redan under läkarnas grundutbildning. Ansvariga för grundutbildningen inom neurologi vid landets sju universitet har arbetat fram nationella lärandemål, som stöd för läkarstudenter.

Neurologins framtid är ljus och lovande. Det sker en kontinuerlig utveckling inom den vetenskapliga kartläggningen av nervsystemet och dess funktioner. Inom det kliniska området ser vi terapeutiska landvinningar som för bara ett par decennier sedan föreföll omöjliga att realisera. Framstegen innebär stora landvinningar inom teori, diagnostik och behandling och kommande generationer av neurologer kan förutspås få en spännande yrkesbana. De flesta subspecialiteter inom neurologi kan i dag erbjuda patienterna ett betydligt bättre omhändertagande och förbättrad överlevnad och prognos jämfört med tidigare. Inte minst eftersom rätt diagnos och behandling måste ske innan det är för sent, får neurologi en allt mer central betydelse för de flesta medicinska och paramedicinska yrkesutbildningar. För den framtida läkaren gäller det att kunna känna igen och initiera omhändertagande av patienter med neurologiska tillstånd, oavsett var i vården läkare och patient befinner sig. Utebliven eller fördröjd diagnos och behandling kan få ödesdigra och livslånga funktionsnedsättningar som följd. Redan i dag noteras inte sällan att läkare med läkarexamen för mer än 5–10 år sedan och nu verksamma inom andra specialiteter än neurologi, många gånger saknar tillräcklig kunskap om de nya möjligheter som finns tillgängliga för att hjälpa patienter med neurologiska risker eller symtom. Det finns således ökade krav på grundläggande neurologisk kompetens hos alla kliniskt verksamma läkare både nyutexaminerade och mer erfarna inom alla kliniska specialiteter.

EN ALLT MER KOMPLEX SPECIALITET
För att förbereda kommande generationer av läkare på denna utveckling behöver undervisningen i neurologi stärkas redan under läkarnas grundutbildning. Av historiska skäl, från tiden när neurologi huvudsakligen var en diagnostisk verksamhet med få terapeutiska vapen, har neurologi på flera universitet ägnats begränsad uppmärksamhet under läkarnas grundutbildning. Studenter har under flera år påpekat problemet med den underdimensionerade utbildningen i neurologi och önskat en utökning av kurslängden,1 inte minst eftersom neurologi brukar uppfattas som ett av läkarutbildningens ”svåraste” ämnen. Neurologins komplexitet tillsammans med den korta kurslängden har gett upphov till uttrycket ”neurophobia” bland läkarstudenter.2 I en studie av 457 medicinstudenter och unga läkare beskrevs neurologi (med statistisk signifikans på p<0,001) som ”the most difficult subject overall” i jämförelse med sex andra ämnen (kardiologi, gastroenterologi, lungmedicin, endokrinologi, reumatologi och geriatrik).3 En annan studie har funnit liknande resultat.4 En förklaring som gavs i Flanagans studie till varför neurologi uppfattas som svårt var otillräcklig neurologiutbildning och begränsad möjlighet för studenterna att träffa neurologiskt sjuka patienter. Den enkla, lösningen som deltagarna i studien föreslog var ”simply to provide more of it”. En engelsk studie med ”general practioners” (GPs) visade att dessa bedömde neurologi som ”the most difficult medical speciality” och det kunskapsområde de hade mindre kunskap och mindre trygghet att handha jämfört med andra medicinska specialiteter.5

Eftersom kunskapsmassan inom neurologin ökar i snabb takt har vi som ansvariga för grundutbildningen i neurologi vid de sju universiteten i Sverige försökt lyfta fram de grundläggande delar av neurologiska kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som alla läkare med patientkontakt behöver behärska. För att underlätta för läkarstudenterna att hitta kärnpunkterna i neurologiutbildningen runt om på svenska universitet sammanställdes ett nationellt ”Core Curriculum” i neurologi för snart 15 år sedan. Detta dokument presenterades i Läkartidningen6 och har använts och uppskattats av många studenter runt om i Sverige. I takt med neurologins utveckling har vi funnit det angeläget att uppdatera dokumentet vid upprepade tillfällen under de gångna åren.

Läs hela artikeln som PDF

 

Blodmarkörer för hjärnskada påvisar nervcellspåverkan vid kirurgi och anestesi

Blodmarkörer för hjärnskada påvisar nervcellspåverkan vid kirurgi och anestesi
Under de senaste åren har stora framsteg gjorts avseende högkänsliga mätmetoder för proteinkvantifiering i kroppsvätskor. Två nyckelmarkörer för nervcellsskada kan nu mätas i vanliga blodprover. Henrik Zetterberg, professor i neurokemi, Göteborgs universitet och University College London, samt klinisk kemist vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, berättar här om nya resultat som indikerar att vanlig generell anestesi kan leda till nervcells påverkan eller till och med nervcellsskada.

Neurofilament och tau är strukturella proteiner i nervcellsutskott. Det finns tre olika former av neurofilament som brukar kallas light (NFL), medium (NFM) och heavy (NFH), beroende på hur de vandrar i polyakrylamidgeler. Tau kodas av en gen, men alternativ mRNA-splitsning ger 6 olika isoformer och det finns även en hel del fragment och på andra sätt modifierade former av proteinet. Med hjälp av vanlig enzymelinked immunosorbent assay (ELISA) har vi sedan många år kunnat mäta NFL och total tau (alla tau-isoformer) i ryggvätska. Höga koncentrationer talar för att nervcellsutskott faller sönder. Vid akut nervcellskada får man en snabb ökning av koncentrationerna (inom några dagar) i ryggvätska och sedan normaliseras de över veckor (tau) till några månader (neurofilament). Vid neurodegenerativa tillstånd är markörerna ökade och indikerar sjukdomsintensitet. Höga koncentrationer talar för snabb progress, låga talar för ett mindre aggressivt sjukdomsförlopp. Det finns även intressanta skillnader i hur dessa proteiner uttrycks i hjärnvävnad. Grovkalibriga axoner förefaller särskilt rika på NFL medan tunna, icke-myeliniserade axoner (de man typiskt ser i grå substans) innehåller mycket tau.

MYCKET KÄNSLIG MÄTMETOD
De senaste 5 åren har vi arbetat intensivt med en teknik som kallas Single molecule array (Simoa) på vårt laboratorium. Grundprincipen liknar ELISA; man har en capture-antikropp som fångar in analyten och en detektionsantikropp som binder till en annan del av analyten och är märkt med något som går att mäta. I Simoa används beta-galaktosidas som omvandlar ett substrat till en fluorescerande produkt som kan mätas. Tricket med Simoa är att capture-antikroppen är konjugerad till små magnetiska kulor. Efter inkubering av tre komponenter (capture-antikroppskonjugerade kulor, själva provet och detektionsantikropp med enzym) drar en magnet ner kulorna i mikrobrunnar (rastret av mikrobrunnar ser ut lite som ett kinesiskt schackbräde i miniatyr). En mikrobrunn har en volym på 50 femtoliter vilket är endast lite större än voly men av en kula. Efter tillsats av substratet för enzymet sluts mikrobrunnarna med en oljefilm, varefter man filmar hur individuella brunnar börjar lysa om antigen med detektionsantikropp och enzym finns närvarande. Analyten kan mätas både digitalt (man räknar brunnnar med lysande kulor dividerat med det totala antalet brunnar med kulor, både lysande och icke-lysande) men även analogt (hur mycket en individuell brunn lyser). På så vis kan man få en signal som kan översättas till ett ”average enzyme per bead”-nummer. Upplägget med den i mikrobrunnar ”kompartmentaliserade” detektionsreaktionen gör alltså att man kan räkna individuella molekyler, vilket gör metoden mycket känslig.

Läs hela artikeln som PDF