Tydliga genusnormer när långvarig smärta beskrivs
Känsliga kvinnor och tåliga män. Det är en rådande bild av personer med långvarig smärta. Följden kan bli omotiverade skillnader i den medicinska behandlingen. Ett problem som lyfts i en avhandling vid Göteborgs universitet.
Anke Samulowitz, disputerad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sjukgymnast och psykolog, verksam vid Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen. Foto: Frank Palm.
Ungefär en femtedel av befolkningen har långvarig smärta, som kan påverka livskvalitet, arbetsförmåga, relationer, familjeliv och fritidsaktiviteter. Behandlingen av långvarig smärta har beskrivits som en utmaning för såväl patienter som hälso- och sjukvårdpersonal.
Genusnormer, stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män är eller borde vara, kan påverka hur personal inom hälso- och sjukvården bemöter personer med smärta. Det kan i sin tur leda till medicinskt omotiverade skillnader i behandlingen av kvinnor och män, så kallad genusbias.
I den aktuella avhandlingen inom samhällsmedicin och folkhälsa undersöktes vilka genusnormer kopplade till långvarig smärta det finns, och samband mellan genusnormer, långvarig smärta och psykosociala resurser, så som socialt stöd.
Anpassning kontra hjälp utifrån
Hur män och kvinnor med långvarig smärta beskrivs i forskningen studerades i 77 vetenskapliga artiklar. Resultaten visar att kvinnor framställdes som känsliga och förväntades lära sig att anpassa sitt liv till smärtan. Män beskrevs däremot som smärttåliga och förväntades söka efter orsak och behandling av sin smärta utanför sig själva.
När ett befolkningsurval om 4 010 individer undersöktes framkom oväntade genusmönster, så kallade normbrott. Studerade faktorer var bland annat självskattad grad av praktiskt socialt stöd och av emotionellt socialt stöd, kopplat till frekvent smärta. Uppföljningstiden var ett och ett halvt år.
Det oväntade var att brist på emotionellt socialt stöd utgjorde större riskfaktor för män än för kvinnor. Män med svagt emotionellt socialt stöd hade dubbelt så stor risk som män med starkt stöd att utveckla frekvent smärta. Emotionalitet brukar annars förknippas med kvinnor och kvinnlighet.
För kvinnor var brist på praktiskt socialt stöd en större riskfaktor. När det praktiska stödet var svagt hade kvinnor en 62-procentigt högre risk att utveckla frekvent smärta än om stödet var starkt.
Viktig kunskap för vård och forskning
Ett resultat som rimmar med genusnormen var att kvinnor hade ett starkare praktiskt socialt stöd än män, dock bara bland dem utan frekvent smärta. I gruppen med frekvent smärta fanns inte skillnaden mellan kvinnor och män, vilket innebar ett normbrott.
Ytterligare ett resultat visar att män med frekvent smärta och starkt emotionellt socialt stöd oftare hade frekvent smärta vid uppföljning jämfört med män med svagt stöd.
Bakom avhandlingen står Anke Samulowitz, disputerad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sjukgymnast och psykolog, verksam vid Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen.
– Att bli medveten om rådande genusnormer och oväntade genusmönster kan hjälpa hälso- och sjukvårdspersonalen att motverka genusbias och att erbjuda en jämlik vård som i högre grad utgår från individens behov. Att bli medveten om normer och normbrott kan också förbättra kvaliteten inom forskningen och leda till nya strategier inom den förebyggande vården, säger hon.
Titel: Pain, gender norms and psychosocial resources. A critical appraisal of taken for granted ideas on men and women with pain, https://hdl.handle.net/2077/73769
