Kirurgisk behandling vid epilepsi
VAD INNEBÄR EN EPILEPSIKIRURGISK UTREDNING?
Kirurgisk behandling av epilepsi förutsätter en noggrann värdering på individnivå av den förväntade förbättringen av anfallssituation och livskvalitet i förhållande till den förväntade risken för komplikationer och andra negativa effekter av ingreppet. Den förhöjda sjuklighet och dödlighet som är förknippad
med svårbehandlad epilepsi måste också tas med i beräkningen. För samtliga patienter genomförs en magnetresonanstomografi (MRT) av hjärnan enligt särskilt epilepsiprotokoll för att kartlägga förändringar som kan utgöra orsak till epilepsi. Vidare genomförs video-EEG, som syftar dels till att bekräfta att de terapiresistenta anfallen verkligen är epileptiska, dels till att verifiera korrelationen mellan anfallsursprung och misstänkta lesioner. Därutöver genomförs en neuropsykologisk utredning för att kartlägga kognitiva funktioner och för att identifiera riskfaktorer för postoperativa minnesproblem och depression.2 På barn görs också ofta en neuropsykiatrisk utredning och multidisciplinär kartläggning av funktioner. För vissa patienter genomförs kompletterande utredningar
för att bättre lokalisera anfallsursprunget eller för att bättre bedöma risken för postoperativa komplikationer. Till den första gruppen hör funktionell bilddiagnostik med SPECTeller PET-teknik och magnetencefalografi (MEG). Till den senare gruppen hör funktionell MRT, som bland annat används
för att lokalisera språkfunktioner och motoriska funktioner i de fall anfallsursprunget misstänks ligga i närheten av dessa områden. Diffusionstraktografi kan användas för att kartlägga synbanorna inför tinninglobsresektioner och därmed minska risken för handikappande synfältsdefekter.2,3 I vissa fall är invasiv utredning nödvändig för att lokalisera anfallsursprung och avgränsa det mot funktionellt nödvändiga områden i hjärnan. En metod som relativt nyligen
har kommit i bruk i Sverige är stereo-EEG, då djupelektroder med hjälp av en stereotaktisk metod placeras i områden som inte i detalj kan kartläggas med hjälp av skalp- eller subduralelektroder. Metoden förutsätter en mycket specificerad hypotes om anfallsursprung.
