Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Återinsättning av trombocythämmare efter spontan intrakraniell blödning? RESTART ger oss (nästan) hela svaret

Återinsättning av trombocythämmare efter spontan intrakraniell blödning? RESTART ger oss (nästan) hela svaret

Återinsättning av trombocythämmare efter en spontan intrakraniell blödning ökar inte risken för en ny blödning jämfört med att avstå. Tvärtom. Återinsättning verkar till och med minska risken för framtida blödningar. Det är det oväntade resultatet av RESTART-studien som presenterades på den europeiska strokekongressen ESOC i Milano, maj 2019. I denna artikel sammanfattas RESTART av Erik Lundström, överläkare vid Akademiska sjukhuset. Pågående studier (RESTART-Fr och STATICH) kommer sannolikt att kunna ge oss ett definitivt svar på denna viktiga kliniska fråga.

Antitrombotiska läkemedel är en av grundbehandlingarna vid ischemisk hjärtsjukdom och stroke. Drygt 40 procent av patienterna som drabbas av en intrakraniell blödning står på dessa läkemedel vid insjuknandet.1 Den svåra frågan man som kliniker ställs inför är om man vågar återinsätta ett läkemedel som kan orsaka blödningar,2,3 eller om man ska avstå och samtidigt öka risken för ischemisk stroke eller hjärtinfarkt.4 Konsensus för hur man ska agera saknas.

Observationsstudier anger att risken för blödning eller propp är lika stor, ungefär 2–3 procent per år för vardera intrakraniell blödning och tromboembolisk sjukdom.5,6 Men vi vet att resultat från observationsstudier inte ger oss hela sanningen. Bästa bevisen får vi från randomiserade kontrollerade studier.

Därför är RESTART (The REstart or STop Antithrombotics Randomised Trial)7 viktig. Studien presenterades på den europeiska strokekongressen i år och är den första multicenterstudien som jämför återinsättning av trombocythämmare med att avstå återinsättning efter en spontan intrakraniell blödning. Studien inkluderade 537 patienter vid 122 sjukhus i Storbritannien [Tabell 1]. Patienter som randomiserades till återinsättning av antiaggregantia hade proportionellt (men inte statistiskt) färre intrakraniella blödningar (justerat hazard ratio 0,51 {95% konfidensintervall 0,25–1,03}; p=0,060), färre större blödningar och samma antal ocklusiva kärlhändelser, jämfört med individer som inte återinsattes på antiaggregantia [Tabell 2].

Läs hela artikeln

Trötthet efter traumatisk skallskada

Trötthet efter traumatisk skallskada

Trötthet efter skallskada är ett vanligt symtom som påverkar patienternas vardag. Hittills har det varit svårt att hitta sätt att objektivt mäta denna trötthet. Vid Umeå universitet har man nu studerat funktionell magnetresonanstomografi, vilket gav lovande resultat. Läs mer i denna artikel av psykolog och medicine doktor Nils Berginström.

Trötthet är ett av de vanligaste symtomen efter traumatisk skallskada (eng. traumatic brain injury; TBI). Om-kring 70 procent av patienterna med bestående besvär efter TBI lider av trötthet,1 vilket är avsevärt mer än de ca 10–20 procent av normalpopulationen som lider av kliniskt signifikant trötthet.2
Trötthet är ett vanligt symtom i de flesta neurologiska grupper, såsom vid Parkinsons sjukdom, multipel skleros och stroke.Tröttheten som dessa patienter upplever är ofta svår att förstå, både för patienterna själv och för människor runt om-kring dem. Den beskrivs som en extrem uttröttbarhet som kan uppkomma plötsligt, ibland utan förvarning då den kan triggas av rätt basala mentala aktiviteter, men också av många sinnesintryck, vilket kan ta sig i uttryck av ljud- och ljuskänslighet. Vila kan ha bra effekt, men ofta krävs längre och mer frekvent vila än normalt; om man gått över gränsen för vad man orkar med kan man behöva vila i dagar, eller till och med i veckor. Då många av dessa patienter saknar synliga bevis på sin hjärnskada, kan det vara svårt för andra att förstå hur handikappande denna trötthet kan vara. Tröttheten påverkar patienterna förmåga att ta del av vardagliga aktiviteter, begränsar den kognitiva förmågan, ger affektiva besvär, samt påverkar arbetsförmågan och möjlighet att ta del av rehabilitativa insatser.

Det är dock inte bara patienter och anhöriga som brottas med att förstå denna trötthet. Även inom det vetenskapliga fältet har det varit svårt att enas om en gemensam definition och det har varit svårt att hitta sätt att objektivt mäta denna trötthet. I ett försök att definiera trötthet vid neurologiska sjukdomar föreslår Kluger et al3 att man bör skilja på egen-upplevd trötthet (fatigue) och uttröttbarhet definierat som en försämring i prestation över tid vid utförande av mentala el-ler fysiska uppgifter (fatigability). Då det hos patienter med skallskada främst berör mental trötthet, kan fatigability mätas med neuropsykologiska tester. Den egenupplevda tröttheten har dock varit svårare att fånga, trots att det kanske är den som påverkar patienterna mest i deras vardag. Det finns i dag över 30 självskattningsformulär på trötthet, men det finns ingen ”gold standard” för utvärdering av trötthet efter skallskada.4 Ett problem med att mäta trötthet på detta sätt är skalornas subjektiva natur, vilket blir ett särskilt problem i grupper med patienter som kan ha begränsningar i självinsikt, såsom vid skallskada. I en tid med större krav på objektiva mått gällande funktions- och förmågenedsättningar, krävs andra sätt att mäta trötthet efter skallskada.

Läs hela artikeln

 

EAN 2019, Oslo 30 juni-2 juli – Brains are expensive

EAN 2019, Oslo 30 juni-2 juli – Brains are expensive

Vid EAN 2019, the European Academy of Neurologys femte kongress i Oslo i juni/juli, diskuterades många aspekter som är relevanta för neurologer och andra specialister. Kongressens huvudtema var ”Neuroinflammation – Vetenskap. Synergier. Lösningar”. Här är en sammanfattning av Dorota Religa, överläkare, Karolinska Universitets -sjukhuset

14 neurologi i sverige nr 3 – 19ReferatDet är inte mig som ni har förväntat er, sade som öpp-ningsord före detta EAN-presidenten den tyske professorn Gunther Deuschl. Tyvärr har nuvarande president professor Franz Fazekas från Graz, Österrike, mest känt från Fazekas-skalan som används vid MRI-beskrivningar av hjärnan, drabbats av en akut sjukdom och går nu igenom rehabilitering. Hela publiken, som bestod av nästan 6.000 deltagare, skickade en varm hälsning genom en livlig applåd till professor Fazekas. Vi skickar dessa hälsningar för att uppmuntra Franz i sin rehabilitering, sade professor Deuschl. Däremot var nästa talare den som alla förväntat sig att se. Det var Norges egen Nobelpristagare, professor Edvard Moser, Norwegian University of Science and Technology, Trondheim. Professor Moser tog oss med på en fascinerande resa genom sin forskning kring hjärnans så kallade gridceller, även kallade rutnätsceller, som finns i hippocampus och entorinala cortex. Gridcellerna som professor Moser upptäck-te 2005 bildar hjärnans eget GPS-system och skapar regel-bundna sexkantiga mönster som täcker vår rumsliga miljö och ger information om avstånd och riktningar.

Vid Alzheimers sjukdom drabbas hippocampus och entorinala cortex tidigt vilket förklarar att patienterna tidigt tappar orienteringsförmågan.Under kongressen försökte man visa hur neuroinflammation är kopplad till majoriteten av neurologiska sjukdomar. Förutom klassiska neurologiska sjukdomar såsom multipel skleros anses nu inflammatoriska processer vara involverade i etiopatologin av sjukdomar som tidigare ansetts vara ”icke-inflammatoriska”, inklusive Alzheimers sjukdom, amyotrofisk lateral skleros (ALS), rörelsestörningar, stroke, migrän och epilepsi. Den berömde neurovetenskapsprofessorn Bart De Strooper höll den prestigefyllda ”Brain Prize Lecture”. Där beskrev professor De Strooper att vi behöver tackla neuroinflammation flera år, kanske 20–30 år, innan den sena fasen av sjukdomen, till exempel demens. Han jämför ofta Alzhei-mers sjukdom med cancer, där det är mycket viktigt att be-handla tidigt, ej i den sena metastatiska fasen, för att kunna se spektakulära effekter. Han beskrev att det finns cirka 1.000 genpolymorfismer som formar unika mönster för risk att in-sjukna i Alzheimers sjukdom och snart kommer man veta redan vid födelsen vilken risk för sjukdomen man bär.Några kollegor kommenterade att unga människor inte ska bära oro inför framtiden och kanske matematiska kunskaper att begripa sannolikheten för sjukdomen är låga och kommer att kräva mycket förklaring från läkarna. Samtidigt visade man en tabell som visar progress för neurologiska åkommor som tidigare inte kunde behandlas så framgångsrikt.

Läs hela referatet

American Academy of Neurologi Annual Meeting

American Academy of Neurologi Annual Meeting

Amerikanska neurologföreningens årliga konferens, AAN, hölls den 3–10 maj i Philadelphia. Konferensen är allmänneurologisk och utbudet av intressanta föreläsningar och mini-kurser kan verka överväldigande. Johan Zelano, specialistläkare och docent, fanns på plats och bidrar med detta referat.

Inför avresa fanns möjlighet att göra ett diagnostiskt test online, vars utfall resulterade i förslag på föreläsningar man borde besöka. Vissa anpassningar behövdes eftersom systemet ibland föreslog liknande sessioner på olika dagar, men det var ändå en rolig detalj som underlättade planeringen. I det gigantiska konferenscentret inleddes föreläsningarna klockan sju varje morgon. En imponerande starttid för amerikanerna – mindre så för oss européer som vid det laget redan varit uppe några timmar. AAN borde kanske fundera över om starttiden är lite för ambitiös, deltagarantalet på vissa morgonkurser var lågt. Standardformatet är två timmar långa sessioner, vilket kanske är i längsta laget. Men kvaliteten på anförandena var genomgående hög och nivån perfekt anpassad för den allmänt intresserade neurologen. Ett genomgående tema var svårigheter med en ökande mängd diagnostiska testdata. På en kurs om sömnsjukdomar hade panelen märkt en stor ökning av remisser med frågor om tolkning av MSLT-resultat, vilket är mycket svårt om patienten tar CNS-aktiva läkemedel eller om det saknas aktivitetsmätning. Budskapet inskärptes att testet bara ska utföras vid optimala betingelser, efter-som man tyckte sig se en ökning av felaktiga narkolepsidiagnoser. De flesta kurser hade också subspecialitetsövergripande innehåll, vilket gjorde att åhöraren nästan alltid fick något ut av dem. På en annan sömnföreläsning diskuterades exempel vikten av att ”alltid” misstänka sömnapnésyndrom. Studier har visat förbättring av såväl migrän som epilepsi om detta behandlas.

Flera muskelsjukdomskurser var bra, men möjligen något överlastade med ta-beller med mutationer och bilder på cellmembranproteiner. Fältet förefaller avancera punktmutation för punktmutation. Ett underhållande föredrag handlade dock om basal utredning av misstänkt muskelsjukdom. På amerikanskt manér var denna ganska extensiv och MR verkade användas på samma sätt som vi tar anamnes och mäter CK i Sverige. Man fick därtill en rolig inblick i regionala skillnader i USA. Föreläsaren berättade hur hon efter flytt från Boston till Kalifornien häpnat över mängden 70-åriga män som kom till hennes mottagning med klagomål över att de bara kunde springa 30–40 miles (cirka 5–6 mil) per vecka. I dessa fall – nog ovanliga i Sverige – fann hon MR användbart som screeningmetod. Dess-utom var det bra som underlag i diskussion med patienten om att förändringen nog inte berodde på sjukdom. AgeingAthelete Syndrome kanske är något att lägga på minnet.

Läs hela referatet

 

Neurologiveckan 2019

Neurologiveckan 2019

Årets Neurologivecka anordnades av Neurologisektionen vid Skånes universitets-sjukhus, som omfattar den neurologi ska verksamheten vid universitetssjukhusen i Lund och Malmö. Kongressen ägde rum på Scandic Triangeln mitt i Malmö, där den för övrigt hölls även vid Svenska Neurolog-föreningens vårmöte 2004. Ett fullspäckat program för neurologer, omvårdnads- och rehabiliteringspersonal samt vårdadministratörer, goda kommunikationsmöjligheter, en spännande stad och möjligheten till en vår-vecka i Skåne, bidrog säkert till det största deltagandet någonsin för Neurologiveckan med totalt mer än 500 deltagare.

Måndag 13/5
Veckan startade för ST-läkarna inom neurologi med en heldagsutbildning om sömnrubbningar. Temat valdes gemen-samt via ST-utskottet och blev mycket uppskattad då det saknas en systematisk utbildning inom området. Anne-Marie Landtblom, Akademiska sjukhuset, var kursansvarig under dagen och gjorde en bra sammanfattning av olika sömnsjukdomar. Lillemor Jansson, specialiserad sömnsjuksköterska Uppsala, visade hur Narkolepsiregistret är uppbyggt och hur patienter med narkolepsi följs upp i Uppsala. Agneta Markström, Sömnenheten i Uppsala, presenterade viktig information om sömnens funktioner, sömnfysiologi och sömnutredningar. En intressant koppling gjordes till ökad trötthet vid stroke och vid obstruktivt sömnapné-syndrom. En kort presentation gjordes för kännedom om ”Delayed Sleep Phase Syndrome” som är karakteristisk för tonåringar och kan skapa allvarliga komplikationer i form av depressivitet och ökad suicidalitet.

ReferatLena Leissner, Universitetssjukhuset i Örebro, pratade med entusiasm om insomnier och hypersomnier, vikten av att utesluta depression vid ökad sömnighet samt riktade be-handlingsstrategier för patienterna. Tillsammans med Agneta Markström gjordes en omfattande presentation om ”Restless Legs Syndrome, Periodic Limb Movements och Rem Sleep Behaviour Disorder”, vanliga sömnstörningar vid Parkinsons sjukdom.Attila Szakacs, Barnkliniken i Halmstad, presenterade sina forskningsresultat kring narkolepsi hos barn och sam-bandet med Pandemrix-vaccinationen som visade en signifikant högre incidens av narkolepsi i perioden efter vaccinering. Dessa patienter har bevisad högre prevalens av psykiatrisk komorbiditet och kognitiva svårigheter. Dagen avslutades med en rolig och sportig gruppaktivitet på Laserdome och en god middag med libanesisk buffé.

Tisdag 14/ 5
På tisdagen inleddes huvudprogrammet på kongressen där de olika specialistsällskapen inom svensk neurologi ansvarar för program om aktuella teman inom sina respektive områ-den. Först ut var ANS och SNEMA, efter att Svenska neurologföreningens ordförande, Shala Berntsson, och sektions-chef Christer Nilsson, Skånes universitetssjukhus, hade hälsat välkomna. Dagen avslutades med en uppskattad välkomstreception, på restaurangen Grand Öl och Mat i en gammal industrilokal mitt i den klassiska stadsdelen Möllevången i Malmö, där det bjöds på både mat, umgänge, tal och musik.

Läs hela referatet