Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

SYNAPTOTAGMIN 13 verkar nervskyddande i ALS och spinal muskelatrofi

SYNAPTOTAGMIN 13 verkar nervskyddande i ALS och spinal muskelatrofi

I sjukdomarna amyotrofisk lateral skleros (ALS) och spinal muskelatrofi är det de motoriska nervcellerna (motorneuron) som styr all vår skelettmuskulatur som förloras, vilket leder till en dödlig förlamning. Dock är inte alla motorneuron lika känsliga för de patologiska processerna i dessa allvarliga sjukdomar. De okulomotoriska motorneuronen som styr ögats muskulatur är av okänd anledning mycket motståndskraftiga. Nu har forskare vid Karolinska Institutet och Universitet i Milano i detalj studerat dessa nervceller för att förstå de bakomliggande orsakerna för deras motståndskraft och har sedan använt denna kunskap för att skydda känsliga nervceller. De identifierade en gen, Synaptotagmin 13 (SYT13), med hög aktivitet i okulomotoriska motorneuron, och som kan användas för att skydda känsliga nervceller från nedbrytning. Genterapiexperiment i musmodeller av dessa sjukdomar visade lovande resultat med förlängd livslängd hos djuren. Eva Hedlund, docent och forskningsledare, ger här en bakgrund till studien.

MOTORNEURONSJUKDOMAR – DERAS ÄRFTLIGHET OCH GENTERAPI
Amyotrofisk lateral skleros (ALS) och spinal muskelatrofi (SMA) är dödliga sjukdomar som kännetecknas av en progressiv förlust av nervceller, så kallade motorneuron, vilka
styr all skelettmuskulatur i kroppen. När motorneuronen dör förtvinar musklerna och patienterna blir således först försvagade och därefter förlamade. Det finns i dagsläget inga effektiva terapier för ALS. I cirka 10 procent av alla ALS-fall är sjukdomen tydligt nedärvd och här vet man nu ofta den genetiska orsaken till sjukdomen. Det betyder att man kommer kunna utveckla genterapier där man i de flesta fall försöker att slå ner den sjukdomsorsakande genen. Men i 90 procent av fallen är sjukdomen inte tydligt nedärvd och här vet vi oftast inte varför man får sjukdomen och det finns inte heller några tydliga genetiska mål. Det innebär att det finns ett mycket stort behov av att hitta behandlingsformer som hjälper ALS-patienter oavsett
sjukdomsorsak. Spinal muskelatrofi är en så kallad monogenetisk sjukdom som orsakas av mutationer i en enda gen, den så kallade survival motor neuron 1 (SMN1) genen. Här godkändes nyligen nya behandlingar som är riktade just mot SMN1 och vilka har gett mycket lovande resultat.1 Dock varierar de gynnsamma effekterna beroende på tidpunkt för behandling och sjukdomens svårighetsgrad. Det finns därför ett behov av nya kompletterande behandlingar.

Läs hela artikeln

Fosforylerat tau och totalt tau i cerebrospinalvätska vid Alzheimers sjukdom

Fosforylerat tau och totalt tau i cerebrospinalvätska vid Alzheimers sjukdom

Forskare vid Skånes universitetssjukhus (Verksamhetsenhet Minnessjukdomar i Malmö) har studerat vilket samband som finns mellan biomarkörer i cerebrospinalvätska och behandlingsrespons och progressionshastighet i Alzheimers sjukdom. Läs mer om resultaten i denna artikel av Carina Wattmo, doktor i medicinsk vetenskap och statistiker vid Enheten för klinisk minnesforskning, Lunds universitet.

Den patologiska processen i Alzheimers sjukdom börjar troligtvis årtionden före symptomen uppenbarar sig och den kliniska diagnosen ställs. Hos patienter med Alzheimers sjukdom är nivån av amyloid-β1-42 (Aβ42) vanligtvis lägre och nivåerna av total-tau (T-tau) och fosforylerat tau (P-tau) högre i cerebrospinalvätskan än hos friska äldre personer. 1 Gränsvärdena i likvoranalyserna skiljer emellertid mellan olika studier och de prediktiva värdena är för låga för att diagnostisera Alzheimers sjukdom endast med biomarkörer i cerebrospinalvätska. Flera tidigare publikationer har visat att nivåerna av T-tau och P-tau blir patologiska senare under förloppet av Alzheimers sjukdom jämfört med Aβ42,2 och att T-tau har starkare samband med kognitiv förmåga än Aβ42,3 men det finns en stor variation i nivåerna av biomarkörer hos individerna. I vissa långtidsstudier har höga nivåer av T-tau och P-tau i cerebrospinalvätska
varit relaterade till snabbare kognitiv försämring,4 medan andra alzheimerstudier inte påvisade några samband mellan biomarkörer och kognitiv status. 5

Endast två tidigare studier har undersökt eventuella samband mellan biomarkörer i cerebrospinalvätska och instrumentella (men inte basala) aktiviteter i dagliga livet (ADL), och resultaten var motsägande.6,7 Varierande samband mellan apolipoprotein E (APOE) genotyp, biomarkörer och prognos av Alzheimers sjukdom har också rapporterats. 8,9

Läs hela artikeln

Belastade sjukhus ger sämre vård för strokedrabbad

Belastade sjukhus ger sämre vård för strokedrabbad

Stroke är en allvarlig sjukdom som kan få svåra konsekvenser för den som drabbats. Effektiv behandling finns, men en rad olika omständigheter bidrar till att resultaten påverkas. Detta har David Darehed, ST-läkare i Neurologi på Sunderby sjukhus, utforskat i sin doktorsavhandling vid Umeå universitet.

Akut stroke är en av våra folksjukdomar där cirka 86 procent består av ischemisk stroke (ICD-10 I63) och 13 procent av hjärnblödning (ICD-10 I61).1 Stroke är en allvarlig sjukdom där 17 procent av alla drabbade har avlidit inom 3 månader, och 16 procent har blivit hjälpberoende (av de som tidigare klarade sig själva).1 Totalt är det nästan en tredjedel som antingen avlidit eller är hjälpberoende efter 3 månader. Den individuella risken att drabbas av stroke beror dels på icke-modifierbara faktorer, såsom ålder, kön och genetik, dels på modifierbara faktorer inkluderande livsstilsfaktorer (inaktivitet, kost, rökning, alkohol, vikt och psykosociala faktorer) och läkemedelsbehandling (hypertoni, blodfetter, diabetes och hjärtsjukdom).2 Även om preventionen har blivit bättre och antalet stroke över tid har minskat i Sverige, så kan risken aldrig helt elimineras och fortfarande drabbas cirka 25.000 personer årligen. Som tur är finns det effektiva behandlingar, men dessa ställer stora krav på sjukvårdens organisation för att fungera optimalt.

STROKEENHET
En väsentlig del i behandlingen vid akut stroke är vård på en så kallad strokeenhet, vilket har visats ge minskad dödlighet, ökad funktionsnivå samt minskat behov av institutionsvård efter stroke.3 En strokeenhet definieras som en ”organiserad slutenvårdsenhet som helt eller nästintill helt och hållet tar hand om patienter med stroke och som består av ett multidisciplinärt team speciellt kunniga om strokevård”.4 På grund av de positiva effekterna av vård på strokeenhet så rekommenderar Socialstyrelsen att alla patienter som drabbas av stroke ska vårdas på en strokeenhet som första vårdenhet på sjukhuset (prio 1).5 Sverige är bra på detta, men tyvärr läggs fortfarande ungefär var 5:e patient med akut stroke in på en vårdavdelning som inte är specialiserad på strokevård.1 En hypotes är att vårdplatsbrist bidrar. I Sverige har antalet vårdplatser i förhållande till befolkningen stadigt minskat. På 30 år, från 1987 till 2017, minskade antalet somatiska akutvårdsplatser från 6,52 till 2,04 per 1.000 invånare, vilket betyder att mer än 2 av 3 platser har försvunnit.6

Läs hela artikeln

Var det värt ansträngningen? Äldre personers erfarenheter av att delta i en populationsstudie.

Var det värt ansträngningen? Äldre personers erfarenheter av att delta i en populationsstudie.

Longitudinella populationsstudier om äldres hälsa kan ge viktig information om äldre personers behov och en ökad förståelse av åldrandeprocessen. De flesta studier om äldre personers motiv för att tacka ja till att delta i dessa studier, eller varför de väljer att avsluta sitt deltagande, har en kvantitativ forskningsdesign. Även om dessa studier pekar på viktiga faktorer för rekrytering och studiebortfall, är kvalitativa studier som fokuserar på äldre personers erfarenhet av att delta i longitudinella populationsstudier väldigt få.

Det är viktigt att skilja på om den äldre personen deltar i forskningen som ett forskningsobjekt eller som en partner i forskningen. Deltagarmedverkan i forskning har beskrivits som ett sätt att involvera allmänheten i forskningsprocessen, med syfte att öka nyttan och relevansen av forskningsresultat för målgruppen. En bred grupp av personer ges därmed möjlighet att göra sina röster hörda och dela med sig av sin kunskap, vilket förväntas leda till effektiv kommunikation och användande av forskningsresultat. För närvarande vet vi relativt lite om prioriteringar och problem som äldre personer upplever genom att delta i olika undersökningar i longitudinella populationsstudier. Därför syftade den här studien till att utforska äldre personers motiv och erfarenheter avseende deltagande i Göteborgs longitudinella populationsstudie (H70-studien) utifrån följande frågeställningar; ”Varför valde ni att delta i H70 studien”, ”Hur upplevde ni de fysiska och psykologiska undersökningarna och den presymtomatiska undersökningen” och ”Hur upplevde ni frågorna och informationen i de olika undersökningarna”?

METOD
Denna studie var en del av H70-studien, som syftar till att undersöka fysisk, psykisk och social hälsa hos äldre personer, samt vilka faktorer som påverkar hälsan och hur dessa kan ha förändrats över tid (Se https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/ 30421322 för mer information om H70). I denna studie användes fokusgruppmetod vilket kan beskrivas som diskussioner i grupp där människor möts för att på ett fokuserat sätt, ledda av en gruppledare, diskutera olika aspekter av ett ämne eller tema (Kitzinger 1995, Krueger & Casey 2015). Den kunskap
som fokusgruppmetoden genererar är baserad på kollektiva, gemensamma erfarenheter och fokuserar på den variation i den kollektiva förståelsen som växer fram ur diskussionen (Kitzinger 1994). Vi använde ett strategiskt urval för att säkerställa att fokusgruppens deltagare representerade den större populationen i H70-studien. Totalt deltog 38 personer i nio fokusgrupper (3 till 6 deltagare per grupp, med en median på 5 per grupp).

Läs hela artikeln

Föreställningar om läkemedel och läkemedelsbehandling

Föreställningar om läkemedel och läkemedelsbehandling

Synen på sjukdomar och läkekonsten har utvecklats enormt ur ett historiskt perspektiv. I denna artikel av Anders Cronlund får vi följa med på en fascinerande resa från Antiken fram till i dag.

Utvecklingen av nya läkemedel skedde ända in på 1900-talet utan någon speciell plan. Teorier gav upphov till behandlingar och behandlingar gav upphov till teorier. En svensk officiell definition av begreppet läkemedel kommer inte förrän 1914 i och med den så kallade Apoteksvarustadgan. I denna anges att läkemedel är produkter som påstås förebygga, lindra eller bota sjukdom. Definitionen står sig till 1964 då ett tillägg om att påvisa sjukdom (diagnostika) görs. Skillnaden mellan läkemedel och gifter/narkotika var länge oklar, men sedan 1600-talet fanns föreskrifter om de senares hantering. Först med läkemedelsförordningen 1962 skildes gifter och narkotika från läkemedel i en egen lagstiftning. Läkemedel har senare även kommit att inkludera medel utanför definitionen, till exempel p-piller och nikotinersättningsmedel.

En övergripande linje genom historien är, vid sidan av tilltagande reglering, att antalet aktiva ingredienser i läkemedlen minskar från som mest runt 60 stycken i universalmedlet Theriaca Andromachi. Ett steg bort från idén om blandningars fördelar – hjälper inte det ena så hjälper det andra – togs 1785 då den brittiske läkaren och botanisten William Whithering publicerade sin artikel om fingerborgsblommans medicinska betydelse, An account of the foxglove and some of its medical uses. Whithering undersökte blandningar med upp till 20 örter mot ödem och fann att den enda aktiva drogen var digitalis. Med tiden upphörde fasta kombinationer och ersattes av individuella läkemedel. Nackdelen för patienten blev att hålla reda på flera läkemedel, ibland 10–20 stycken. En annan trend i läkemedelshistorien är utvecklingen från ospecifik verkan till specifik, från många indikationer till enstaka.

Läs hela artikeln